Vackra sommarklänningar och bara ben med skrubbsår på knäna

 

Äntligen fredag. Känns konstigt, tycker jag. Ungarna har slutat skolan och nu är det sommarlov. Båda två yrar om tio veckors ledighet och det stämmer säkert. De har bättre koll på sådant än vad jag har. Skönt är det i alla fall. Att få mer tid för varandra. Tillsammans. Sova tills man vaknar av sig själv. Äta frukost i lugn och ro utan att behöva stressa iväg till bussen. Prata. Umgås. Bara vara och njuta av sommaren.

 



Men det där med skolavslutning alltså. Vackra sommarklänningar och bara ben med skrubbsår på knäna. Svenska flaggan. Syrener som blommar. Psalmer och Den blomstertid nu kommer. En sista kram av fröken.

Minnena från min egen skoltid bubblar upp. De går inte att kontrollera utan väller fram som en förlupen ångvält och överväldigar mig. Det är glada minnen från en lycklig barndom. Jag kände lycka, men även vemod när det var skolavslutning och jag är säker på att mina barn känner likadant. Lyckan och glädjen över att slippa gå upp tidigt om morgnarna och istället kunna göra vad man vill med sina dagar under hela sommaren. Och vemodet över att inte längre träffa sina bästa kompisar varje dag, de som man vuxit upp tillsammans med och håller av lite så där extra mycket.

Det var länge sedan det var jag som gick på skolavslutning och höll min mamma hårt i handen så att knogarna vitnade innan jag kramade fröken Bonning en sista gång, ändå känns det som igår.

Igår höll jag mina barn i handen och vi kramade deras fröken Cecilia en sista gång. Det är dags att gå vidare till en annan skola. Högstadiet. Skrämmande, men samtidigt väldigt spännande.

Det är sommar på riktigt nu. Sommarlov. I tio veckor.