Djuphavsgruvdrift
Djuphavsgruvdrift är en relativt ny framskaffningsprocess som sker på havsbottnen. Havsgruvdrift brukar huvudsakligen ske runt områden med stora fyndigheter av mangannoduler eller vid aktiva eller slocknade hydrotermiska öppningar ungefär 1 400–3 700 meter under havsytan.[1] Öppningarna skapar massiva sulfidfyndigheter på havsbottnen som innehåller ädelmetaller som silver, guld, koppar, mangan, kobolt och zink.[2][3] Dessa fyndigheter bryts antingen genom hydrauliska pumpar eller genom att ta malmen upptill ytan för att bearbetas där. Liksom vid alla gruvaktiviteter väcker djuphavsdrift frågan om miljöförstöring på det kringliggande området.[4]
Noter
redigera- Texten bygger på en översättning av engelskspråkiga wikipedias artikel Deep sea mining, läst 20 november 2011
- ^ Ahnert, A.; Borowski, C. (2000). ”Environmental risk assessment of anthropogenic activity in the deep-sea”. Journal of Aquatic Ecosystem Stress and Recovery 7 (4): sid. 299–315. doi:.
- ^ Halfar, J.; Fujita, R. M. (2007). ”ECOLOGY: Danger of Deep-Sea Mining”. Science 316 (5827): sid. 987. doi:. PMID 17510349.
- ^ Glasby, G. P. (2000). ”ECONOMIC GEOLOGY: Lessons Learned from Deep-Sea Mining”. Science 289 (5479): sid. 551–3. doi:. PMID 17832066.
- ^ Rosenbaum, Dr. Helen (1 november 2011). ”Out of Our Depth: Mining the Ocean Floor in Papua New Guinea”. Deep Sea Mining Campaign. MiningWatch Canada, CELCoR, Packard Foundation. Arkiverad från originalet den 13 december 2019. https://web.archive.org/web/20191213025009/http://www.deepseaminingoutofourdepth.org/report/. Läst 1 december 2015.