Wikipedia

Koniin

Koniin, (2S)-2-propylpiperidin, C8H17N, är en giftig alkaloid som bland annat finns i odört där dess närvaro har varit en källa till betydande ekonomiskt, medicinskt och historiskt-kulturellt intresse. Koniin produceras också av den gula kannaväxten (Sarracenia flava) och dårpersilja (Aethusa cynapium). Dess intag och långvarig exponering är giftiga för människor och alla klasser av boskap. Dess förgiftningsmekanism innebär störningar av det centrala nervsystemet, med dödsfall orsakad av andningsförlamning.

Koniin
Molekylmodell
(S)-Coniine
Systematiskt namn(2S)-2-Propylpiperidine
Kemisk formelC8H17N
Molmassa127,231 g/mol
UtseendeFärglös gas
CAS-nummer(R/S): 3238-60-6
(R): 5985-99-9
(S): 458-88-8
SMILES(R/S): CCCC1CCCCN1
(R): N1[C@@H](CCC)CCCC1
(S): N1[C@H](CCC)CCCC1
Egenskaper
Smältpunkt-2 °C
Kokpunkt166 - 167 °C
Faror
Huvudfara
LD50(mus) R-(-) 7 - 12 mg/kg, S-(+) 8 mg/kg [1]
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Biosyntesen av koniin innehåller som sitt näst sista steg den icke-enzymatiska cykliseringen av 5-oxooktylamin till y-konicein, en Schiff-bas som skiljer sig från koniin endast genom dess kol-kväve-dubbelbindning i ringen. Denna väg resulterar i naturlig koniin som är en blandning – ett racemat – som består av två enantiomerer, stereoisomererna (S)-(+)-koniin och (R)-(−)-koniin, beroende på riktningen som kedjan som grenar från ringen tar. Båda enantiomererna är toxiska, varvid (R)-enantiomeren är den mer biologiskt aktiva och toxiska av de två i allmänhet. Koniin har en plats i organisk kemis historia som den första av den viktiga klassen av alkaloider som syntetiserades, av Albert Ladenburg 1886, och den har syntetiserats i laboratoriet på ett antal unika sätt fram till modern tid.

Odörtsförgiftning har varit ett periodiskt mänskligt problem, ett regelbundet veterinärproblem och har haft betydande förekomst i mänsklig historia och kulturhistoria. Anmärkningsvärt är att 399 f.Kr., dömdes Sokrates till döden genom att dricka ur en giftbägare med dryck innehållande odört.

Naturlig förekomst

redigera
 

Odört (Conium maculatum) innehåller mycket giftiga mängder koniin. Dess närvaro på jordbruksmark är ett problem för boskapsuppfödare eftersom djur kommer att äta det om de inte är väl utfodrade eller om odörten blandas med betesgräs.[2] Koniinen finns i odört som en blandning av R-(−)- och S-(+)-enantiomererna.[1]

 
Gul kanna

Koniin finns också i Sarracenia flava, den gula kannaväxten.[3][4] Den är en köttätande växt som är endemisk i sydöstra USA. Växten använder en blandning av socker och koniin för att samtidigt attrahera och förgifta insekter, som sedan faller in i ett matsmältningsrör.[5] Koniin finns också i Aethusa cynapium, allmänt känd som dårpersilja.[6]

Kemiska egenskaper

redigera

(+/–)-koniin isolerades första gången av Giesecke,[7] men formeln föreslogs av Blyth[8] och fastställdes definitivt av Hofmann.[9][10]

D-(S)-koniin har sedan dess bestämts vara en färglös alkalisk vätska, med en genomträngande lukt och en brännande smak; har D0° 0,8626 och D19° 0,8438, brytningsindex n23°D 1,4505, och är högervridande, [α]19°D +15,7° (se relaterade kommentarer under avsnittet Specifik rotation nedan). L-(R)-koniin har [α]21°D 15° och liknar i övrigt dess D-isomer, men salterna har något olika smältpunkter; platinikloriden har smp. 160 °C (Löffler och Friedrich rapporterade 175 °C), aurikloriden smp. 59 °C.[11][12]

Löslighet

redigera

Koniin är svagt lösligt (1 på 90) i kallt vatten, mindre i varmt vatten, så att en klar kall lösning blir grumlig när den värms upp. Å andra sidan löses basen till cirka 25 procent av vatten vid rumstemperatur. Den blandar sig med alkohol i alla proportioner, är lättlöslig i eter och de flesta organiska lösningsmedel. Koniin löses i koldisulfid och bildar ett komplext tiokarbamat.[13][14]

Kristallisering

redigera

Koniin stelnar till en mjuk kristallin massa vid -2 °C. Det oxiderar långsamt i luften. Salterna kristalliserar väl och är lösliga i vatten eller alkohol. Hydrokloriden, B•HCl, kristalliserar från vatten i romber vid 220°C, [a]20°D +10,1°, hydrobromiden, i nålar vid 211 °C och D-syratartratet, B•C4H6O6•2 H2O, i rombiska kristaller vid 54 °C. Platinikloriden, (B•HCl)2•PtCl4•H2O, separeras från koncentrerad lösning som en olja, som stelnar till en massa av orangegula kristaller, vid 175°C (torr). Aurikloriden, B•HAuCl4, kristalliserar i vila vid 77°C. Pikraten bildar små gula nålar vid 75 °C, från varmvatten.[15] Fällningen som erhålles av kaliumkadmiumjodidlösning är kristallin, vid 118 °C, medan den som ges av nikotin med detta reagens är amorf.

Färgförändring

redigera

Koniin ger ingen färg med svavelsyra eller salpetersyra. Natriumnitroprussid ger en djupröd färg, som försvinner vid uppvärmning, men återkommer vid avkylning och ändras till blå eller violett av aldehyder.[16]

Specifik rotation

redigera

Den stereokemiska sammansättningen av "koniin" är en fråga av viss betydelse, eftersom dess två enantiomerer inte har identiska biologiska egenskaper[1] och många av de äldre farmakologiska studierna av denna förening utfördes med den naturligt förekommande isomera blandningen. S-(+)-koniin har en specifik rotation, [α]D, på +8,4° (c = 4,0, i CHCl3).[17] Dessa författare noterar att Ladenburgs värde,[18] +15°, gäller för ett "prydligt", det vill säga outspätt, prov. Ett liknande högt värde på +16° för [α]D för "koniin" ges, utan uttrycklig källa, i The Merck Index.[19] Värdet på +7,7° (c = 4,0, CHCl3) för syntetisk S-(+)-koniin och -7,9° (c = 0,5, CHCl3) för syntetisk R-(−)-koniin ges av andra kemister.[20] Hydrokloridsalterna av (S)-(+)- och (R)-(−)-enantiomererna av koniin har värden på [α]D på +4,6° respektive -5,2° (c = 0,5, i metanol).[1]

Referenser

redigera
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Coniine, 17 juni 2023.
  1. ^ [a b c d] Stephen T. Lee (2008). ”Stereoselective potencies and relative toxicities of coniine enantiomers”. Chemical Research in Toxicology 21 (10): sid. 2061–2064. doi:10.1021/tx800229w. PMID 18763813. 
  2. ^ Peters, Amy; Bouska, Cassie. ”Poison Hemlock”. Osu Extension Service. http://extension.oregonstate.edu/coos/Forage/PoisonHemlock. Läst 3 maj 2015. 
  3. ^ N. V. Mody (1976). ”Isolation of the insect paralyzing agent coniine from Sarracenia flava”. Experientia 32 (7): sid. 829–830. doi:10.1007/BF02003710. 
  4. ^ Hotti, Hannu; Rischer, Heiko (2017). ”The killer of Socrates: Coniine and Related Alkaloids in the Plant Kingdom”. Molecules 22 (11): sid. 1962. doi:10.3390/molecules22111962. PMID 29135964. 
  5. ^ Mackie, Robin. ”Yellow Pitcher Plant or Trumpets”. United States Department of Agriculture. United States Department of Agriculture Forest Service. http://www.fs.fed.us/wildflowers/plant-of-the-week/sarracenia_flava.shtml. Läst 3 maj 2015. 
  6. ^ Clapham, Tutin, & Warburg. Flora of the British Isles (2nd). sid. 524 
  7. ^ Giseke, Aug. Lud. (1827) "Ueber das wirksame Princip des Schierlings, Conium maculatum" (On the active component of hemlock, Conium maculatum), Archiv der Pharmazie, 20 (2) : 97–111. On p. 99, Giseke credits the Swiss apothecary Peschier with coining the name coniin (coniine). See footnote on p. 87 of: Peschier (1821) "Neue analytische Untersuchungen über den unter verschiedenen Himmelsstrichen gebauten Mohn; ferner über einige inländische Narcotica, und Entdeckung neuer Pflanzensäuren und Alkälien in denselben" (New analytical investigations into poppies grown in various climates; furthermore, on some domestic narcotics, and discovery of new plant acids and alkalis in the same), Neues Journal der Pharmacie für Aerzte, Apotheker und Chemiker, 5 (1) : 76–101. From p. 87: "Eine Abbildung der krystallisirten Säure s. Fig. 1 das coniumsaure Natron ist Fig. 2 abgebildet." (An illustration of the crystalline acid, see Fig. 1 ; the sodium salt of conium acid is depicted in Fig. 2.)
  8. ^ Blyth, J. (1849) "On the composition of coniine, and its products of decomposition," Quarterly Journal of the Chemical Society of London, 1 : 345–363. Blyth found the empirical formula of coniine to be (p. 351): C17H17N. The error in the amount of carbon is due, in part, to his having assumed that the atomic mass of carbon is 6, not 12 — a common error at the time.
  9. ^ Hofmann, A. W. (1881) "Einwirkung der Wärme auf die Ammoniumbasen: 2. Coniin" (Effect of heat on ammonium bases: 2. Coniine), Berichte der deutschen chemischen Gesellschaft, 14 : 705–713.
  10. ^ Panter, K. E. and Keeler, R. F., Ch. 5: Piperidine alkaloids of poison hemlock (Conium maculatum) in: Cheeke, Peter R., ed., Toxicants of Plant Origin: Alkaloids, vol. 1 (Boca Raton, Florida: CRC Press, Inc., 1989), p. 116.
  11. ^ Ahrens, Ber., 1902, 35, 1330
  12. ^ Löffler and Friedrich, Ber., 1909, 42, 107.
  13. ^ Melzer, Arch. Pharm., 1898, 236, 701
  14. ^ cf. Dilling, Pharm. J., 1909, [iv], 29, 34, 70, 102.
  15. ^ Späth, Kuffner and Ensfellner, Ber., 1933, 66, 596.
  16. ^ Gabutti, Chem. Soc. Abstr., 1906, [ii], 711.
  17. ^ Craig J. Cymerman (1971). ”Improved method resolution of coniine”. Journal of Organic Chemistry 36 (23): sid. 3648–3649. doi:10.1021/jo00822a051. 
  18. ^ A. Ladenburg (1888) Justus Liebig's Ann. Chem. 247 1-98.
  19. ^ The Merck Index, 15th Ed. (2013), p. 446, Monograph 2489, O'Neil: The Royal Society of Chemistry. http://www.rsc.org/Merck-Index/monograph/mono1500002489
  20. ^ D. Enders and J. Tiebes (1993) Liebig's Ann. Chem. 173-177.

Vidare läsning

redigera

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Koniin&oldid=54671326”