Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eau ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ekgarfsyra—Elddon
99
Ekgarfsyra, C17H16O9,
förekommer till 5—20 % i ekbark och
utgör en gulbrun, amorf, i vatten
och alkohol lättlöslig massa, som
med svafvelsyra ger ett rödt ämne,
kalladt ekrödt, och socker, hvadan
således ekgarfsyran är en glykosid.
Syran är den vid garfning och
svartfärgning verksamma beståndsdelen
i ekbark.
Ekollon innehålla 35 %
stärkelse, 7 % garfsyra, 7 %
ägghviteämnen, 4 % fet olja, 2 % haits
och eterisk olja, 8 % icke
kristalliserbart socker samt dessutom ett
särskildt ämne, quereit, C6 H12 O5.
Kostade ekollon, som innehålla
rostprodukter af stärkelse och socker
(dextrin, bruna, bittert smakande
ämnen m. m.), användas som
kaffesurrogat.
Elaidin, ett fast, hvitt
kristalliniskt fett, smpt 32°, som bildas
vid inverkan af små mängder
sal-petersyrlighet på olein eller oljor,
som innehålla detta fett, eller de
icke torkande oljorna. Oleinet
undergår vid förvandling till elaidin
ingen ändring i sammansättningen.
Den tid, som förflyter, innan elaidin
bildas i naturliga oljor vid
inverkan af salpetersyrlighet, är mycket
olika, och man har t. o. m. derpå
grundat metoder för upptäckande
af förfalskningar af oljor. Elaidin
ger med alkalier tvål, som af syror
sönderdelas, hvarvid elaidinsyra,
sammansatt lika som oljesyran,
utfälles. Elaidinsyran smälter vid 45°.
Elam. Se Olein,
Elastin, ett med de
ägghvitear-tade kropparna ’ beslägtadt ämne,
som innehåller 54 % kol, 7 %
väte, 17 % qväfve samt 22 % syre
och som utgör hufvudsubstansen
i den elastiska bind väf, hvilken
bildar vissa ligament, t. ex.
nackban-det. Elastin är ett gulhvitt, i fuk-
tigt tillstånd elastiskt, i torr form
sprödt ämne, som utmärkes af
stor resistens mot kemikalier. Från
limgifvande ämnen skiljes det
derigenom, att det vid upphettning
med vatten icke ger Hm, utan i
stället peptonartade ämnen.
Elayl. Se Etylén.
Eld, i allmänhet genom kemisk
verksamhet brinnande eller glödande
gaser.
Elddon. De så vidt man vet
äldsta elddonen bero på
värmeutvecklingen genom friktion. Vilda
folkstammar pläga göra éld genom
att snabbt gnida trästycken emot
hvarandra. Det förr, ända in på
1820-talet allmänt brukliga
elddonet var stål och flinta, hvilka
genom hastiga slag gifva gnistor, som
kunna uppfångas på fnöske och
antända detsamma. Sedan maniärt
känna vätgasen, sökte man använda
denna lätt framställda gas till
elddon, derigenom att man vid
utströmningsöppningen antände den,
antingen med en elektrisk gnista
(Furstenbergs elddon, 17 70) eller med
platinasvamp {Döbereiners vätgm~
lampa, 1823.) I början af detta
århundrade (1805) uppfann en
fransman, Chancel, ett elddon, som
grundade sig derpå att kaliumklorat
med koncentrerad svafvelsyra bildar
underklorsyra, hvilken våldsamt
oxiderar organiska ämnen. På
trästickor, som i änden svaflats,
anbragtes en tändsats af kaliumklorat
och socker, med gummi som
bind-medel. Då dessa stickors tändsats
doppades i asbest, som man
genom-fuktat med koncentrerad svafvelsyra,
bildades af kaliumkloratet och
svafvelsyran underklorsyra, som
inverkade på sockret med så stark
värmeutveckling, att svaflet på stickan
antändes. Användning af fosfor till
tändstickor lär redan 1816 hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
