Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Säfvenbomsolja ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Liksom dessa ger den en gasformig
väteförening, H2Te, samt med syre
tellursyrlighet, TeO2, och
tellursyra, TeO3.
Tenn, en sedan äldsta tider känd
metall, som i naturen oftast
förekommer i form af oxid, tennmalm.
I Sverge träffas tennmalm endast
som en stor sällsynthet. Cornwall,
Sachsen, Bänka, Malacca och
Australien lemna den mesta
tennmalmen, Ur malmen vinnes metallen
genom reducerande smältning med
kol. Rent tenn är hvitt med
dragning åt gult, har stor benägenhet
att kristallisera, är mycket smidigt
och kan utvalsas till tunna blad,
tennfolium 1. stanniol. Tennets eg. v.
är 7,29, dess smpt 237°. Det
antändes vid hvitglödgningshetta och
brinner med stark glans. Metallen
angripes föga af luft och vatten.
Af salpetersyra syrsattes den häftigt
och ger då ett hvitt pulver af
tenn-oxidhydrat. Med klorvätesyra ger
den tennklorur, under utveckling
af vätgas. Äfven lösningar af
koksalt, salmiak, vinsten och alun lösa
små mängder tenn. Zink fäller
metalliskt tenn ur lösningarna. I
sina kemiska förhållanden hör tennet
till de två- och fyratomiga
grundämnena. Dess at.v, som tecknas
Sn (af lat. Stannum), är 118. —
Tenn användes till legeringar,
lödning, till förtenning af järnbleck,
till tennpreparat, såsom mussivguld,
tennaska, tennsyradt natron m. m.
Ärliga komsumtionen af tenn i
Europa och Amerika anslås till
ungefär 34 millioner kilo.
Tennaska. Se Tennoxid.
Tennklorider, Klortenn. Med
klor ger tenn tvänne föreningar,
tennklorur 1.. tenndiklorid, SnCl2,
eller enligt gastätheten Sn2Cl4, och
tennklorid 1. tenntetraklorid, SnCl4.
Tennkloruren erhålles, om man
upphettar tenn i en ström af
klorvätegas eller löser det i saltsyra. Den
vattenfria kloruren bildar eri hvit
massa, som lätt löses i vatten. Ur
denna lösning kristalliserar kldruren
med 2 mol. vatten i stora och
färglösa kristaller, tennsalt. Spädes
lösningen med mycket vatten, uppstår
en hvit fällning af tennoxiklorur
(Sn Cl)2 O. Tennkloruren är ett
kraftigt reduktionsmedel; den fäller
t. ex. metalliskt qvicksilfver, då den
blandas med qvicksilfversalter. Man
använder den i färgerierna. Priset
är 118 kr. per 100 kilo. —
Tenn-kloriden erhålles, om man leder
klorgas öfver Upphettadt tenn. Den
är en färglös, lättrörlig vätska, som
ryker starkt i luften. Eg. v. 2,27.
Kpt 115°. Den löses i en ringa
mängd vatten, men lösningen
sönderdelas vid utspädning och
afsätter ett hvitt pulver af
tennoxidhy-drat. Med klorammonium ger
tennklorid ett kristalliserande dubbelsalt,
pinksalt (se å. o.).
Tennlegeringar. Af tennets
legeringar ha kopparlegeringarna,
eller brons (se d. o.), och
blylegeringarna den största användningen.
Tenn och bly kunna i alla
förhållanden smältas tillsammans. En
tillsats af bly ger tennet större
hårdhet och en mera finkornig struktur.
Dessa legeringar, som vid glödgning
i luft syrsättas lättare än hvardera
metallen för sig, lemna en
oxidblandning, som användes till hvit
emalj och glasyrer. Lättast
oxideras en blandning af 1 del tenn med
4—5 del. bly. En blandning af
lika delar tenn och bly, s. k.
snäll-lod, användes till lödning af
mässing. Metall till orgelpipor är en
blandning af 4 % tenn och 96 %
bly. En legering af tenn och
antimon kallas britanniametall (se d. o.).
Tennoxid. Med syre ger tennet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
