Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krukmakarlera - Krukowiecki, Jan - Krukrussin. Se Russin. - Krukväxt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Krukowiecki - Krukväxt
grad har egenskapen att, i lagom fuktigt tillstånd,
bilda en formbar deg. Denna egenskap tillkommer icke
uteslutande något visst slag af lera. Inom Sverige
begagnas för tillverkning af lerkärl och annat
krukmakargods såväl den allmänt förekommande kvartära
ishafs- eller glacialleran (hvarfvig lera och hvarfvig
märgel) som också en inom de skånska stenkolsförande
berglagren förekommande, till Rät-lias hörande,
ofta eldfast lera. Den s. k. holländska pipleran är
en art krukmakarlera.
E. E.
Krukowiecki [-vje’tski], Jan, grefve, polsk general,
f. 1770, d. 1850, tjänade 1796-1806 i österrikiska
hären och därefter i hertigdömet Warschaus samt blef
1813 general. Vid resningen 1830 fick han befälet
öfver en division af polska hären, men visade snart
motvillighet att underordna sig dess ledare. På våren
1831 utnämndes han till generalguvernör i Warschau
och vidtog kraftiga åtgärder till fullständigande
af dess befästningar, men aflägsnades efter slaget
vid Ostrolenka (26 maj) af Skrzynecki, som var hans
personliga ovän. Han slöt sig då till det missnöjda
rörelsepartiet ooh öfvertog 17 aug. som president
högsta ledningen af ärendena. Sedan ryssarna under
Paskievitj intagit hufvudstadens försvarslinjer,
afslöt K. ett fördrag om underkastelse och afsattes
af riksdagens förbittrade flertal (7 sept.). Efter
kriget hölls han tre år internerad i Kazan.
Krukrussin. Se Russin.
Krukväxt, trädg. Ehuru snart sagdt hvilken växt
som helst kan odlas i kruka, är det dock endast
vissa växtgrupper, som mera direkt lämpa sig
för sådan odling och därför allmänt betecknas
som krukväxter. Med krukväxter i egentlig mening
borde förstås sådana växter, som under hela lifvet
eller åtminstone större delen däraf odlas i kruka,
men icke sådana, som i allmänhet odlas på fritt
land och endast inplanteras i kruka för att drifvas
till blomning, t. ex. vissa lökväxter, liljekonvalje
m. fl. Exempel saknas icke på, att en och samma växt
med lika fördel kan odlas på fritt land som i kruka,
hvilket är fallet med många rosvarieteter. Vissa andra
växter, t. ex. nejlikor, odlas visserligen såväl på
det ena som det andra sättet, men under odlingen ha
uppstått och tillvaratagits vissa raser, af hvilka
somliga mera lämpa sig för krukodling, andra mera
för frilandskultur. Af naturliga skäl odlas i kruka
hufvudsakligen sådana växter, som icke kunna fortlefva
utomhus. En mängd af våra vackraste krukväxter
härstamma från fuktiga tropiska urskogsområden
(orchidéer, aroidéer, gesneriacéer, melastomacéer,
begoniacéer, ormbunkar o. s. v.). Andra komma från
medelmåttigt fuktiga tropiska klimat (Fuchsia- och
Pelargoniumarter, många palmer och liljeväxter) eller
rätt torra varma länder ("nyholländska" och "kapska"
växter, såsom myrtacéer, Eucalyptus-, Erica- och
Asparagusarter); andra åter från ökenartade trakter
(Agave- och Aloearter, euforbiacéer, kaktéer). Bland
de mera kända växter, som härstamma från den
tempererade zonen, ha åtskilliga sitt hemland i Japan
och Kina, t. ex. Chrysanthemum indicum, Aucuba,
Camellia, vissa Azaleaarter, liljor m. fl. Från
Medelhafsländerna härstammar en del andra krukväxter,
hvaribland flera vintergröna träd och buskar,
t. ex. lager, Nerium, Viburnumarter. Populärt indelas
krukväxterna i blomsterväxter (t. ex. pelargonior,
fuchsior och orchidéer) och bladväxter (palmer, ormbunkar), men gränsen mellan
dessa grupper är i många fall sväfvande (begonior,
aroidéer). Odlingen af krukväxter lyckas bäst
i särskilda växthus (se d. o.), där jämn
temperatur och passande fuktighet lätt åstadkommas. De
tropiska urskogsväxterna inrymmas helst i varmhus
med stor luftfuktighet och en temperatur, som icke
gärna bör understiga 14° C. Från något torrare och
svalare klimat kommande växter trifvas bäst i det
tempererade huset med måttlig fuktighet samt en
minimitemperatur af omkr. 8°. Tempererade zonens
och ökentrakternas växter föredraga i allmänhet kallhusets
temperatur, som på vintern endast
obetydligt öfverstiger nollpunkten, och trifvas bäst
i torr luft. De flesta af dem fordra den ljusast
möjliga plats, men några af dem, i synnerhet
lagrar och andra vintergröna vedartade växter,
kunna med fördel lefva öfver vintern i ett nästan
mörkt öfvervintringshus med torr luft och låg,
jämn temperatur. Dessa växter kräfva emellertid för
sin trefnad att på sommaren utflyttas på den mest
soliga och varma plats. Äfven i boningsrum kan ett
stort antal växter odlas (se Fönsterträdgård). Dessa
äro företrädesvis att söka bland sådana växter, som
antingen härstamma från jämförelsevis torra klimat
eller ock kräfva mindre ljus (Aspidistra, Begonia)
och ha långsam ämnesomsättning (palmer). För flertalet
växter är luften i boningsrum alldeles för torr och
ljustillgången för knapp. Den höga temperaturen dag
och natt i boningsrum medför för de flesta växter en
alltför stor näringsförlust genom den högt uppdrifna
andningen. Krukväxter, som odlats i växthus med hög
temperatur och fuktig luft, förlora ofta sina blad,
då de flyttas in i boningsrum, beroende därpå, att
de i den fuktiga luften utbildat stora, tunna, mot
uttorkning ej nog motståndskraftiga blad. I kruka
odlade växter ha ett onaturligt litet utrymme för
sitt rotsystem. För att afhjälpa de olägenheter,
som lätt skulle följa däraf, att rötterna i en
blomkruka dels alltför snart utsöge den befintliga
näringen, dels komme att ligga i täta lager kring
krukans väggar, bör man vid uppdragning af krukväxter
först odla dessa i helt små krukor och, efter hand
som rötterna tillväxa, omsätta plantorna i krukor,
som för hvarje omplantering tagas endast helt
obetydligt större än de gamla. Omplantering bör ske,
så snart rötterna täcka bottnen och de nedre delarna
af krukans innerväggar. Detta arbete företages
bäst, kort innan växtperioden börjar. Då kändt är,
att rötter i fet jord bli kortare, bör man redan af
denna anledning ge krukväxter tillräckligt näringsrik
jord. Den senare bör visserligen alltefter växtens
natur innehålla öfvervägande sand, lera eller mylla,
men då krukväxter i allmänhet kräfva en mera porös
jord än frilandsväxter, bör jorden till dem gärna
blandas med jämförelsevis stor mängd uppluckrande
ämnen. Af stor vikt är, att krukans väggar äro porösa,
så att luften kan intränga till rötterna. Växter
trifvas bäst i tämligen tunna, lagom hårdt brända,
oglaserade, rena, helst alldeles nya krukor. Träbaljor
kunna användas till större växter. Kärl af porslin
eller järn äro icke lämpliga för växtodling, men kunna
användas på det sätt, att växten planteras i en vanlig
kruka, som nedsättes i en större af ofvan nämndt
slag. Hvarje kruka måste lämna aflopp för vatten,
hvilket sker därigenom, att den är försedd med ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
