Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kväfoxid - Kväfoxidul - Kväfve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lösningar af ferrosalter absorbera i köld stora
mängder kväfoxid, hvilka åter bortgå vid uppvärmning.
H. E.
Kväfoxidul, Lustgas, kem., en gas, hvars kemiska
formel är N2O, framställes bäst genom upphettning af
en koncentrerad lösning af ammoniumnitrat:
NH4.NO3 = 2 H2O + N2O.
Kväfoxidul är i kallt vatten tämligen
lättlöslig; gasen är färglös, men eger en
karakteristisk sötaktig lukt och smak. Vid
inandningen absorberas den af blodet och verkar
berusande, framkallar munterhet och skrattlust,
hvarför den fått namnet lustgas. Kväfoxidul
underhåller liksom syrgas lätt oxiderbara ämnens
förbränning, däremot ej andningen. Gasen kan
förtätas till en vätska, som kokar vid -89,5°.
H. E.
Kväfve (ty. stickstoff, fr. azote, eng. nitrogen),
kem., ett icke metalliskt grundämne, hvars natur af
särskildt ämne visades 1772 af Ruthcrford. Kväfve
förekommer allmänt i naturen dels i fritt tillstånd i
luften, som till 4/5 af sin volym utgöres af kväfgas,
dels i förening med kol och väte i många organiska
ämnen, dels äfven i förening med syre i nitrat eller
salpetersyrade salter. Kväfve i fritt tillstånd,
af Scheele benämndt "fördärfvad luft" och vanligen
kalladt kväfgas, erhåller man, om man på något sätt
aflägsnar syret ur luften, t. ex. om man leder luft
genom ett med kopparspån fylldt och till glödgning
upphettadt rör (kopparn upptar då och kvarhåller
luftens syre, och kväfgas återstår), eller genom
en alkalisk pyrogallollösning. Emellertid får man
genom dylika metoder ej rent kväfve. Har man befriat
luften från kolsyra, små mängder af kväveföreningar
o. d., så återstår efter absorption af syret kväfgas,
blandad med ung. l proc. argon (se d. o.) samt mycket
små mängder af andra ädelgaser. Dessa gaser kunna
ej aflägsnas genom absorption. För att framställa
kemiskt rent kväfve måste man således frigöra detta
grundämne ur någon förening; enklast vinner man rent
kväfve genom att uppvärma en koncentrerad lösning af
ammoniumnitrat, hvarvid detta salt sönderfaller i
vatten och kväfve enligt formeln:
NH4.NO2 = N2 + 2 H20.
Kväfve är en färglös, luktlös och smaklös gas,
något lättare än luft (eg. vikt 0,962) och mycket
svårt kondenserbar. Gasens kritiska temperatur
ligger vid -146°, kokpunkten vid - 95°; vid -211°
blir kväfvet fast, l liter vatten löser vid
+10° 18 kbcm. kväfgas; lösligheten är mindre
än syrets. Kväfvets atomvikt betecknas N (af
Nitrogenium, salpeterbildare) och är 14,01, dess
molekyl är N2, gasen är således tvåatomig. Kväfve
är ett grundämne med mycket växlande atomvärde. I
de flesta föreningar är kväfvet trevärdigt, i
många femvärdigt samt i några få en-, två- och
fyra-värdigt. Kväfvet brinner ej och underhåller
ej förbränningen. Denna gas underhåller ej heller
andningsprocessen, djur dö af kväfning i densamma;
på denna omständighet syftar ämnets såväl svenska som
tyska och franska benämningar. Det fria kväfvet är
i hög grad indifferent och ger endast med svårighet
direkt föreningar med andra grundämnen. Kväfvets
väteförening kallas ammoniak (se d. o.) och har
sammansättningen NH3. En annan förening af kväfve
och väte är hydrazin (se d. o.), H2N-NH2.
Kväfvets föreningar med saltbildare äro i hög
grad explosiva ämnen, som under frigöring
af stora värmemängder sönderdelas i sina
beståndsdelar. Kväfvets förening med kol är
den sammansatta saltbildaren cyan (se d. o.),
CN. Särdeles märkvärdig är kväfvets förening med
bor, kallad borkväfve, BN, ett hvitt,
osmältbart, amorft, indifferent pulver. Vid mycket
hög temperatur förenar sig kväfve med några metaller,
såsom lithium och magnesium, till s. k. nitrider
(se d. o.). Äfven med kisel och med karbider träder
kväfvet vid hög temperatur i reaktion.
Med syre bildar kväfve följande föreningar:
kväfoxidul (se d. o.), N2O; kväfoxid (se
d. o.), NO; kväfvetrioxid (se d. o.), N2O3;
kväfvetetroxid (se d. o.) l. kväfvedioxid,
N2O4 l. N02, och salpetersyreanhydrid,
N205 (se
Salpetersyra). Reaktionen mellan kväfve och syre
inträder vid mycket hög temperatur. Att under inverkan
af elektriska gnistor kväfoxid bildas, är sedan länge
bekant. Samma reaktion eger rum, när luft upphettas
i den elektriska ljusbågen; på denna process beror
K. Birkelands och Sam. Eydes metod att framställa
nitrat ur luftens kväfve och syre. Enligt denna
metod tillverkar numera en fabrik i Notodden (Norge)
kalksalpeter. Fabrikationens gång är följande: Genom
en kompressor blåses luft (20,000 kbm. per timme) in i
en ugn, i hvilken den elektriska ljusbågen brinner och
i hvilken föreningen af kväfve och syre till kväfoxid
försiggår. Kväfoxid bildas nämligen intermediärt vid
luftens upphettning till höga temperaturer; vid 1,800°
bildas 0,7 volymprocent kväfoxid, vid 3,000° redan 4,5
volymprocent. För att reaktionen ej må hinna försiggå
i omvänd riktning, måste luften, sedan den varit
under en mycket kort tid upphettad till ljusbågens
temperatur, så fort som möjligt åter afkylas. Ur
ugnen utströmma luften och de nitrösa gaserna med
en temperatur af omkr. 800°-1,000°. Man använder
dessa gasers värme för att upphetta en ångpanna
och leder dem sedan vidare till stora behållare,
"oxidationskamrar", i hvilka kväfoxiden oxideras
till kväfvedioxid. Efter denna oxidation komma de
oxiderade nitrösa gaserna i beröring med vatten,
hvarvid dessa absorberas under bildning af utspädd
salpetersyra. Absorptionen sker i stora cylindrar
eller torn, hvilka befinna sig i
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
