Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kützing - Kyushiu - Kyvett - Kyzikos - Kyösti, Larin. Se Larson, Kaarlo Kyösti. - Kåda - Kådbildning - Kådlöpa - Kåfjorden - Kåfö - Kåge - Kågeröd - Kågerödsgruppen - Kåge älf - Kåk - Kåkenäs - Kåkind. 1. Härad, 2. Kontrakt - Kåkstrykning - Kål - Kåldolma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbeten ha i väsentlig mån utvidgat kännedomen
om algerna. Han utgaf bl. a. Synopsis diatomearum
(1833), Algæ aquæ dulcis (1833-36), Phycologia
generalis, oder anatomie, physiologie und
systemkunde der tange (1843), Die kieselschaligen
bacillarien oder diatomeen (1844; 2:a uppl. 1865),
Phycologia germanica (1845), Tabulæ phycologicæ (19
bd, 1845-71; innehållande, på 1,900 kolorerade
planscher, afbildningar af 4,407 algarter), det
viktiga verket Species algarum (1849) och Grundzüge
der philosophischen botanik (2 bd, 1851-52),
hvarest han tog till orda för själfalstringen och
bekämpade hypotesen om arternas stabilitet.
(T. K.)
Kyushiu, Kyushu. Se Kiushiu.
Kyvett (fr. cuvette, skål, handfat). 1. Fotogr.,
ett upprättstående platt kärl af glas eller porslin,
som ofta användes som behållare för det vid
preparering af våta fotografiska plåtar använda
silfverbadet. - 2. Tandläk., ett slags form- eller
gjutningsskål till fixering, medelst ingipsning, af
s. k. schabloner jämte däri befintliga, artificiella
tänder. Kyvetten är af tjock metall, vanligen
mässing, och måste i den s. k. vulkanisationsugnen
undergå en upphettning af omkr. 170° C. under en
timmes tid.
1. J. Htzg. 2. Ugn.
Kyzikos [ky’ts-]. Se Cyzicus.
Kyösti [ky’-], Larin. Se Larson, Kaarlo
Kyösti.
Kåda, allmänhetens vanliga benämning på hvarje
slags ur stammar eller grenar utflytande och
sedermera intorkande trädsaft, antingen denna saft är
en lösning af gummi och växtslem (kåda i
egentligare mening), t. ex. körsbärs- och
plommonkåda, eller är en balsam (lösning af harts
i flyktig olja), t. ex. grankåda, tallkåda,
af hvilka genom destillation erhållas en flyktig olja
(ett slags terpentin) och det efter oljans afdrifning
återstående hartset (bryggeriharts o. d.). Om
grankådans användning af Dalallmogen se
Tuggkåda.
O. T. S.*
Kådbildning, en trädsjukdom. Se
Gummiflöde.
Kådlöpa, skogsv., en i sågadt virke synlig
kådsamling, sänker virkets kvalitetsvärde därigenom, att
kådan vid högre värme rinner ut, kvarlämnande en
hålighet i virket.
W. E-n.
Kåfjorden. Se, Kaafjorden.
Kåfö [kåvö], gods i Hofsta socken, Örebro län, vid
sjön Lången, utgör med underlydande 5 7/8 mtl, tax.
till 230,900 kr. (1909). Egendomen tillhörde en tid
släkten Åkerhielm, sedermera bruksegarna
Hinnerson på Garphyttan och sedan 1878 grefve Hj. Ulf
Kalling. Nuv. egare är löjtnant C. Evers. Där
fanns i några år ett privat stuteri (ardenner och
fullblod).
Wbg.
Kåge (Stor-K.), god och gammal hamn och
lastageplats i Skellefteå socken, Västerbottens län,
35 km. n. om Ursviken (se d. o.). Tull- och
poststation. Sedan Piteå (gamla staden) nedbrunnit
1666, ärnade man vid K. bygga en stad, som skulle
få namnet Hedvigsstad, och en stadsplan utstakades.
Men planen öfvergafs, och i stället anlades Piteå
nya stad. Platsen anlöpes regelbundet af
Norrlandsångare.
Kågeröd, socken i Malmöhus län, Luggude härad.
6,588 har. 1807 inv. (1909). K. bildar med
Stenestad ett alternerande regalt och till egaren af
Knutstorp patronellt pastorat i Lunds stift, Luggude
kontrakt.
Kågerödsgruppen, geol. Se Triassystemet.
Kåge älf, vattendrag i Västerbotten, uppstår i
Jörns socken som flera smärre åar, hvilka redan där
förena sig, hvarefter ån med sydlig och sydöstlig
riktning rinner på gränsen af Byske och Skellefteå
landsförsamling, mynnande inom den senare i
Kågefjorden nedanför Kåge by. Längd 62 km.,
vattenområde 900 kvkm.
Wbg.
Kåk (holl. kaak, da. kag, i Visby stadslag kac,
i Skånelagen kagh) 1. Skampåle, å offentlig plats
rest pelare af trä eller sten, vid hvilken vissa
förbrytare, fängslade med bojor, utställdes till
allmänhetens beskådande och
begabbande. Märkligt nog uppsattes
äfven de redskap, med hvilka
brottet utförts, på skampålen.
Vid kåken spöades,
kåkströkos, också ofta de, som ådömts
detta straff,och äfven förbjudna
skrifter blefvo där af bödeln
brända. I Stockholm, där kåken
under medeltiden hade sin plats
på Stortorget, vittnar ännu
namnet på en från nämnda torg
ledande gata, Kåkbrinken, om
detta förhållande. Åtminstone
från midten af 1600-talet synes
i denna stad ha funnits en
särskild spöpåle, vid sidan af
kåken, som pryddes af en
bronsstaty (se Kopparmatte; den
tidigare, 1602 återuppresta
kåken var likaså prydd med en
"karl", förfärdigad af verklig
koppar enligt stadens
räkenskaper för 1603); andra
"straffpålar" funnos vid Castenhof och
Stadshuset, men de flyttades på
1770-talet till Packartorget. På landsbygden, där
före spöstraffets afskaffande (1855) en spöpåle fanns
vid hvarje tingshus, voro skampålen och spöpålen
identiska. I nu gällande svenska strafflag äro alla
skamstraff aflysta.
 |
| Spöpåle från Ilsbo socken i Hälsingland. (Skansen, Stockholm.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
