Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Källkult - Käll-lånke - Källmossa - Källna - Källor - Källsjö - Källstad - Källstorp - Källunga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en källa i det gamla Heliopolis (Egypten), fordom
egnad åt solguden och där faraonerna tvättade sina
anleten, innan de gingo in i templen, om hvilken
traditionen förmäler, att jungfru Maria i den
tvått Kristusbarnets kläder, och som ännu i dag är
helighållen af kringboende muhammedaner och koptiska
kristna.
Källkult och vattenkult öfver hufvud taget
förefinnas såväl hos semiterna som hos de ariska
folken och förekomma sannolikt äfven hos andra folk,
t. ex. hos lapparna. Det skulle vara omöjligt att
uppräkna namnen på alla de vatten och källor, som
äro eller varit föremål för religiös dyrkan. Ofta
förekomma dylika vatten eller källor i samband med
gudadyrkan f. ö., så att man väl nästan kan säga,
att de flesta tempel under den klassiska forntiden i
sin närhet hade en helig källa; synnerligen bekanta
sådana funnos såväl vid Dodona som vid Delfi, andra
att förtiga. Man offrade i källan och tvådde sig,
innan man inträdde i helgedomen, men äfven i källor,
som ej stodo i samband med något tempel, offrade
man. Horatius skildrar ett dylikt offer i ett af
sina oden (II, 13). Många källor dyrkades på grund
af sitt hälsobringande vatten, andra källor voro ett
slags orakel, som gåfvo svar på framställda frågor,
ja det ges en mångfald af olika egenskaper, som kunde
föranleda, att en källa helighölls.
Då kristendomen slutligen framgick som segrare och
blef statsreligion, hade den bl. a. till uppgift att
utrota alla hedna föreställningar eller, om detta ej
läte sig göra, att omkläda dem till kristna. Otaliga
voro de strider, som kyrkan hade att utkämpa mot dem,
som dyrkade källor och vatten. Så förbjuder konsiliet
i Arles (452) brännandet af ljus vid källor och träd;
S:t Elygius gör detsamma 586, och många sådana
förbud skulle kunna framletas från skilda tider och
länder. Allt förgäfves. Än i dag samlas folket å vissa
dagar, olika hos olika länder och folk, och utöfvar
sin urgamla källkult under hvarjehanda förlustelser.
I Sverige äro källkult och vattenkult som annorstädes
urgamla: Blotkällan vid Uppsala tempel omtalas af
samtida. Den omständigheten, att så många offerkällor
(så kallas de heliga källorna allmänt i vårt land)
ofta ligga i närheten af kyrkor, antyder, att de
äfven hos våra hedniska förfäder stått i samband
med deras kult, då kyrkorna ju så ofta uppbyggts
på gamla kultplatser. Äfven hos oss "kristnades"
källorna, i det att man tog dem i anspråk för den
nya religionen; "hednaapostlarna" hade döpt i dem,
så finnes mer än en S:t Sigfrids källa i Småland,
och i Södermanland är S:t Eskils källa känd. Andra
helgonnamn förekomma äfven, såsom S:t Lars’ källa
(Närke); oftast förekomma måhända S:t Olofskällor,
emedan Olof den helige var den gamle Tors kristna
arftagare, och Torskulten var mycket utbredd här i
landet. Ibland satte man endast ett "sankt" eller
"helig" framför det ursprungliga gudanamnet, såsom
Sankt Thores källa, v. om Södertälje, och Helga Tors
källa, i Skatelöfs socken i Småland. Liksom ofta i
utlandet förekommer hos oss, åtminstone i ett fall,
att den heliga källan blifvit inbyggd i kyrkan,
nämligen i Dalby kyrka i Skåne, där i kryptan
finnes en offerkälla, som än i dag lär besökas. –
Reformatorerna ifrade med all kraft mot det, såsom de
ansågo, "papistiska ofog", som bedrefs vid en del
källor. Olaus Petri upprättade en förteckning öfver de
mest besökta, och ärkebiskop Laurentius Petri skref
1568 till biskopen i Strängnäs, att han skulle
förebygga sådana missbruk "såsom ljus, mässande,
korskyssande medh mehra", hvilket allt bedrifvits
vid S:t Eskils källa "af en ifrån Engeland vid namn
Guilhelm Molteck, som sagdt sigh hafva sina förfäder
i Sverige". Den måhända ryktbaraste källan i Sverige
var den vid Svingarns kyrka
 |
| Offerkällan vid Svingarns kyrka i Uppland, i slutet af 1600-talet. (Efter Sueciæ-verket.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
