Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagsökning - Lagtima - Lagting. 1. Församlingar i gamla norska "lagdömmen" - Lagting. 2. På Färöarna förr namn på en öfverrätt - Lagting. 3. Den ena afdelningen af norska stortinget - Lagtingsbok - Lagtingsskrifvare - Lagtolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stad kan i st. f. nu nämnda skriftväxling förekomma
ett muntligt förfarande. För detta sistnämnda
förfarande förutsattes, att borgenären framställer
begäran därom och inger lagsökningshandlingarna i
två exemplar samt att gäldenären finnes i staden; i
sådant fall låter öfverexekutor tillställa gäldenären
handlingarna och kallar parterna - borgenären,
om han finnes i staden – att inställa sig inför
öfverexekutor. Med undantag för vissa invändningar,
om hvilka särskilda bestämmelser äro gifna - nämligen
förnekande af hand och förskrifniug samt invändning
om tvång och förledande –, eger gäldenär icke i
lagsökningsmål få annan invändning mot krafvet beaktad
än sådan, som kan styrkas med skriftliga bevis. Sedan
målet är slutfördt, meddelar öfverexekutor sitt
utslag, genom hvilket antingen målet som tvistigt
förvisas till domstol eller ock gäldenären ålägges
betalningsskyldighet vid äfventyr af utmätning. Har
borgenären utsökt betalning ur fast egendom, som
är för hans fordran intecknad, och bifalles hans
talan, fastställer öfverexekutor fordringen till
betalning ur den intccknade egendomen och förordnar
tillika, att egendomen må utan föregående utmätning
säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom
stadgas. Bifalles borgenärs talan af öfverexekutor,
eger gäldenären, såframt han ej hos öfverexekutor
erkänt skulden, rätt att efter stämning å borgenären
vid domstol söka återvinning. Åtcrvinningstalan
skall dock af gäldenären anhängiggöras inom sex
månader, efter det lagsökningsmålet genom laga kraft
egande beslut afgjordes. öfverexekutors utslag i
lagsökningsmål kan of verklagas genom besvär till
hofrätt; dock må ej gäldenär söka ändring i utslag,
hvarigenom mål blifvit som tvistigt förvisadt till
domstol. I mål från Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands, Väster-norrlands och Gottlands län skola
besvären ingifvas före kl. 12 å trettionde dagen
samt i mål från öfriga delar af riket före kl. 12
å tjugonde dagen från utslagsdairen. Hofrättens
utslag i lagsökningsmål må ej of verklagas
hos konungen. En framställning af förfarandet i
lagsökningsmål af V. Bergstrand finnes i 3:e häftet
af "Nordisk retscncyklopedie". Jfr E. Trygger,
"Lagsökning för gäld" (inbjudningsskrift till
juris doktorsprom. i Uppsala 6 sept. 1893) samt
Kommentar till utsökningslagen (Uppsala, 1904).
L. A. (E. K.)
Lagtima, på lagbestämda tider återkommande, benämnes
den riksdag, som utan särskild kallelse, i kraft
af rikets Regeringsform, hvarje år sammanträder
å den i grundlag utsatta dagen, 15 jan., eller,
om helgdag då inträffar, dagen därefter, och
hvilken eger att i grundlagsenlig ordning utöfva
alla folkrepresentationen tillkommande rättigheter,
i motsats till urtima riksdag, som sammanträder vid
vissa utomordentliga tillfällen, då riksdagen har att
ordna riksstyrelsen (jfr R. F. §§ 91, 92, 93, 94),
eller ock då konungen finner nödigt att sammankalla
riksdagen. Hos urtima riksdag få grundlagsfrågor
aldrig behandlas, och f. ö. må förekomma endast
ärende, som föranledt riksdagens sammankallande eller
ock af konungen eljest framlägges för densamma,
samt hvad med dylikt ärende står i oskiljaktigt
sammanhang. Urtima riksdag kan åtskiljas, när konungen
så pröfvar nödigt eller, ifall den sammanträdt vid
ofvan angifna utomordentliga tillfällen, så snart
den fullgjort sitt åliggande, och skall alltid vara
upplöst, innan tid för lagtima riksdagssammanträde
infaller.
I motsats därtill eger lagtima riksdag att vara
samlad en viss, i grundlagen angifven tid (4 månader)
och kan ej utan egen begäran dessförinnan upplösas
af konungen, utan att han förordnar om nya val till
båda kamrarna eller den ena af dem. I dessa fall skall
riksdagen med bibehållande af sin egenskap af lagtima
sammanträda å den tid inom tre månader, sedan den
blef upplöst, som konungen bestämmer, och må den ej
vidare af konungen upplösas, förrän 4 månader från det
senare sammanträdets början förflutit. – Ordet lagtima
nyttjas äfven om andra ordinarie sammanträden. Se
Adelsmöte, Häradsrätt, Kyrkomöte 2 och Landsting 1.
H. L. R. (S. B.)
Lagting. 1. De församlingar, som i de gamla norska
"lagdömmena" utöfvade folkets rättigheter. De
skulle hållas hvarje år och bcstodo af ett visst
antal nevdarmcend (nämndemän) från hvart fylke,
hvilka på fylkets ting utsagos af konungens
tjänstemän. Dem tillkom den högre domsrätten i
civila mål, dock med viss pröfningsrätt för konungen,
vidare att hylla ny konung (hvilket vanligen skedde
på Frostatingct) och att godtaga nya lagar. Den
kungliga tjänstemannaaristokratien (lendermænd,
lagmænd) bestämde emellertid vanligen besluten,
och efter Magnus Lagabötes tid (1263–80) tillegnade
sig konungen alltmer lagstiftningsrätten. Bland
nevdarmænden tillsattes, äfvenledes af de kunglige
tjänstemännen, ett utskott, lagrettan, som enligt
Magnus Lagabötes landslag skulle bestå af 36
personer. Inom detta utskott fördes de egentliga
förhandlingarna, särskildt i rättegångsärenden,
ehuru dess beslut skulle godkännas af samtliga
nevdarmsenden. Allteftersom lagtingen förlorade sin
politiska betydelse, blefvo de blott domstolar,
men deras dömande myndighet öfvergick faktiskt
alltmer till den kungliga lagmanden, som enligt
Magnus Lagabötes lag var tingets ordförande. Enligt
samma lag fingo städerna Nidaros, Bergen, Oslo och
Tönsberg egna lagting. I samma mån lagdömmenas antal
sedermera ökades, växte också lagtingens antal. De
afskaffades 1747 (jfr Kommunernas historia, sp. 672,
Lagdömme, Lagman och Lagmandsret).
2. På Färöarna förr, till 1816, namn på en
öfverrätt, men numera på det amtsråd, som
upprättades 1852 och består af amtmannen,
prosten samt 18, sedan 1906 20 folkvalda
medlemmar. Valrätt till lagtinget tillkommer
fullmyndiga män, som fyllt 25 år, utan att
det krafs skatt eller förmögenhet som villkor.
Valet sker för 4 år medelst sluten omröstning och
proportionellt. Hvartannat år skall halfva
antalet platser besättas. Lagtinget har att
förvalta öarnas ekonomiska angelägenheter, att afge
yttrande om lagförslag, som angå öarna, och
att själf framställa förslag i sådana frågor, som
äro af vikt för öarna. Sedan 1866 väljer lagtinget
därjämte Färöarnas landstingsman. Det är årligen samladt
under sommarens lopp under en tid af 4–6 veckor.
3. Den ena afdelningen af norska stortinget.
Se Norge (Statsförfattning).
1. S. B. 2. E. Ebg.
Lagtingsbok. Se Allting, sp. 650.
Lagtinqsskrifvare. Se Allting, sp. 650.
Lagtolkning (lat. interpretatio legum), jur.,
är den viktigaste formen af rättstolkning och har
till föremål lagrätten och de af denna reglerade
förhållandena; lagtolkningen afser att ur den gifna lagen
fixera, hvilka faktiska förhållanden genom den blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
