Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landmandsbank, Den danske - Landmandsforsamlinger - Landmil - Landmärke - Landnám - Landnámabók - Landnot - Lando, Michele di - Landois. 1. Hermann L. - Landois. 2. Leonhard L. - Landolphia - Landolt, Elias - Landon, Charles Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1001
Landmandsforsamlinger-Landon
1002
ändamål var "att utveckla krediten i landtbrukets
och andra näringars tjänst". Banken verkar dels som
en vanlig låne- och växelbank, dels som sparbank
(1909 utgjorde insättarnas besparingar 62,66
mill. kr.), dels som hypotcksbank, bl. a. för
kommuner. Vid 1909 års utgång förfogade banken öfver
amortisabla pantobligationer till ett belopp af
’22,4 mill. kr. och kommunobligationer, uppgående
till 25,2 mill. Aktiekapitalet i sin helhet utgjorde
300 mill. kr. (hvaraf l/s i "landmandsbankens" 7
filialer i landsortsstäderna). Bankens aktiekapital
har efter hand ökats till 60 mill. kr. (1907 från
40 till 60 mill.), reservfonden är 10 mill. Banken
har sista åren lämnat en utdelning af 8 proc. Näst
Nationalbanken räknas "Den danske landmandsbank" som
Danmarks mest betydande bank. Dess skicklige direktör
var alltsedan dess stiftande I. Gliickstadt (f. 1839,
d. 1910 som geheimeetatsråd). E. Ebg.
Landmandsforsamlinger [-mans-] kallas i Dan-mår^
sammankomster af män för hela landet till dryftande
af landtbruksfrågor och (sedan 1850) i förening
med utställningar af husdjur, landtbruks-produkter
och maskiner. Hittills ha hållits 18 sådana möten,
alltifrån det tidigaste i Eanders 1845 till det
senaste i Odense 1900. Hur deras anordning och omfång
ständigt utvecklats, synes bäst däraf, att uteif terna
till de två sista voro resp. 200,000 och 300,000 kr.
E. Ebg-.
Landmil. Se Mil.
Landmärke, sjöv., för sjöfarten anbragta eller
användbara föremål i land, såsom fyrar, bakar,
kummel, kyrkor, bergstoppar o. d. Jfr Sjömärke^
" H.W-1.
Landnåm, isl., besittningstagande af land, särskildt
Island. - Landnåmsmän, nybyggare. Se Gode, Island,
sp. 935, och Landnåma-bök. - Landnåmstiden, tiden
för Islands (se d. o., sp. 935) kolonisation.
Landnåmabök, en af den isländska medeltidens
märkligaste litterära företeelser, innehåller
meddelanden om Islands upptäckt och besittningstagande
(isl. landnåm) af nybyggarna (landnåmsmenn),
från trakt till trakt, från gård till gård,
börjande med Ingolfr Arnarsons besittningstagande
af Reykjavik samt därifrån fortsättande åt v., n.,
ö. och s., vidare om landnamsmännens efterkommande,
för de flesta släkterna ända in på 1100-talet
och om de märkligaste tilldragelserna inom
hvarje släkt. Tillsammans nämnas mera än 3,000
personer och 1,400 ställen. L. föreligger i flera
redaktioner. Enligt den yngsta, Haukr Erlendssons
(från förra delen af 1300-talet), börjades L. af
Are frode och Kolskegg vitre, hvilken särskildt
sysselsatte sig med östfjärdingen. En i behåll
varande handskrift, kallad "Melabok", tillägges
Sturlassönernas syskonbarn Markus Tordsson på Melar,
därför att i denna släktleden föras ända ned till
honom. En annan, men förlorad redaktion tillskrifves
Snorre Sturlassons äldre samtida Styrmer frode, en
tredje Snorres brorson Sturla lagman (d. 1284), och
denna anses bevarad i en handskrift, som är särdeles
utförlig i fråga om sturlunirarnas ätt. På grundvalen
af Styrmers och Sturlas arbeten verkställde Haukr
Erlendsson, enligt egen uppgift, sin redaktion, den
ännu i behåll varande s. k. "Hauks-böken", som äfven
innehåller författarens egen stam-tafla. Troligen ha
på samma sätt många andra förut lämnat bidrag till L.,
hvilken således torde
böra betraktas som det isländska folkets
gemensamma gärning under hela sagotiden. I nyare
tider har L. blifvit flera gånger utgifven,
senast af Det k. nordiske oldskriftselskab
1900, samt af Valdimar Äsmundarson, 1891.
C. E.*
Landnot. Se Fiskredskap, sp. 451.
La’ndo [-då], M i c h e l e di, florentinsk
patriot (födelse- och dödsår okända), var till yrket
ullkar-dare, ställde sig 1378 i spetsen för en resning
af handtvcrkarna och det lägre folket, utropades
till gonfalonicre och styrde sedan under några år
staden med klokhet och moderation, till dess 1382 en
ny omhvälfning åter bragte aristokratien till makten
och nödgade L. att gå i landsflykt. Jfr G. Capponi,
"II tumulto de’ ciompi" (1857), och Florens, sp. 622.
V.S-g.
Landois [lä’dwa]. 1. Herm an n L., tysk zoolog,
f. 1835 i Munster, d. därst. 1905, egnade sig först,
tvingad af familjeförhållanden, åt det andliga
ståndet, studerade sedermera naturvetenskap och
råkade i delo med katolska kyrkans fordringar (men
försonade sig före sin död med kyrkan). Han blef
1873 professor i zoologi i Munster. L. var verksam
företrädesvis som populär skriftställare. Bland hans
zoologiska arbeten må nämnas Lehrbuch der zoologie
(med Altum, 5:e uppl. 1883), Tierslimmen (.1875),
Ton- und stimmapparate der insekten (1867), Der
mensch und die drei reiche der natur (med M. Krass;
3 dlr, 1878-82). L. skapade den zoologiska trädgården
i Munster; medel till dess utvidgning skaffade han
genom att skrifva vers på platt-tyska.
2. LeonhardL., den föregåendes broder, tysk fysiolog,
f. 1837, d. 1902, professor i fysiologi i Greifswald
1868, författade bl. a. Lehrbuch der phy-sioloc/ie
(1879 ff.), som utgått i 10 uppl. (1899), af del I
t. o. m. 11 uppl. (1905). 1. L-e. 2. J.E.J-n.
LandoMphia Pål. Beauv., bot., växtsläkte af
fam. Apocynacec?, omfattande omkr. 16 arter
uppräta träd och buskar eller lianer med ko-rsvis
motsatta blad i tropiska och södra Afrika. Alla
Landolphia-aiteT äro rika på mjölksaft, hvaraf i
många trakter i Afrika kautschuk utvinnes. Frukterna
af L. owariensis i Guinea användas i hemlandet som
citroner. Jfr Garpodinus och Kongo, sp. 741. G. L-m.
La’ndolt, Elias, schweizisk skogsman, f. 28 okt. 1821
i Klein-An delfin gen, d. 18 maj 1896 i Zürich,
studerade skogshushållning i Hohenheim och Tharand
och var först forstmeister (revirförvaltare), sedan
obcrforstmeister (öfverjägmästare) i kant. Zürich och
1855-93 professor vid skogsafdelningen af det stora
Polytcknikum i Zürich, där han 1867-70 äfven var
rektor. L. egnade sig mest åt skogsförhållandena
i Högalperna och åt de’ s. k. vildbäckarnas
fördämmande. 1861-93 utgaf L. "Schweizerische
zcitschrift fiir forstwesen". Bland L:s större
särskildt utgifna arbeten må nämnas Bericht uber
die untersuchung der schweizerischen wildbäche
(1864), Der icaldj seine v er j ung un g,
pflege und benutzung (1866; 4:e uppl. 1894), Die
bäche, schneelawinen und steinschläge (1887)
och Die forstliche betriebs-lehre (1892).
G. Sch.
Landon [låda7], Charles Paul, fransk målare och
skriftställare", f. 1760, d. 1826, var läriunge af
Kegnault och vann akademiens Rom-pris 1792. Han gjorde
sig sedan känd hufvudsakligen genom sina arbeten öfver
måleri och konstnärer. Han utgaf nära hundra volymer,
text och konturteckningar, som.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
