Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lantingshausen. 1. Jakob Albrekt von L. - Lantinghausen. 2. Albrekt von L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1171
Lantingshausen
1172
1724 till löjtnant vid Elsass’
infanteriregemente. L. deltog i Polska
tronföljdskrigct cch i österrikiska tronföljdskriget,
hvarunder han förde vidlyftiga journaler,
och avancerade i fransk tjänst till brigadjär
(generalmajor) 1745. Han var äfven en tid (1736 -40)
guvernör för prinsarna af Pfalz-Z \vcibriicken -
Birkcnfeld och vistades i deras sällskap en längre
tid vid universitetet i Lci-den och i Paris. 1743
gjorde L. ett kort besök i Sverige och tog inträde på
riddarhusct för att verka för prinsens af Birkcnfeld
val till svensk tronföljare. Först 1746 tog han
af-skcd ur fransk tjänst. Återkommen till Sverige,
deltog L. på hattarnas sida i riksdagen 1746-47. Ett
af honom författadt memorial gaf uppslaget till
det svenska tabellverket. 1747 utnämndes L. till
generalmajor i svensk tjänst och fick i uppdrag att
biträda generalguvernören i Finland med nydanandet af
denna landsdels försvar. Efter hemkomsten från Finland
blef L. 1749 öfverste för ett garnisonsrcgc-mente
i Göteborg och användes därjämte i hög grad som
regeringens militäre rådgifvare. Först vid 1751 års
riksdag kom L. att spela en större roll i politiken,
då han, sedan hans pensioner från Frankrike och Pfalz
inlösts med en penningsumma, kunde väljas till medlem
af sekreta utskottet. L. var ingen betydande talare,
men hans erfarenhet, duglighet och hofsamhct gåfvo
honom stort anseende, och han ansågs redan vid denna
riksdag, jämte U. Schcffcr, som en af hattpartiets
främsta män. Härtill bidrog hnns nära förbindelse
med Ferscnska familjen; han var kusin och svåger med
Axel von Fersen. Den motsats, hvari han på grund häraf
kom till hofvct, gjorde, att han 1752 tog afsked från
sina befattningar; möjligen bidrog härtill också hans
makas död efter ett kort och lyckligt äktenskap. Vid
riksdagen 1755-56 var han åter medlem af sekreta
utskottet och uppfördes fyra gånger på förslag till
riksråd, ehuru han ständigt förbigicks af konungen
vid utnämningarna. 1757 insattes L. i kommissionen
i Pommern, som fick i uppdrag att söka upphjälpa
denna provins. Då s. å. krigoj; med Preussen utbröt,
förmåddes L. att åter inträda i krigstjänst. Han
utnämndes till generallöjtnant och ålades att
emottaga och ordna de till Pommern ankommande svenska
trupperna, hvilket svåra uppdrag han utförde med nit
och skicklighet. Det var h. o. h. hans förtjänst,
att den illa utrustade hären blef någorlunda
krissduglig. Undei Ungcrn-Stcrnbergs, Rosens och
Hamiltons snabbt växlande öfvcrbcfäl förmåddes L. med
svårighet al regeringen att fortfara med ledningen af
krigskom-missariatct, och säkerligen var det i främsta
rummet hans förtjänst, att armén, som under vintern
1757-58 i flora månader af preussarna hölls innestängd
i Stralsund och på Riigcn, kunde nödtorfte-liiren
underhållas och därmed räddades från kapitulation. I
nov. 1758 utnämndes L. till öfverbefäl-hafvare,
men måste börja sitt kommando med att
ånyo för en öfverlägsen preussisk armé under
svårigheter sammandraga hären vid Stralsund. I aug.
1759 kunde ändtligen L. gå angreppsvis till väga; han
lyckades fördrifva de kvarvarande preussarna ur
svenska Pommern, intränga i det preussiska Pommern,
där han kvarstod under flera månader, och
genom sin underbefälhafvare Fersen eröfra Usedom
och Wollin. Visserligen återgick han vid vinterns
inbrott bakom Peene, men lyckades under flera
framgångsrika strider återkasta de efterföljande
preussarna och hindra dem att intränga i svenska
Pommern, där armén sålunda fick rymligare och bättre
vinterkvarter än föregående år. Till belöning
för detta fälttåg utnämndes L. 1760 till friherre.
Fälttåget
1760 blef mindre betydande än det föregående årets,
väsentligen på grund däraf, att officerare i mängd
lämnade armén för att deltaga i den på hösten
s. å. sammanträdande riksdagen. L. kunde under
sådana förhållanden ingenting uträtta och begärde
sitt afsked, hvilket beviljades först i juni 1761.
L:s cfver-befäl i pommerska kriget är ej utmärkt
af några större bragder, men hade häfdat de svenska
vapnens anseende, och han lämnade den pommerska
armén i ett förträffligt skick. Två gånger
hade han för att skaffa medel till denna armés
underhåll måst pantsätta sin enskilda förmögenhet.
Efter återkomsten till Sverige tillträdde L.
öfvcrståthållarskapet i Stockholm, till hvilket
ämbete han redan i april 1759 utnämnts. Äfven på
denna post visade L. sina stora egenskaper som
chef och administratör och räknas med rätta
som en af Stockholms ut-märktaste styresmän.
Han sökte med kraft upprätthålla ordningen i
hufvudstaden, förbättra politi-väscndet och
utveckla staden på mångahanda sätt. Flera af hans
initiativ mognade först under hans efterträdare.
I det politiska lifvet däremot tog L. efter sin
återkomst föga del, ehuru han blef sitt
parti trogen. Han såg med tillfredsställelse
försoningen mellan hattpartiet och hofvct,
och han själf blef den förste af hattarna utom
rådet, som pryddes med serafimerordcn (1764).
Vid hofvcts och hattarnas gemensamma försök att
framtvinga riksdagskallelse i dec. 1768 deltog äfven
L. och infann sig själf i spetsen för magistraten
i rådkammaren för att vägra lydnad åt ett råd utan
konung. Han invaldes i sekreta utskottet vid
den därpå’ följande riksdagen 1769 och insattes
i den viktiga statsdeputa-tionen. Vid L:s i
slutet af s. å. inträffade död lät Stockholms
magistrat prägla en medalj öfver honom. -
Jfr K. G. Malmström, "Minne af öfver-ståthållaren,
generalen friherre J. A. v. L." (i "Sv. akad:s
handl. fr. år 1796", d. 62, 1886).
2. Albrekt von L., grefve, den föregåendes son,
militär, konstidkare, f. 30 juni 1751 i Stockholm,
d. där 20 febr. 1820, ingick 1768 på den militära
banan och utnämndes under finska fälttåget 1788
till generaladjutant. I sept. s. å. kallades han att
åtfölja Gustaf III på resan till norska gränsen och
beordrades därifrån till Göteborg f::r att ombesörja
försvarsåtgärderna där. Med anledning af de våldsamma
åtgärder konungen under 1789 års riksdag vidtog mot
L:s morbroder grcfve F. A. v. Fersen och de af honom
ledde "patrioterna" begärde L. afsked. 1800 fick han
grcflig värdighet. 1808, efter finska krigets utbrott,
inträdde han åter i krigstjänst, som generalmajor,
och blef brigadchef för Upplands landtvärn. 17
sept. s. å. verkställde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
