Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen. Nyare tiden - Latinska litteraturen. I Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hunt samt Kenyon inlagt stor förtjänst. Som
latintextutgifvare må bland många här nämnas,
utom de redan omtalade, O. Ribbeck (äldre
scenisk poesi och Vergilius), K. Halm,
K. Nipperdey, J. Wahlen (särskildt Ennius och
Nævius), L. Müller, W. Weissenborn och i
England bland andra W. M. Lindsay. Holländaren
Hofm. Peerlkamp gaf tidigare väckelse åt en kritik,
som i sin ordning framkallade studier och motkritik
af dess subjektivism. I metriken uppträdde
R. Westphal och W. Christ; i lexikografien
bl.a. R. Klotz. F. n. pågår under medverkan
af flera akademier utgifvandet af en omfattande
Thesaurus för latinska språket. I antikviteter och
kulturhistoria må erinras om den snillrike fransmannen
G. Boissier samt om tyskarna L. Friedländer och
W. A. Becker. Den sistnämnde sysslade äfven med
romersk topografi. På senare tiden har forskningen
i afseende å undersökningen af klassiskt bekanta
orter och minnesmärken tagit stark fart
(Schliemann, Dörpfeld; svenskarna S. Wide och
L. Kjellberg); hvad Rom beträffar genom italienarna
Lanciani och Boni samt tyskarna Hülsen,
Amelung, Maum. fl.
Den jämförande språkvetenskapen har haft stort
inflytande på den latinska språkforskningen,
särskildt grammatiken. De latinska språklärorna,
som länge behärskades af inverkan från Sanctius
("Minerva" på 1500-talet) och Ruddimann m. fl.,
skönjbart hos Ramshorn, äfven hos Zumpt,
Weissenborn, Krüger m. fl.,
fingo småningom vika för sådana af jämförande art
eller åtminstone grundade på komparativ forskning,
såsom Lattmann, K. Brugmann, B. Delbrück,
Leo Meyer, Blase, Landgraf, Sommer, Stolz, och
i den språkvetenskapliga forskningen framträdde, utom
redan nämnda, flera lärde, bland andra Geo. Curtius,
Aufrecht och Kirchhoff, Osthoff, Corssen,
Conway, Lindsay, norrmännen S. Bugge och A. Torp
samt svensken 0. A. Danielsson.
Det skriftliga bruket af latinska språket har
alltmera inskränkts till dissertationer och
andra lärda afhandlingar. Likaså diktningen på
latin. Dock ha ej sällan förekommit latinska kväden,
afsedda till hyllningar och firandet af minnen,
öfversättning till latin af antika dikter har, i
synnerhet tidigare, flitigt öfvats. Bland lyckliga
öfversättare kunna nämnas belgaren C. D. Fuss samt
tyskarna B. G. Fischer, Feuerlein, M, Seyffert och
H. Stadelmann. Litt.: Heeren, "Geschichte des studiums
der classischen litteratur seit dem wiederaufleben
der wissenschaften" (1797-1802), G. Bernhardy,
"Grundriss der römischen litteratur" (5:e uppl. 1872)
och "Grundlinien zur encyclopädie der philologie"
(1832), G. Voigt, "Die wiederbelebung des klassischen
alterthums" (3:e uppl. 1893), C. A. W(alberg),
"Om philologiens begrepp" (i "Pedag. tidskr.",
1865), F. T. Friedemann, "Practische anleitung zur
verf. latein. verse" II (1840), Gudeman, "Grundriss
der geschichte der klassischen philologie" (2:a
uppl. 1909).
Från Sverige begåfvo sig äfven under 1400-talet
(jfr sp. 1335-36) många till utländska
universitet. Särskildt må nämnas Ericus Nicolai,
efter 1494 lärare vid universitetet i Uppsala. En annan,
Ericus Olai (d. 1486), hade förut blifvit teologisk
föreläsare där. Han gjorde sig dock mera känd som
historieskrifvare ("Chronica regni Gothorum"),
men hans stil var ej lycklig, och han hade
icke alls tagit intryck af den uppblomstrande
humanismen. En renässansens man var däremot
den bekante strängnäsbiskopen (från 1479) Kort
Rogge. Reformationens förnämsta målsmän i Sverige
hade förvärfvat god bildning. Så bröderna Olaus och
Laurentius Petri, likasom den lärde Laurentius Andreæ.
Deras skriftställarverksamhet gick emellertid
mest ut på att åstadkomma svensk litteratur -
för finska verkade M. Agricola (d. 1557)
- och sprida Guds ord till allmänheten. Däremot
voro bröderna Johannes och Olaus Magnus l. Magni
katolskt sinnade; båda uppträdde som historieskrifvare
("Historia de omnibus gothorum sueonumque regibus",
1553, och den viktigare "Historia de gentibus
septentrionalibus", 1555). Nämnas kan ock som från
Sverige underhjälpt och för vår historia ej oviktig
D. Chytræus (d. 1600). Det är emellertid lätt
insedt, att den tidens många teologiska meningsskiften
oftast skulle föras på latin, och skolordningen
af 1571, liksom Danmarks af 1537, gynnade högligcn
latinbildningen och grammatiserandet (mest efter
den i medeltiden flitigt använda Donatus). Ej heller
bland stormännen voro latinkunskap och skriftställen
på latin något ovanligt - vi erinra om Erik XIV:s
latinska dagbok, om E. Sparre ("Pro lege, rege et
grege", 1585 m. fl.), om K. K. Gyllenhielm
("Schola captivitatis" samt "Nosce te ipsum")
och om A. Oxenstiernas diplomatiska och andra bref,
anteckningar m. fl. handlingar, om Adler
Salvius, om S. Rosenhane ("Observationes" 1649) och
J. Skytte (bref m. m.). Särdeles vanligt var att i
framställningar och bref intaga latinska uttalanden;
så ofta hos den latinkunnige konung Gustaf Adolf.
Den lärda bildningen var under 1600-talet starkt
representerad i Sverige, och om äfven det inhemska
språket alltmer odlades och utvecklades, så var det å
andra sidan gifvet, att framstående skriftställare
skulle flitigt begagna latinet, som hade äfven
utlandet att rikta sig till. Skolordningen
af 1649 författades på latin (efter 1640) af
professor L. Stigzelius. Ofta voro tidens
vetenskapligt bildade män polyhistorer och författare
i olika ämnen. Teologien idkades naturligtvis med
förkärlek, såsom af den berömde biskopen
J. Rudbeckius (d. 1646), tillika framstående
främjare af undervisning i allmänhet, af
J. Baazius (d. 1649) och Laur. Paulinus Gothus
(d. 1646), ärkebiskop, anhängare af skolastikern
P. de la Ramées antiaristoteliska läror och
känd såsom bildningsvän. Motståndare till honom
var Jonas Magni (d. 1651). Äfven Erik Benzelius d. ä.
(d. 1709), författare af latinska läroböcker,
kan nämnas. Mångsidig - jämväl pedagogiskt och
litterärt - var den finske biskopen J. Gezelius d. ä.
(d. 1690); likaså den lärde J. Schefferus
(d. 1679), efterträdare å Skytteanska lärostolen
till den bekante filologen J. Freinsheim och
författare af "Suecia literata" och "Lapponia", jämväl
fornforskare. Som sådan framträdde f.ö.
J. Bureus (d. 1652), dock mest på svenska, och Schefferus’
motståndare, den lärde latinstilisten
O. Verelius (d. 1682). Denne egnade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
