Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leconte de Lisle, Charles Marie René - Lecourbe, Claude Joseph - Lecouvreur, eg. Couvreur, Adrianne - Lecteur - Lectio - Lectionarium. Se Lectio - Lectisternium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1485
Lecoq de Boisbaudran-Lectisternium
1486
.1855), Poémes barbarcs (1862: ny uppl. 1871),
Poémes. tragiques (1883), L’Apollonide (1888), en
.dramatisk bearbetning af Euripides’ "lon", och de
postumt utgifna Derniers poémcs (1895 och 1899) och
Premiéres pocsies et letlres intimes (1902). Vidare
utgaf han en Catéchis-me popnlaire répulli-cain (1872)
och ypperliga öfv. ai Thcokritos och Anakreon (1861),
Iliaden (1866), Odyssén (1867), Hcsiodos toch de
orfiska hymnerna (1869), Aischylos (1872), Ho-ratius
(1873), Sofokles (1877) och Euripides (1885). -
Han utgick som skald från Théo-phile Gautier,
eftcrsträf-vadc den största möjliga formfulländning
och ett fullkomligt ojagiskt innehall: i plastiska,
skulpturala eller målande åskådliga strofer besjöng
han ordknappt och konturskarpt tropiska scenerier
och händelser, mytologiska och kosniogoniska
föreställningar och sägner från de mest skilda nejder
och folk: fornnordiska, keltiska, bibliska, grekiska
o. s. v. Hans åskådning var en panteistisk pessimism ;
bakom hans mask af okänslighet ligger ött hopplöst
medvetande om, att uppror ej gagnar till något mot
världens och naturens orörlighet. Han stod i spetsen
för sammanslutningen "Les parnassicns", som hade till
program frihet från subjektivism, korrekt och plastisk
språkbehandling. Se Dornis, "L. intime" (1895),
F. Calmottes, "Un demi-siécle littéraire. L. et ses
amis" (1P02); Sully Prudhomme, "Testament poetique"
(1901), G. Brändes, "Samlede skrifter", VII (1901),
Tor Hedborg i "Nord. tidskrift" (1895), Teresia
Eurén i "Ord och bild" (1903) och E. Zilliacus,
"Den nyare franska poesin och antiken" (1905). R-n
B-Lecoq de Bcisbaudran [lokå’k da bwabådra’], Paul É
m i l e (F r a n c o i s), fransk kemist, f. 1838,
upptäckte 1875 metallen yallhm. Utom meddelanden i
lärda samfunds publikationer har han offentliggjort Sp
f ctr es lumineux, speclres prisma-tiques ... destinés
aux rechcrches de chimic minérale .1874).
Lecourbe [bkVrbl, Claude Joseph, grefve, fransk
general, f. 1760, d. 1815 i Belfort, utmärkte sig
under franska revolutionskrigen vid Fleurus .1794),
Eastadt (1796) och i Schweiz (1799), var Morcaus väa
och råkade efter hans fall i onåd 1804, men emottog af
Napoleon under "de hundra dagarna" ett sränsbcfäl vid
öfre Rhen och försvarade energiskt Belfort. Jfr "Le
general L., d’apres srs archivcs, sa correspondance
et autres documents" r!895). Hans staty restes 1856
i hans födelsestad, Lons-lc-Saunier.
Lecouvreur [lokovror], eg. C o u v r e u r, A d
r i-.e n n e, fransk skådespelerska, f. 1692 i
Damcry iChampagne), d. 1730 i Paris, debuterade
1717 på Théåtre francais, där hon snart vann
framstående rang genom sitt spels natursanning och
ädla värdighet. Sorgespelet var hennes fält, och hon
återgaf höffligcn uttrycksfullt de stora lidelserna
i sådana roller som Phédrc, Bérénice, Atlialie,
Paulinc m. fi.
I motsats till den sjungande, uppstyltade deklamation,
som denna tid vunnit insteg på den franska scenen,
införde L. naturligt tal med logisk betoning. Hon
umgicks och bref växlade med många af sin tids mest
begåfvade män och kvinnor. Hon var med djup kärlek
fäst vid marskalken Morits af Sachsen. Ett rykte
uppkom, att hennes död vållats af gift, som en rival
skulle gifvit henne. Till allmän harm nekades henne
kyrklig begrafning. Hon är hjältinnan i Scribes och
Lcgouvés skådespel "Adrienne L." L:s bevarade brcf
(Lcllres) utgåfvos 1892, Se Bourgeois, "A. L." (1896).
KF-t.
Lecteur [-or], fr., lektor. Se under Lektion.
Le’ctio (lat., "läsning") var det latinska namnet
på den redan i den äldre kyrkan som en särskild
beståndsdel af gudstjänsten förekommande föreläsningen
af stycken ur de heliga skrifterna. Detta liturgiska
bruk var lånadt från den judiska synagogan. När
kyrkoväsendct började utbildas och kyrkbyggnader
uppföras (200- och 300-talen), öfverlämnades denna
liturgiska "lectio" åt en särskild kyrklig ämbetsman,
kallad lector, som från en upphöjd pulpet (puflpetum),
där koret slutade, midt framför huvudgången, föreläste
texterna för dagen, ett bruk, som delvis är kvar i
den grekiska kyrkan. Antalet dylika "lectiones" vid
gudstjänsten var i början olika i de olika kyrkorna,
innan liturgien blef likformigt ordnad. Vanligen voro
de dock tv?., episteltext (ur de ny testament] iga
bref ven) och evangelietext (ur de fyra evangelierna),
hvilket antal omsider blef fastställdt. I den
äldre kyrkan lästes på vanliga söndagar de bibliska
böckerna i ordningsföljd, efter bruket i judarnas
synagogor (s. k. leclio contifnua), hvarvid åsyftades
att under ett år genomgå de viktigaste delarna af
Skriften. Men i den mån kyrkliga festcykler infördes
och kyrkoåret bildades, utvecklades bruket af
särskilda texter, afsedda för söndagarnas särskilda
betydelse. På detta sätt uppkommo leclionäria
1. ledionärii, liturgiska handböcker, innehållande
söndagstextcrna. Det romerska "lecticnarium",
sådant det i Gregorius den stores tid gestaltade
sig, utträngde småningom i västerländska kyrkan alla
andra lektionarier. I österländska kyrkan bibehölls
’’’lectio continua" ända in på 700-talct. _ .
J-P-
Lectionärium, lat. Se Lee t i o.
LectisteYnium (lat.; cg. bordsoffb"uldnine) var
hos forntidens romare namnet på ett slags gästabud
till gudarnas ära. Dessas bilder sattes vid dylika
tillfällen, ofta parvis, på soffor (eller stolar:
för gudinnor) och hvilande på hyenden framför dukade
bord, hvarjämte offentlig spisning samtidigt egde
rum. Gudamåltiderna .- den första 399 f. Kr. - voro
regelbundet återkommande eller firades vid särskilda,
mera bctydelsefula tilldragelser, lyckliga eller j
olyckliga. Urspr, anordnades leclislernia af de två
"offcrmännen", sedan väl af de tre, längre fram sju,
kommissarierna för festmåltider (epulones). R. Tdh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
