Recensioner / Hans Alienus (1920) Author: Oscar Levertin - Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Hans Alienus

När redaktionen af »Ord och bild» vändt sig till mig med anbud att skrifva några ord om Verner v. Heidenstams stora, nyutkomna bok, kan meningen icke vara att få någon officiell kritik utan snarare några anmärkningar, upplysningar och omdömen, ägnade att belysa detta så egendomliga och mot strömmen gående verk. Och uppriktigt sagdt, hur mycket mera frestande är icke den vänskapsfulle skoliastens, den intresserade förklararens roll än den objektive kritikerns! Det lilla barnsliga nöjet att kallt söka mäta skapande viljor med en noggrann gransknings tumstock, att sätta lefvande verk under de estetiska reglernas förminskningsglas - hvem utom de poetiskt oförmögna tröttnar icke därpå? Det är sålunda icke någon kyligt afvägd anmälan jag vill eller ens kan skrifva men hvad man snarare kunde kalla »en väns förord till Hans Alienus».

Första gången jag hörde planen till Hans Alienus var sommaren 1889. Det var på en badort vid Västkusten, sent en augustikväll, då den litet dofva hetta, som understundom finns vid hafsstranden, ännu låg kvar trots nattens annalkande. Och medan Hans Alienus' skald talade, fylldes den öfvergifna parkens halfljus af ett vimmel af syner och gestalter, som med inbillningsvärldens hela glans böljade fram i landskap med orientaliskt starka färger och klassiskt rena linier... Men verket var förberedt långt före den tiden. Dess tillblifningshistoria är idédiktens, som växer och utvecklas med författaren själf och i hvilken årens alla erfarenheter slå sina olikfärgade trådar. Redan dess genesis är sålunda olik många moderna arbetens, vare sig de tillkommit på Zolaskt maner som ett betänkande affattadt efter ett visst schema och nästan på en bestämd termin, eller med impressionismens nyckfullhet, där bilden halft på en höft kommit att stanna på ögonblicksfotografens kamera. Redan 1887 var arbetet planlagdt. Andra litterära företag, reslif och sjuklighet hafva skjutit utarbetandet åt sidan, men hvarje dag, som gått, har riktat Hans Alienus' historia med nya drag, intill den blifvit, som författaren själf skrifver:

en länk af skinande och mörka stenar,
den bjärtast brokiga jag kanske sett.

Först de sista två åren har den egentliga nerskrifningen skett och en hänförd konstnärshand samlat tankens oerhörda material till en bok, hvars egentliga hufvudfel är dess alltför stora rikedom. Ty som helhet saknar den kanske något af den plastiska verkan, som så hänförande präglar hvarje dess detalj, men det är ju också halft ett beröm för ett praktpalats, att man kan gå vilse i dess salar. Hans Alienus är en idéroman i trenne prosadelar, hvar och en med för- och efterspel på vers. Det är en alldeles ensamt stående form. Enstaka delar af boken erinra väl med sina resonemang något om den filosofiska romanen sådan den i Tyskland odlats på Wielands och Goethes dagar, andra partier om Flauberts arkeologiska romaner - och dock är allt uppställdt på ett alldeles personligt och själfständigt vis. Hans Alienus är egentligen Hans Alienus på samma vis som Törnrosens bok är Törnrosens bok.

Verkets första afdelning Löftet inledes med en versifierad ouvertyr, som briljant gifver arbetets alla ledmotiv. I alltid flytande, ej sällan fulländade verser skildras där, hur Hans Alienus, en främling öfverallt och allestädes, af en slump kommit in i en westfalisk konstnärskrets:

i en sorglös by, som sof på slätten,
fullkomligt gömd bland frusna äppelträd.

Under glammet beslutar det glada laget att om femtio år åter råkas och fira en fest - för människan. För en stenfot i byns helgonnisch, å hvilken nu en medeltida träbild med ett oskönt Kristushufvud stod, skulle då en i kretsen medföra idealmänniskans byst, och vid den skulle festtåget samlas under klockklang och stråkdrag och barnen med blommande fruktträdskvistar pryda sockeln. Men hvem var man att utföra detta idealhufvud? Man kastade tärning, och lotten föll just på främlingen i laget, på Hans Alienus. Stolt sprang då denne upp och lofvade att söka upp den idealbild, som halfklar skymtade i hans själs lönnhvalf, »en jordisk Zevs med klassiskt rena drag och hälsans bruna änne». Men då han ingen konstnär var, ville han söka i sin ringhet så under ett soligt lif betrakta denna ideala bild och så skönt gestalta sin lefnad, att hans eget hufvud fick en återglans af den ideala människans lycka och skönhet. Men medan han afgaf detta trotsiga löfte, hörde han från husets källargång en hemsk sång, och upp i salen kom, af ingen annan än af honom själf sedd, en gumma, böjd, med svartgrått hår, och med sin hesa röst spådde hon honom ofärd och olycka, lofvande honom att möta på alla hans vägar och bryta ner all hans lycka. Den Heliga Gamla kallar hon sig själf, en personifikation af det onda, det fula, det kallt, dödt, naket verkliga, af allt det i världen, som står människodröm och skönhetslängtan emot. Men Hans Alienus trotsar hennes makt, och ut begifver han sig nu i vinternatten på en femtioårsvandring för att leta lyckan och skönheten, för att få se mänsklighetens idealbild stå klar och lysande för sin ande.

Efter denna glänsande, versifierade prolog tager själfva berättelsen vid, och dess första afdelning är en hel sollyst och egendomlig roman för sig. Den försiggår i Rom i våra dagar, och i dess första kapitel återfinna vi midt i en med förunderlig färgprakt gjord skildring af en gudstjänst i Capella Sistina Hans Alienus som vatikansk tjänsteman. Hans fader är en svensk professor, hans mor en romarinna. Hans egentliga namn var Alenius, som han ändrat till Alienus, men i den förändringen ligger nyckeln till hela hans karaktär. Alienus, det betyder, som han själf öfversätter det, »en främling» och »en annan tillhörig». Hans Alienus är en främmande i alla land, f hvilka han vistas, liksom i den tid, i hvilken han lefver. Han är en annan tillhörig, ty sekler, som dött, och städer, som grusats, äga hans fantasi - urmodiga sånger, som icke längre sjungas, och konstverk ur skönhetsvärldar, som förgått, fylla helt hans själ. Alla hans idealer och hela hans sinnesriktning är motsatt dagens. Samtiden med dess naturvetenskapliga lifsåskådning, dess vetenskapliga intresse, dess händelselösa lif, i hvilket människorna glömma att lefva, glömma att vara i sin ifver att förklara, är för honom blott en tid af förfall, »som eftervärlden skall öfverkorsa, som i barnens skolböcker skall fylla en tråkig sida med beskrifning på en lång träta mellan svartklädda kväkare, hvilka voro för tröga att lyfta tvisten till handling». Århundradets skryt öfver sina upptäckter föreföll honom endast löjligt. Det var honom lika likgiltigt att veta, hur långt det var mellan jorden och solen som att känna »antalet på syllar i järnvägen mellan Lerbäck och Askersund». Hans hjälte var ingen kunskapstörstande doktor Faust men en skönhetssvärmare som Cola di Rienzi eller en skönhetsbesatt som Sardanapal. Lifvet var för honom »en kamp om det sköna», och »en staty i Vatikanen synes honom hafva mera framtidsdröm i sina linjer än alla våra mest omständliga förteckningar på människosläktets önskningar». Själf ville han nu också lefva icke som en nutidsman, som grubblade, analyserade och lät tillvaron med den lärdes distraktion rinna bort mellan sina fingrar, men omedelbart och ljust som i antikens midsommartider. Han var lyckans söndagsbarn - »det var hans stolthet, hans fåfänga att vara lycklig».

Sällan har all främlingsskapets på en gång stolthet och smärta tecknats djupare än i skildringen af denne drömmare, som är husvill i hela sitt århundrade. Denna arbetets första del framställer nu, hur den förhatade samtiden dock tränger sig inom Hans Alienus' dörr och snärjer honom i sina snaror. Han råkar tvenne unga italienska flickor, Giggia och Elena, och förälskar sig först i den ena och så i den andra af dem båda, men i stället för det sorglösa, arkadiska kärleksskämt, som föresväfvade honom, ungefär såsom Orientens herde i gamla dagar lekte med grannens solbruna döttrar, dem han om aftonen gladt kunde föra till sitt hem på sin vagn, »medan kvällsskenet flammade mot oxarnas förgyllda horn», blef det i stället hvad han afskydde mest, en modern passionshistoria, med lidelse, smärta, deklamation och tvetalan. Men icke nog därmed, i alla punkter motade den moderna tiden honom i grind - den narrade honom att läsa böcker i stället för att lefva, att spekulera i stället för att handla - till och med i dräkt och lefnadsvanor tvang den honom efter sitt beläte. Snart var han på vippen att blifva som alla andra »en klädhängare med modeartiklar», en modern, nervös människa i nittonhundratalets pedantiska skolmästarkostym, den svarta bonjouren, och med dess narrmärke, glasögonen, i sitt ansikte... Då måste han slita sig lös, om ej han ville gå under, och sedan han kastat bort sitt möderne på ett karnevalståg till förhärligande af antiken och till spe för den »moderna anden», drog han i pilgrimsdräkt från Rom. Han ville uppsöka den döda skönhetsvärld, hvilkens lockelserop ljöd alltmer tjusande inom honom, och påfven, hans husbonde, som, där han lefde i sitt antika gengångarslott, förstod hans skönhetslängtan, sände honom halft i ironi som nuntius till Sardanapal.

Denna första afdelning af verket är, som sagdt, en roman från våra dagar. De realistiska skildringar, som där gifvas af romerskt familjelif, äro kanske träffande, om också mindre egendomliga och mindre lyckade än många andra partier i boken; framställda med en beundransvärd konst och nobless äro däremot alla interiörerna från Vatikanen och teckningen af den helige fadern själf.

Nästa del, Hades, inledes med ett ståtligt preludium, en storformad allegori om Dionysos och Kristus, hvilka, efter att som tvillingbröder hafva legat samman på Gud faders knän, stiga ned till jorden för att frälsa den, Dionysos genom glädjen och Kristus genom smärtan. Men när själfva berättelsen begynner, se vi Hans Alienus i sin med snäckskal prydda pilgrimskåpa stiga ner i underjorden till Styx' svarta vatten, som rinner genom grotthvalf med droppsten, bland kala hällar, med poppel-liknande träd, »som i stället för krona bära ett enda spetsigt och brunvisset jätteblad». Men när han druckit dess sötaktiga vatten, öppnade sig för hans blick hela den fornvärld, som han sökte. »Som en lössluppen lastvagn i en backe rullade tiden tillbaka årtusen efter årtusen» - och med en sanningens vaxtafla i handen, på hvilken intet osant stannade och å hvilken han ville fånga de gångna seklernas mening om lifvet, stod han på de blå betesfälten framför det gamla Babylon. En gammal väfvare Abu-Rasak tog honom till tjänare, och snart låg han på gödselstacken utanför dennes koja och spelade med kulor »stenpärla» med dennes trenne döttrar, som han sedermera alla tre fick till äkta... Efter denna ingress låter Heidenstam sin hjälte nu som en vandrande pilgrim och härförare genomgå hela antiken. Först upprullar han den gamla Orienten i scener af en förunderlig åskådlighet och friskhet, med en stil, så bländande, att själfva språket fått glitter af ädelstenar och reflexer af metall. Skildringarna erinra kanske något om dem i Salammbô eller Tentation de St. Antoine, men medan Flaubert blott känner praktens och barbariets Orient med dess monotona färger af blod och guld, förstår Heidenstam också att framställa Tusen och en natts älskvärda, leende och sinnrika Österland, sådant det med sagofärg, skämt och parabler lyser i vår fantasi. Dessa orientaliska skildringar kulminera i de öfverlägsna framställningar af Hans Alienus' besök hos Sardanapal, där Hans ser denna fira sin egen dödsfest, den skönhetens likfest, som ihågkommits, »så länge minnets högtidsbägare vid gästabuden gått från mun till mun». Men den gamla Orienten skänker icke honom lösning på hans oro, ej det sanningsord, som vill stanna på hans vaxtafla, och han går vidare mot Palestina till den ironiske Pontius Pilatus, som drifver gäck med hans frågor. Därifrån far han på ett långskepp med röda silkessegel och oleander kring mast-trät öfver till Hellas... Och de målningar från Hellas, som nu taga vid, de hafva en helt annan karaktär än de orientaliska - hela språkbehandlingen förändras och får något af ett speglande, aftonstilla vattens genomskinliga skönhet. Har Heidenstam målat sin Orient med något af Rochegrosse's öfvermått på föremål och färger, föresväfvar honom nu samma klassiska landskap och samma enkla, klara färger, om hvilka Böcklin drömt.

Sist tecknas Rom, där Hans Alienus krönes som imperator och hyllas som gud och själf genom en världsskymning spränger hela den antika tid, i hvilken han trots sin brännande längtan irrat som en främling, utan att få annat att stanna kvar som lifvets mening på sin sannings vaxtafla än en fattig hellensk bildhuggares teckning af en staty, som liknar en af Vatikanens, och med den som byte - sålunda med samma dröm som han gick ut - kommer han tillbaka från sin tusenåriga och åter tusenåriga vandring genom döda, drömda och anade världar.

Den tredje delen, Hemkomsten, upptager och fortspinner ämnet på ett nytt och öfverraskande vis. Den människosläktets skönhet, den lifvets mening, som han förut med ynglingens och mannaårens brännande längtan och oro sökt i historiens och fantasiens mest aflägsna och lysande riken, söker han nu med de äldre årens stillhet i sin egen hembygd, inom sitt barndomshems trånga krets, i den resignationens harmoni, med hvilken han vill smycka sin ålderdom. Ofvanpå de orgiastiska festerna med stoffer, juveler, färger och toner i Hades, kommer denna slutskildring med fosterbygdens bleka, svenska natur och barndomsminnenas djupa, vemodiga underton som ett stämningscrescendo utan like. Delen fylles mest af förhållandet mellan Hans Alienus och dennes fader, hvilken lefvat ensam under alla de år, då sonen irrade hemlös ikring i världen i oenighet med honom som med sig själf. Hur tallöst många gånger den moderna litteraturen än upptagit till behandling brytning och försoning mellan far och son, denna skildring liknar ingenting annat. Det är berättelsen om två innerst besläktade naturer, båda lika stora svärmare, hvilkas drömmar under ett helt lif gått åt olika håll för att först inför döden smälta ihop och förstå hvarandra. De som påstå, att Heidenstam icke kan framställa själslif, de måste läsa denna teckning - den når djupare och längre än de flesta professionella, psykologiska analyser med deras inkrånglade djupsinne och deras tomma stass af psykofysiska konstord... Men Hans Alienus vore icke sig själf vid en annan och besläktad mans sida. Hans fränder måste dö och hans salar stå tomma. Fadern, »den enda människan, inför hvilken han icke känt sig som en främling», gifver sig själf döden, och redan sjuttioårig sitter Hans Alienus sist som en grånad resefilosof på sin ensamma tomt uppe på söder, på Bengt Ekenhjelmsgatan i Stockholm. Där når honom ändtligen ett bref, som erinrar honom om hans ungdomslöfte och människans vårfest och ehuru han bittert inser det ohållbara i sitt ungdomliga löfte och att hans eget åldrade gubbhufvud alldeles ej kan motsvara hans förmätna hopp att bära en återglans af idealmänniskans skönhet och lycka, besluter han sig dock att resa, fast han förstår, att han ej skall komma hem från färden. Bokens versifierade epilog lyktar nu, storepiskt och stilla, hela det brokiga verket. När Hans Alienus återkommer till den lilla westfaliska byn, väntar redan vid helgonnischen, där människans idealbild skulle stå, hans lifs förbittrade dödsfiende, Den Gamla Heliga, och som för att gäcka honom sätter hon på stenfoten Zevs från Otricoli, hans ungdoms öfvermodige gud, hvilkens otillräcklighet som människosläktets idealbild han själf för länge sedan förstått. Då rifver Hans Alienus bilden ur dess nisch och krossar den, men faller själf död ner vid Den Gamlas fötter, och med följande fyra rader håller hon hans liktal:

Han blef en spegling, fast han ville vara. -
Sen långa år jag mötte knappt en man,
som mina finter flytt så vördnadslöst
och dock så skonslöst fångats i min snara.

Mulen går hon bort, och de andra konstnärerna breda ett täcke öfver hans kropp. Men den nya generationen firar dock människans vårfest med samma hopp som Hans en gång, att en dag genom ett soligt lif förvärfva åt sina drag en återglans af idealmänniskans lycka och skönhet:

Den döde lyftes undan, och ur redet
vid helgonnischens tak af ingen röjd
stack svalan näbben, svart och dunkelögd.
Ren kommo barnen två och två i ledet,
de små, de yngsta först, de större sist
hvart med en nyss i blomma sprungen kvist
af körsbärsträdet eller äppelträdet.
Kring långa bord bars ölet sedan fram
och när först sent och grå af vägens damm
med knoppar stuckna vid sin packnings rem
till fots nu alla långsamt vände hem,
som granrishvälfda hjuldon icke rymde,
tog leken vid och sången ljöd igen.
I samspråk sutto kvinnor gladt och män
på husens trösklar än, när kvällen skymde.

Sådan är i största korthet den enande tankegång, som löper genom Hans Alienus' lysande öfverflöd af scener och episoder. Det drag af något abstrakt, som ett dylikt verk gärna får vid en kortfattad redogörelse, märkes knappt i själfva boken - så förundransvärdt åskådligt och konkret är allt, syner och bilder, fulla af lif, med plastiska konstverks lefvande linier. Boken är, som man ser, en stor Odyssé efter skönheten och lyckan, och det är klart, att ett så stort anlagdt arbete skall äga en mängd synpunkter, som egga till betraktelse och resonemang, till instämmande och invändningar, men på hvilka det icke kan blifva tal om att ingå i en anmälans knappt tillmätta spalter. Särskildt gäller detta bokens lifsåskådning, skönhetskulten. För Heidenstam är det sköna själfva retelsen att lefva, sporren till individens och hela släktets lif, det enda som lyft människan öfver marken och markens tankar. Hvart ädelt konstverk, hvart skönhetsdåd är en lysande fackla för människosläktets vandring - det är den elektriska strömmen, som sätter inbillningen i rörelse, och det är inbillningens sång i våra bröst, som gifver oss kraften och lusten att lefva. Hur mycket likgiltigare beröra oss icke vetenskapens och nyttans upptäckter - de förändra icke våra känslor och stimulera icke vårt lif... En dylik teori verkar välgörande som reaktion mot samtidens ensidiga nyttighetsreligion, mot dess naturvetenskapliga fanatism och dess okänslighet för det sköna, men oanfäktbar är den naturligtvis lika litet som andra världsförklaringar, och den lider dessutom af den brist på precision, som filosofiska idéer gärna få, när de omsättas i skönlitteratur.

Mera frestande än att summariskt diskutera en lifsåskådningsfråga som denna är det åtminstone för en konstnär att i Hans Alienus studera dess författares egendomliga personlighet. Medan i Heidenstams föregående arbeten dock anslag funnos, som erinrade om andras, är allt i Hans Alienus - som det höfves en främlingsskapets epopé - egenartadt och själfständigt. Författaren är i högsta grad - som han själf uttrycker sig - »en själfhärskare, sin egen och ingen annans Hans». Hela det yttre och inre lif, som strömmar oss till mötes i hans bok, har inga beröringspunkter med det, som uppfyller andra nordiska författares verk. Den skandinaviske skriftställarens lif, sådant man kan skymta det genom hans diktning, är ju gemenligen skäligen borgerligt och enfärgadt. Det kan vara mer eller mindre intensivt genomlefvadt, fördjupadt af stora personliga fröjder och smärtor, förbittradt af existenskampen, förfinadt genom societetslif eller förflackadt genom kafélif - den moderne genomsnittsmannens i yttre mening händelselösa lif är det dock så godt som alltid. Men i Hans Alienus tyder allt på undantagsmänniskan, för hvilken konflikter och förhållanden tagit en ovanlig och romantisk anstrykning och hvilken lärt känna tilldragelser och äfventyr icke blott ur böcker. Heidenstams lif skildes från hans yrkeskamraters allt sedan den dag, han, ännu yngling, begynte sitt långa reslif och for mot den Orient, till hvilken hela hans släkt haft i blodet en underlig lockelse och längtan. I stället för andras ungdoms- och Uppsalaminnen gaf hans uppväxt honom - konstnären och resenären - den brokigaste skara af hågkomster från Österlandet och Medelhafsländerna: egyptiska nätters njutningsdrömmar och ökenstillhetens grubbel, Akropolis' skönhetsfantasier och Forums storhetssyner. Dessa vandringsår hafva också gifvit hans verk en egendomlig sydländsk karaktär - yttervärldens existens har gått upp för honom som för en man med Théophile Gautiers sinne för färg och form, och den dubbla kärleken till asiatisk prakt och klassisk idyll har för alltid bestämt hans produktion. Men detta långa vistande i södern har äfven influerat på det innersta i hans lynne. Man märker det bäst på hans sätt att skämta. Den nordiska litteraturen bjuder väl eljes på skrattets hela skala - det lidelsefullt-satiriska, det respektlöst-gäckande, det bullersamt-godmodiga, men detta skalkaktiga, lekfulla och dock behärskade skratt, som liksom springer fram ur ett sinne, rusigt af söderns solhimmel och söderns klara, torra luft, är Heidenstam egendomligt. Det finnes i Hans Alienus en episod om »den moderna anden och den helige fadern», som med sitt dristiga skämt och sin stiliserade berättelseform ovillkorligen leder tanken på italienska renässansens män. Samma renässansartade, sydländska ton har äfven så godt som alltid hans erotik. Han skildrar icke den magnetiskt-oemotståndliga tjusning, som fransmännen kalla l'amour-passion, och ännu mindre den valfrändskapens svärmiska mystik, som är vår nordiska kärlek. Hans erotik är en ljuf och leende hemlighet, full af puts, upptåg och förtroenden, en lekfull lycka, som en ung och glad gud skänkt människornas barn till fröjd och salighet.

Men Heidenstams egendomliga utveckling har också i fråga om rent intellektuella intressen skilt honom från hans samtida. Medan många om ej de flesta nordiska författare stå liksom i bestämda fylkingar - man kan nästan med etikettsord bestämma, till hvilket läger de höra - står Heidenstam utom alla läger och utom alla partiförhållandenas rubriker och små mystifikationer. De äro i allmänhet uteslutande modernt intresserade - och, om de också ej precis lefva i den illusionen, att dessa innevarande decennier i 1800-talets slut äro viktigare i mänsklighetens historia än andra, hafva de dock en nästan vidskeplig beundran för sin tid, och alla dess problem verka som frestande beten på deras fantasi. Heidenstams sinne däremot lefver intimare samman med gångna sekel än det nuvarande, och dagsfrågorna intressera honom föga. En vandringsman och en pilgrim till det förflutnas kulturhärdar, som han varit, uppkastar han i sin dikt de gamla evighetsfrågorna, hvilka, obundna vid tid och rum, i alla sekel sporrat och oroat människornas sinnen.

Äfven till sist i sitt artistskap, rent formellt taget, är Heidenstam olik sina samtida. Han har andra ideal för stil och formgifning. Det, som i allmänhet ligger den moderna författaren mest om hjärtat, är att få fram det mest intensiva, lidelsefulla och nyanserade uttrycket för sin tanke - språket kan icke dämpas nog blidt af melankoliens sordin eller stämmas nog sprödt och högt mot extasens diskanttoner för att rätt uttrycka hans känsla. Heidenstams smak är på en gång mer lugn och mer akademisk. Plastik och stilisering äro hans stils båda poler. Men hur långt han kan nå i plastisk fullkomlighet - det bevisar den dikt öfver ett Bachuståg bäst, som finnes inflätad i Hans Alienus. Det är i denna dikt ett brusande lif och på samma gång en skulptural säkerhet i formen, som vår litteratur ej har make till - den verkar förvillande likt en florentinsk renässansrelief. Och hvilka storartade effekter han åstadkommer med sin stilla, stiliserande prosa, kan man se blott af en liten skildring som följande af en svensk sommarnatt: »Så kom midsommarsvakan med sin ensamma stjärna, då de aflägsna hamrarnas dunk tystnade, då barn och gamla sutto i de löfhvälfda förstugudörrarna, då det var så ljust, att ännu vid midnatt den skrift kunde läsas, som stod inhuggen i solvisarens rundkant. En mattad glans af guld låg sval öfver tallarna och viken, och allt lif hvilade tigande på nattens bröst men med öppet öga.» Kan den svenska midsommarnatten bättre, finare tecknas än i dessa rader med dess stiliserade, stora enkelhet? - Endast i fråga om hela verkets komposition har denna klassiska smak ej rätt kommit till uttryck - i stället för den grekiska arkitekturens klara, lätt fattbara proportioner - har han där med svensk omåttlighet upptagit den österländska rikedomen, där arabesker och detaljprydnader understundom hota att skymma grundlinjerna.

Så ter sig Verner v. Heidenstam i Hans Alienus, en ensling i den samtida litteraturen, en ensling med resenärens öfverraskande minnen och synpunkter, skönhetsfanatismens hänförelse och främlingsskapets ovanliga känslovärld, med en i södern för bildande konst utdanad artists utsökta känsla för form och färg. Och denne skönhetsdrömmare bjuder i Hans Alienus på en stor fest. Det är en grand seigneurs, en poetisk mångmillionärs fest med ett furstligt slöseri, föga erinrande om de små borgerliga picknicker, på hvilka man vanligen i den samtida litteraturen bjudes. I hans högtidsklädda hus finnas först höga, ljusa, italienska hallar, där man skämtar och för conversazioni om konst och skönhet där finnas längre in salar, för hvilkas smyckande all Orientens prakt af mattor, guld- och kopparkärl plundrats och vid hvilkas gästabud minnena om Sardanapal gå kring högtidstaffeln och romerska atrier, i hvilkas ljusa luft ännu Pontius Pilatus' gäckande ironi klingar. Men när man tröttnat på allt detta, guld och marmor, orientaliska parabler och klassiska sanningsord, för Heidenstam läsaren, liksom denne vore hans förtrogne, ännu längre in i sitt hus, dit, där festens brus icke längre höres, till en lönnkammare med gamla porträtt och barndomsminnen, och läsaren känner plötsligt den värme, som man erfar, då värden, på hvilkens fest man är, visar sig icke blott äga rikedom men äfven den sinnets ömhet och den känslans förfining, utan hvilka all rikedomens ståt på längden blir tröttande.

Ord och Bild 1892.