De två små dramer på blankvers, Tor Hedberg hopställt i en volym och utgifvit, göra ett starkt intryck af samlad vilja och koncentrerad kraft. I dem framträder öfverallt en man, för hvilken diktning mer och mer blifvit ett helgdagsvärf, som man icke frestar på annat än i ingifvelsens högtidstimmar och med något verkligt allvarligt på hjärtat. Det går genom dessa skådespel både i fråga om innehåll och form en sträng sträfvan efter väsentlighet, och en mognad och färdig konsts stämpel präglar dem från första sidan till den sista. Redan i »Gerhard Grim» hördes nog de passionerade anslag, som helt behärska dessa nya lidelsens sorgespel, men här ljuda de långt starkare och säkrare. Hvad där brusade bredt och ungdomligt, är i dessa korta stycken satt på knifven och framställdt med en nästan epigrammatisk koncentrering. Båda dessa »passionsspel» hade kunnat blifva långa tragedier. Författaren har föredragit att framställa lifskonflikterna blott i lösningens och katastrofens stora ögonblick. Stämningen af mäktig, flammande final är båda skådespelen gemensam, och kompositionens slutenhet är öfverallt genomförd - till och med någon gång på bekostnad af omedelbarheten.
»Gerhard Grim» skulle framför allt vara en tänkares drama, och ändock vardt det mest lefvande och hänförande däri skildringen af den unga kvinna, som bragte all mannens filosofi på skam och bröt ner hans lif. Äfven dessa stycken hafva män till hufvudpersoner, och dock äro deras verkliga hjältar - kvinnorna. För dem får Hedbergs praktfulla blankvers sitt mest frigjorda flöde af rytmiskt lif och melodi, och från deras munnar brusar lyriken starkast. De fylla scenen med sin skönhet och sin ungdom, de gifva och taga männens lycka, och när de kommit ur sagan och erotikens regnbågsspegling slocknar - som i slutet af det första dramat om Giorgione - mattas inspirationen, språk och tanke kallna i konstnärens hand. Tor Hedbergs två nya skådespel äro dramer om kärleken och kvinnan.
Det första stycket, som också utan fråga är det yppersta, heter »Giorgione» och behandlar den venetianska ungrenässansens Benjamin, dess älsklings- och söndagsbarn, afliden 1510 vid 32 års ålder, efter att hafva lyft Venedigs målarkonst till högsta fulländningen af harmoni och skönhet. Hvad vi veta om den store konstnären är så litet, att hvar och en inför hans fåtaliga och så omstridda dukar kan skapa sin egen fantasibild. Tor Hedbergs Giorgione är typen för den store och lycklige konstnären, hvilkens natur är idel skönhetsglädje och skaparkraft, och som med slösarens begär att skänka och lysa upp gifver sig hän åt sitt arbete och sitt lif, rik, ädelmodig och öfverlägsen. För egen del har jag drömt framför hans verk - äfven om man frånräknar »Concerten» som Tizianskt ungdomsarbete - om en mindre robust, vekare, mer elegiskt danad och mer ungdomligt lidelsefull och svärmisk artist.
Men som Hedberg tänkt sig honom, är gestalten starkt och varmt utförd, och de tre figurerna i det lilla dramat äro skildrade med medveten och stor typik. Ty vid Giorgiones sida har Hedberg satt en annan konstnärstyp, hans lärjunge och afundsman, Ambrogio. Mellan honom och hans mästare är den motsats, som funnits mellan så många konstnärsgenerationer, motsatsen mellan de breda och de smala temperamenten, mellan de omedelbara, glada skaparna, för hvilka konst är en ständig skänk till världen af ett inre öfverflöd, hvars källa städse får ny näring från hemlighetsfulla, osynliga kanaler, och de reflekterande och glädjelösa grubblarna, för hvilka konst åter är ett ständigt envig med världen och det egna jaget, och hos hvilka alla lidelser lefva ett bundet och febrilt lif. Antipoder, liksom i fröjd alstrande ljus och i smärta alstrande mörker, äro dessa båda konstnärsarter, utan förmåga att förstå hvarandra, och med gripande energi har Hedberg skildrat dessa olika krafters sammanstötning. Men högst i stycket står dock Silvia, Giorgiones älskarinna, modellen till hans sofvande Venus, hon, som finns i Dresden och kallats den fagraste Afrodite i världen. Djupt är här kvinnans lönliga hat mot sin herre och modellens afvoghet mot konstnären, som bestjäl henne på allt - själ och kropp - för att tillägna sig dem och omskapa dem efter sin egen inbillning. Det är lifvets dunkla revolt mot konstnärsdriftens själfviskhet. I hennes mun har Hedberg lagt utbrott af fullkomligt hänförande poesi. Man läse till exempel dessa storartade rader, i hvilka det talas djupt inifrån ett kvinnohjärta. Det är Silvia, som protesterar mot konstens blottande för världen af hennes nakenhet - och mot kvinnans hela kärleksvärf:
- - - - - Evige,
haf miskund, skyl mig, skyl mig i din nåd!
Du gaf min skönhet som en invigd dräkt,
i hvilken jag mig kände oåtkomlig,
i ljuf och mystisk ensamhet bevarad.
Nu ger den mig till pris och kastar mig,
ett värnlöst byte, ut för råa makter
som ropa och som kräfva: Gif dig, gif!
Jag är så trött - se, skam på mina kinder,
skam i mitt sinne! Herre, lyft mig, lyft mig
från detta heta läger! - Ljusa himlar!
O renhet, renhet öfver mig igen! -
Det andra stycket, »Antonios frestelse», når icke det första i verkan eller klarhet. Redan motivet är en smula gammalromantiskt. Det skildrar en man, Antonio, som, förstörd af en olycklig och krossad lidelse för en kvinna, uppfostrar hennes dotter, Teresa, som sitt barn. Men denna fadersömhet gömmer en gnista af hans forna osläckeliga passion, och med denna gnista, som slår ut i ljusan låga och förbrinner, när en främmande man stjäl Teresas kärlek, just då hon nyss vuxit ut till kvinna är Antonios lifsöde förbi, för andra gången sköfladt af stormen. Hela stycket är nog skrifvet med stark fart och hetsig glöd, men kan ändock ej rätt rycka med. Som förföraren är allas vår gamle bekante Don Juan införd - Hedberg skildrar honom både kvickt och starkt, men utan att kunna helt frigöra typen. Äfven detta stycke bäres af kvinnofiguren. Det är en strålande sydländsk ungdom öfver denna unga flicka, hvilkens nyväckta känslor blossa och brinna såsom nyss utslagna tropiska blommor:
Här trampade din fot, mitt hjärtas konung,
och rosor föllo, rosor måste falla
där du går fram, ditt namn är rosendöd!
Och denna af hett, rödt flammsken omgjutna flickgestalt gör också det andra af Tor Hedbergs nya stycken till en kär läsning för alla vänner af genomarbetad konst och verklig poesi.
28 mars 1901
