Annie Quiding heter en ung debuterande skaldinna, hvilkens specialitet är, att vara ond på tiden. Det var moster Agneta också, efter hvad fru Lenngren, som var hennes nièce, berättar. Moster Agneta fann, att en hejdlös materialism och gudlöshet besmittat världen sedan den fromma ålder, då
man sjöng i ärbarhet en psalm
och låg i syskonsäng på halm.
Annie Quiding tar saken radikalare: Hon nöjer sig ej, som moster Agneta, att blott med djupa suckar tänka på de gamla goda tider, då
man i helgen städs såg dans
och bockar med både horn och svans,
hon inför alla odygdiga bockars skyddspatron själf och låter honom hålla en satanisk straffpredikan öfver tiden. Det är på Boulevard des Italiens som denne läser upp sin dämoniska litania för en amerikansk reporter. Man höre skildringen om, hur denne mindre afundsvärde tidningsman - intervjuerna med den underjordiske resekejsaren hafva sedan salig Faust (som onekligen missbrukade denna form af reportage) förlorat nyhetens första behag - igenkänner, hvem han stött på i trängseln på boulevarden:
Gud, det var ju?
Nu tar han hatten af. - Fy fy, han har ju
vid pannans djupa vik, i kolsvart hår -
ett horn! - Reportern askgrå blef i hyn.
Ha, hundra dollars nu för tro i Kristo!
En stelnad tanke hviskade - Mefisto!
Mefisto här, och ingen Gud i skyn.
Sedan skildrar den långa dikten, hvilken utgör den egentliga kärnan i Annie Quidings debutarbete, hur Mefisto och den amerikanske reportern promenera samman genom nattens sofvande Paris, och under tiden uttrycker Mefisto med den djäfvulska ironi, som utmärker gentlemannen med bockfoten, hur belåten han är med materiens och gudlöshetens tid. Mefisto är en elegant kavaljer med vaxlik hy och spetsigt vriden mustasch. Det är tydligen samme Mefisto, som Richepin i »Les Blasphèmes» stötte på en likartad natt, och som Heine dessförinnan råkat hos ryska ministern - vederbörande svaflar endast betydligt mera än förut, han har sedan Heines dar tydligen studerat en del modern uppbyggelselitteratur. De båda herrarna vandra arm i arm, icke till Café Maxim men till Nôtre-Dame, och Mefisto triumferar hela vägen. Ändtligen är hans klocka slagen och hans lära öppet antagen till religion:
Jag till det kvalda mänskosläktets lisa
blott repar upp min evigt gamla visa:
Sörj för dig själf och>ge de andra fan!
Men sätt min enkla lära i system,
och den blir icke blott i smyg magnetisk,
den hyllas öppet, kallas ren och etisk
och blir till axiom från teorem.
Och med en ohejdbar flux de bouche fortfar Mefisto att tala, till dess den stackars reportern faller afsvimmad på tröskeln till Nôtre-Dame.
Det kan icke nekas, att denna sataniska botpredikan är nedskrifven på verkligt lediga, för en begynnare till och med ovanligt lediga vers med ofta fyndiga rimslut, och att diktionen också ställvis höjer sig till bildrik, poetisk vältalighet - men hur kort är icke hela det långa talets mening, hur tom icke de stora ordens kärna! Tacka vet jag moster Agneta - hon höll sig till hvad hon i grund och botten begrep:
Andra tyger, andra seder!
Tunna tafter, liten heder,
så hos flicka som hos fru!
Skamlöst skick och djärfva miner,
oblyg gång på lustans stråt,
fräckhet, smink och musseliner
följa våra dagar åt. -
Det lilla antal smärre dikter, som fylla häftet, utmärka sig likaledes för samma klara, omsorgsfullt ansade och ställvis fint genomarbetade formgifning - men också för samma i all anspråksfullhet så grundligt enkla tankar. Här är det egentligen bourbonerna, som författarinnan hyllar;
Dina ögon äro lyckte,
Henrik, grefve af Chambord,
stumt är än ditt hjälterykte,
kungagriften bortglömd står. -
Och hon skildrar, huru Nôtre-Dame, Frankrikes symbol, står och väntar på en ättling af heliga Ludvig och - Louis-Philippe, på en ny furste af den släkt, som ingenting lärt och ingenting glömt - en poetisk legitimism, som bestämdt var roligare för en femtio år sedan.
Hela samlingen slutar med dikten »Alfa»:
Hvi är det så, att öfver lifvet
med bitter leda reflektera vi?
Vi fatta endels, står det skrifvet,
och endels profetera vi.
Och författarinnan varnar oss för att af det lilla »Alfa», som vi se af evighetens skrift, draga förhastade slutsatser. Fröken Quiding har rätt, och därför vill kritikern icke heller göra några förhastade omdömen om författarinnan till »Natt och andra dikter». Ty som hon själf djupsinnigt och vackert skrifver:
Men om vi hade ro att spana,
ett drag af nästa bokstaf funne vi,
och om vi hade lugn att ana,
liksom en fläkt af mening vunne vi.
Ingenting hindrar, att vi kunna hoppas finna »en fläkt af mening» i författarinnans kommande verk. Ty hon är ännu vid »Alfa» - och alfabetet är långt.
29 april 1899
