Algot Ruhe tillhör genom födsel det vittra Skåne. Men Östergade och Pariserboulevarden äro nog snarare hans andes fosterbygder än den skånska slätten, och hans ärelystnad tycks framför allt vara att blifva stockholmare quand même. Åtminstone anstränger han sig af alla krafter att skildra och förstå denna stad, dess luft och dess människor. Och skeptisk, kvicktänkt, fiffig och verserad som han är, med hufvudstadsgatans oro, kyla och rebellhumör, lyckas han icke illa, äfven om man saknar den ofelbara och instinktiva Stockholmskänsla, som t. ex. finns hos Hjalmar Söderberg och som väl blott Stockholms barnfödda förfoga öfver. Också hufvudstäderna hafva sina »jordandar», utan hvilkas fadderskap något af främlingsblicken väl alltid vidlåder ögat.
Algot Ruhes nya bok, »Svaga herrar», skildrar sålunda åter det modernaste Stockholm, skildrar det i en ny form, som fördelaktigt vittnar om författarens mångsidighet Denna gång har han velat gifva en större bild, ett rikare galleri gestalter ur det nya Stockholmslifvet, och som skådebana för dessa typer valt »baren» på modet. Där har han suttit och tagit ögonblicksfotografier med sin kamera, och dessa barens stamgäster är det, som nu under titeln »Svaga herrar» presenteras för allmänheten. Ögonpunkten år icke illa vald för den, som vill skildra en särskild klass af hufvudstadsexistenser, dagsländorna och deras ögonblickslif, de ensamma och de urspårade, som hafva kafét till hem, och mer än annorstädes synes tanken, att göra en dryckeslokal till världens centrum, närliggande hos ett folk, hos hvilket alkoholn, enligt hvad samhällsmoralister och poeter i ljuf förening försäkrat, utgör nationallasten eller nationaldygden - allt efter synpunkterna. Den amerikanska baren med. sin yankeeprägel och sin whiskyspleen är så ett sista led af Stockholms klassiska, åt Bacchus och Apollo i broderlig sämja ägnade Parnass.
Algot Ruhes bok utgöres af fristående samtal och scener från en bar, och liksom idén är pigg och ovanlig, är också själfva skildringssättet ofta kvickt och själfständigt, med en reflekterad karikatyrists snits och skärpa öfver de lustigt och karaktäristiskt skisserade gestalterna. Det är skada blott, att författaren, som i sina förra små böcker så väl förstått sin begränsning, här understundom synes taga sin uppgift (och kanske också sig själf) litet för högtidligt och på rama allvaret. Det hvilar onekligen ett pedanteri öfver den utförlighet, med hvilken barens dryckeslaboratorium och fabrikation beskrifves, och all denna likörlyrik blir kväljande till sist, så mycket mer som författarens stillebenskonst icke alls står i jämnhöjd med hans förmåga att införa typer och låta dem tala. Man förvånas öfver, att hos en så smart och i den litterära kostymen så ängsligt modern man som han hitta aflagda prydnader af naturalismens mest billiga godtköpsvaror. Man läse t. ex. skildringen af baren i bokens i det hela mycket misslyckade inledningskapitel. »Där stod den pösande Munken, från stora pappa ända ned till småttingarna på en åtting. Där kom Triple Sec, från halfvan på en liter till profver, som liknade kantrade champinjoner» etc. etc. Öfver hufvud taget visar skildringen flerstädes en brist på god smak, som man icke väntat hos Ruhe. Han slår alldeles för många mynt af ett och samma infall. En scen, som kunnat blifva riktigt rolig - en full skådespelares hallucination af gångna festmiddagar t. ex. - fördärfvas sålunda af bred lill-Zolaisk svulst. Och jag är rädd, att det icke blott är i formen, men äfven här och hvar i tankegången, som man saknar något af den djupare filosofiska och litterära kultur, som en författare af hans lynne och ämnesvärld icke får undvara.
Men måhända »Svaga herrar» skall betraktas som en ny debut - och dess ojämnheter och osäkerheter hänga ihop hos författaren med ett genombrott till något större och gedignare. Greppet i denna nya bok af Ruhe är nämligen vida kraftigare och bredare än i hans föregående, tonen mer personlig, strömmen af lif långt starkare och mera omedelbar. Den moderna dryckesnirvanans stämningsbilder äro ofta tecknade både sinnrikt och fint, typernas anletsdrag uttrycksfulla i de elektriska blossens blåhvita ljus. Mer än en vacker liten prosadikt och mer än ett putslustigt och groteskt stycke människolif väfver författaren i kaférökens lika fort spunna som brustna Penelopeväf.
23 november 1902
