Herr Hjalmar Söderberg står bland våra unga författare såsom en enstöring för sig med sällsamma vanor och principer. Jag vill icke precis säga, att han med omvändning af en gammal söndagsskolesats anser lättjan för alla dygders moder, men han tillhör onekligen dem, som älska ett filosofiskt dolce far niente. Dock, denna smak, som han delar med många andra halft sorgmodiga, halft öfverlägsna lifsironici, är visst icke ensam orsaken till, att man så sällan har glädjen att läsa saker af hans hand. Orsaken härtill ligger också i hans principer som skriftställare. Han fasthåller nämligen envist vid den idén, att man i litteraturen aldrig bör tala utan att hafva något att säga, och lika envist omfattar han den meningen, att hvarje rad en artist skrifver skall vara distingerad och fullödig. Se på en liten tidningsartikel af honom - aldrig en sats, som haltar, aldrig ett ord, som klickar, bagatellen är fristående som ett litet konstverk för en hylla. Medan hans jämnåriga ej sällan skrifva först och tänka sedan, dikta vers tanklöst som man jodlar i skogen, göra litteratur af hvarje hugskott, som drager genom sinnet, har han till det ytterliga tankens och ordets samvetsgrannhet.
»Martin Bircks ungdom» är också från första raden till den sista buren
af denna konstnärsstränghet och denna själfkritik. Låtom oss med
detsamma säga, att boken från början till slut bär en mognad och
genombildad artists signatur. Denna berättelse är beundransvärdt väl
skrifven, in i det minsta beundransvärdt präglad af en icke stark
eller egentligen rik, men sällsynt fin, själfull, och intellektuellt
högtstående personlighet. Hvar vän af det verkligt äkta i känsla och
stil skall med förtjusning läsa denna bok, hvilkens stämning
genomgående är så utsökt, med sitt vemod, upplyst af en på en gång
omutligt klar och ändock humoristiskt mild tankes ironi, och hvilkens
prosa är så fulländad, utan att någonsin blifva torr och styf
uttrycksfull och varm trots förkärleken - en tecknares förkärlek - för
svart och hvitt, aldrig vanställd af billiga
Martin Birck är ett Stockholmsbarn, och den första afdelningen af hans lifshistoria skildrar under titeln »Den gamla gatan» hans barndomsår. Det är tolf små kapitel, och alla tolf utomordentliga små dikter på prosa, som man kan läsa om och om och ändock alltid vid samma ställen få leendet på mun och tåren i ögat. Det är det gamla Ladugårdslandet från Karl XV:s tid, vårt eget barndoms-Stockholm, som Söderberg skildrar, med en erinringsklang, skälfvande och vacker, som från de gamla slipade glasen ur ens föräldrahem. Och i denna omgifning tecknas ett barns historia och händelser, ett barns tideräkning från jul och till jul igen, underbart träffande och rörande fint. Man näns icke ens rycka ut något stycke och citera, så innerligt är allt hopspunnet, så oändligt ömsint och mjukt är scen knuten vid scen och ord vid ord.
Nästa afdelning af berättelsen heter »Den hvita mössan» och skildrar Martin Bircks ungdomsår alltifrån mogenhetsexamen, som ju den ceremoni kallas, genom hvilken ynglingen vigs vid sitt eget lif, med ett namn, som är af en smärtsam komik, om man tänker på den karaktärens och kunskapens mognad, som den skall besegla. I denna del finnas onekligen arbetets svagare partier. Martin Birck vill icke höra till hvardagsmänniskorna. Han vill blifva skald och fritänkare, men de prof på hans poesi, som författaren meddelar, visa, att han näppeligen var danad till skald, och de funderingar och resonemanger han gör öfver metafysiska och religiösa frågor fängsla hvarken genom skarpsinne eller lidelsefullhet. Det blir läsaren likgiltigt, huruvida Martin Birck kan poetisera eller ej, huruvida han tror på Gud eller icke. Här hade behöfts starkare grepp, eller kanske än hellre hade författaren bort utelämna alltsammans. Den moderna novellistiken är så rik på framställningar af halfva begåfningar, ofullgångna skalder och vacklande, oskolade tänkare. Det hade varit originellare, om Martin Birck fått vara en man, hvilken ensamt genom sin inre anläggnings förfining och sitt känslolifs ömtålighet skilde sig från den stora mängden, men som för resten ej ägde någon märkvärdigare begåfning. Hans gestalt hade då blifvit nästan mer typisk och träffande. Dock, alla de små verklighetsskildringarna äro också här af en sällsynt skärpa och en osviklig säkerhet, och de sidor, som visa, hur ynglingen och modern glida från hvarandra, äro uppfyllda af gripande poesi.
Den sista afdelningen af den korta berättelsen heter »Vinternatten», och det är bokens yppersta. Hjalmar Söderberg lyfter sig i dessa slutsidor till ett allvar och ett djup, som varit alla hans föregående lifsskildringar främmande. Det går en stor, mäktig pust genom dessa sista kapitel. Den öde svenska vintern ligger där med sin kalla, hvita snö och sitt ändlösa mörker, i hvilka alla drömmar förfrysa och i hvilkens frostdimma lifvet omärkbart men säkert vandrar vill.
Martin Bircks ungdom är förbi. Poesien, illusionerna, de heta tankarna om Gud och världen, alltsammans är lagdt i byrålådan och försegladt. Martin Birck är numera bara tjänsteman. Han sitter och plitar vid sin gröna lampa mellan kammarskrifvaren v. Heringslake, »hvilken hade fyra tusen sex hundra i räntor och skötte sin tjänst med den behagfulla lätthet, som följer af en oberoende ställning», ,och revisor Camin, hvilkens orakelspråk är »det blir aldrig hemtrefligt här i landet, förrän vi få skottpengar på bönder». Martin Birck kommer aldrig att avancera. Men det gör honom också detsamma. Det kan vara bittert att tänka, att han icke kan bjuda den kvinna, han håller kär, hem och härd. Men i botten är det kanske lika godt. Martin Birck har inga förhoppningar, och hans sorg har ingenting upproriskt eller deklamatoriskt. Kölden har blifvit hans element - den konserverar, om den ej har gladare verkan. »Man lägger ju matvaror på is för att de skola hålla sig. Jag längtade en gång efter att förbrinna i en stor lidelses brand. Den kom aldrig, antingen jag nu inte var värd en så stor ära, eller hvad orsaken var. Men nu efteråt har jag börjat misstänka, att en sådan där eldsvåda kanske snarare är en lusteld för åskådarne än något egentligt nöje för hufvudpersonen. Elden är i hvarje fall tydligen icke mitt element. Kommer det en gång en riktig vårsol in i mitt lif, ruttnar jag väl strax, af ovana vid klimatet.»
Kortare och skarpare kan icke analysen göras. Martin Birck klagar för öfrigt icke. Han har det ju bättre än de flesta. En kvinna, ensam som han, illusionslös som han, har gifvit honom följe och lagt sin arm i hans. De äro två vandrare, som gå stilla samman. Det är bara det, att de icke hafva något mål, och att de utan att själfva märka det kommit in i den vinterdimma, som aldrig skingras . »Tätt slutna till hvarandra, namnlösa själfva och groft typiska som de parvis förenade skuggfigurer barnen bruka klippa af ett hopvikt papper, banade de sig väg genom snön; hon höll hans arm tryckt mot sitt bröst, och de tego båda.» Och med ett par fullkomligt hänförande vinternattsstämningar - - en lifsfinal af en dysterhet, som imponerar trots ordens blida, undergifna ro - lyktar den desillusionens bok, som är berättelsen om Martin Bircks ungdom.
Att gent emot ett arbete, som står så högt öfver hvad man till hvardags får läsa i novellens form, komma med andra önskemål, är nog otacksamt. Och hvad värre är, det är nog också lönlöst. Den personlighet, som talar i denna berättelse, är sannolikt redan färdigbildad och mindre än många förmögen af förändring. Hans lefnadsnihilism röjer sig, just genom den totala saknaden af alla patetiska åtbörder, som radikal och obotlig. Den, som skall bredt skildra lifvet, måste dock kunna fascineras af dess strider och lidelser, berusas af dess kval och fröjder, känna handlingens trots och passionens yrsel. Om man tänker på detta ibland under läsningen af Hjalmar Söderbergs bok, är det därför, att man så gärna ville se större figurer än Martin Birck tecknade af denna sällsynt skickliga konstnärshand, att man gärna ville se också den moderna existensens stora sorgespel belysta af denna ovanligt klara tanke och denna fina, nobla känsla. Men Söderberg är - och det borde åtminstone vara ett sporrande motiv till skapande energi i hans lif - hemma i den moderna tillvaron. Han förstår dess storhet och dess strider, som så ofta förtalas och orättvist nedsättas, och det är väl just därför, man gärna såge honom hissa större segel och fara ut på vidare vatten. Dock, hela den sista afdelningen af hans bok är så förträfflig, slutsidorna så sällsynt ståtliga, att i dem redan talar den moderna sånggudinnan, som vi ana, att han borde kunna dyrka bättre än de flesta. Och hvad framtiden - alltid en öfverraskande gifvare - än kommer att skänka oss från hans hand, är hans sista berättelse en högst ovanlig gåfva, ett verk, prägladt af en lysande intellektuell glans och en nära nog otadlig konst.
26 oktober 1901
