Ändtligen har fågeln Phoenix visat sig icke blott för några få invigda, som under sakramentala åtbörder bedyrat dess gudomlighet, utan också för vanliga, profana människor. Det var icke en dag för tidigt. Ty låtom oss säga det genast och rent ut - en hänsynslösare reklam än för »Den stora vreden» har aldrig i Sverige drifvits för något litterärt verk. Hvad man kan förebrå vår kritik, en god vana har den alltid haft, som vi hoppas att den också för framtiden skall bevara - vanan att drifva öppet spel med korten på bordet. Allmänheten kan på ett ögonblick kontrollera granskaren genom att i närmaste bokhandel förskaffa sig det omdiskuterade arbetet. Men här skulle grisen köpas i säcken. De högsta vitsorden utfärdades för en osynlig prestation.
»Den stora vredens» egen författare är naturligtvis till allt detta lika oskyldig som det barn, som föddes i går. Att hans hufvud en smula svindlade inför den plötsliga framgången och detta örondöfvande buller kring hans namn, är knappast underligt, och fullkomligt förlåtlig den obetänksamhet, med hvilken han strödde kring sig meddelanden och litterära stilprof, hvilkas gemensamma karaktärsdrag egentligen var en förvånande brist på udd. När man varit tyst och ensam många långa år, när man allena och för sig själf under tung och allvarlig sträfvan burit på och förverkligat en stor uppgift, kan man, då man ändtligen får tala ut om sin lifssak, sannolikt icke beräkna och bedöma sina ords verkan. Bakom skapandet af ett arbete som »Den stora vreden», af så mäktigt omfång och med så dryga svårigheter af alla slag att öfvervinna, ligger en pietet, en knuten vilja, en kärleksfull och allvarlig idealitet, för hvilka hvarje människa med hjärtat på rätta stället måste känna respekt. Icke minst för Olof Högbergs egen skull beklagar man en basunering, som utmanat till misstroende och måste föranleda bakslag. Så mycket nöjdare känner sig den opartiske bedömaren, då han verkligen själf kan konstatera, att här dock föreligger en diktning af ingalunda alldaglig art. Något rent litterärt storverk eller mästerverk är visserligen »Den stora vreden» icke - därtill saknas alltför påfallande den borna konstnärsgenialitetens lätthet och tjusning - men ett verk af stora proportioner, mycken egendomlighet och stort intresse.
Visserligen kan kritiken ännu icke fälla sitt sista ord. Offentliggjordt är nämligen hittills blott ett sammandrag af den ofantliga berättelsecykeln, hvilken i sin helhet kommer att omfatta trenne digra volymer. I gamla dagar, i romanens gyllene ålder, skulle detta icke vara mycket. I vår nervösa tid skrämmer det onekligen en brådskande mänsklighet, intresserad också för annat än Ångermanlands fornsaga. Men vare därmed huru som helst, »Den stora vredens» komposition och helhetsverkan kan ännu ingen öfverskåda. Utan tvifvel kommer mycket, som här i sammandraget förefaller trasigt och oklart både i framställningen af händelsernas förlopp och de skildrade gestalternas utveckling, att i den fullständiga berättelsen erhålla en annan klarhet och ett djupare sammanhang. Men det man redan nu erhållit af Olof Högbergs Norrlandsepos är dock en jättetorso. 436 tättryckta sidor, och därtill naturligtvis de bästa episoderna utvalda! Mer kan man icke behöfva för att karaktärisera arten af författarens talang och verkets egendomligheter. På hur mycket bristfälligare, mer fragmentariskt material stöder sig icke vår uppfattning af många af litteraturhistoriens stora personligheter! Helare, fullare, rikare blir säkert intrycket af den fullständiga dikten, men i hufvudsak knappast väsentligt olika.
Det, som först och sist fängslar i »Den stora vreden», är själfva ämnet, stoffet, materialet. Det verkliga yttersta Thule, Norrlands och speciellt Ångermanälfvens - Sveriges Rhen - omgifningars inre historia är här för första gången behandlad. Tidpunkten är visserligen fixerad till skiftet mellan 16- och 1700-talen, till en period, begynnande med Karl XI:s sista regeringsår och nationella koncentration och slutande med storhetstidens fall och stora ofredens isvinter. Men med sådan storhet i alla dimensioner har författaren tagit sitt motiv, att man liksom skymtar hela Norrlands odlingshistoria från begynnelsen och sägnen. Ännu i dag är denna trakt af Sverige en värld för sig, och den var det naturligtvis oändligt mycket mer före ångans och kommunikationernas tid. När man läser »Den stora vreden», tycker man nästan, att ett helt nytt, främmande och aflägset land upprullar sig för ens ögon med sina särskilda förhållanden, seder, folktro och underligheter. Detta är Sverige, skildradt på svenska, men verkar dock nästan som en annan bygd och ett annat språk. Det intryck af ett ödsligt, åt sig själf hänvisadt rike, tyngdt af skuggorna från sin vinters och sin vildmarks vidskepelse, upplyst af ett norrsken af arktisk fantastik, som vi redan erhålla af den första märkvärdiga skildringen här uppifrån, Linnés beundransvärda lappska resa, skrifven icke långt efter »Den stora vredens» tider, återkommer hos Olof Högberg med ett vida rikare material af alla slags traditioner. Såsom rent kulturhistoriskt aktstycke är säkert »Den stora vreden» märkligast.
Ty i denna berättelseföljd har författaren gifvit plats åt allt, som danar en kulturhistorisk undersökning. Det är först och främst jordbeskrifning, etnografi och folklore. Författaren känner sitt landskap som en landtmätare och låter det stiga fram med topografisk trohet. Här är kusten vid Bottniska viken med sina fiskarskär, bergiga landvallar och älfutlopp kring den »jätteskalliga Hemsön», Hernösundet med sina urgamla hamnplatser och Hernön med traktens hufvudstad, den norrländska stifts-, lärdoms- och borgarstaden Hernösand. Sedan öppnar sig i mäktig höjning och växling Ångermanälfvens stora floddal med odlad bygd, omgifven af myr och mo, infattad i svarta, sjumila skogar, fortsättande med lappmark och fjällmark, genomskurna af sjöar, upp mot Kölens väldiga ryggrad. Hela landskapet är med i skildringen och i alla väder, både i sommarens genom sin korthet nästan overkligt trolska och heta blomning och i vinterns hvita sol- och snöprakt, men fattigt och hårdt alltjämt, likaväl i det långa ljusets som i det långa mörkrets tid. Fisklägen, prästgårdar, finnbackar, bondstugor och lappkåtor, Olof Högberg känner alltsammans, som den, hvilken år efter år genomvandrat sin fädernenejd. Men växlande som naturen är befolkningen. Äldst, liksom af en autokton födsel ur själfva jorden, äkta som dvärgbjörken och martallen, förefaller lappen. Representanten för en primitiv civilisation, undanjagad af starkare stammar, men ännu fruktad för sin hemlighetsfulla trolldomskonst, lätt demoraliserad af brännvinet, men gömmande märkliga möjligheter. Ur lapparnas, urfolkets, led utgår »Den stora vredens» kanske mest centrala personlighet, lappaposteln Emanuel Bredman, hvilken, jordens son som han är, utbreder en sorts hednisk jordens religion, kult af ax och äring, en intressant gestalt, listig och öfverlägsen som mången primitiv religionsstiftare, stående med ena foten i skrock och sägen och med den andra i praktisk kultur. Efter dessa lappar komma finnarna. De äro af flera slag. De äldsta täfla med lappen om besittningsrätten till bygden, »urfinnarna», »ett storväxt, ljuslätt, fromt och gladlynt folk», som ännu höll älgen tam till »klöfjande husdjur». Vidare »skogsfinnar», som, undanträngda af ryssar, sökt sig bostäder och åker här och byggt byar och röjt fält långt bortom vägarna för att lefva fredade för myndigheternas tryck och utpressning, ett driftigt, penninge- och kvinnokärt släkte, men otillförlitligt. Trolldomshandteringen var ärftlig också bland dem. En af »Den stora vredens» allra starkaste scener berättar, hur finnbonden, trollmannen Anton besegrar en lappsk häxmästare i hans egen konst, och denne Anton har till dotter en finsk Circe, fördärfbringande för hvar och en, som sträcker sig efter hennes hemliga kunskaper i signeri och kärlek. Egendomligt nog gifver Högberg henne precis samma epitet som Tegnérs Aurora Königsmark »högbarmad, smärt, gullhårig» och har öfver hennes figur gjutit folksägnens dämoniska glans af yppig falskhet. Det är skogsfinnarna, hvilkas antal ständigt ökas af »nyfinnarna», nya öfverflyttare från grannlandet. Men härjämte förekomma zigenare, »de svarta skojarna» och deras blandsäd med nordborna »gråskojarna», ett lättfärdigt halfblod med hårda och vackra kvinnor. Kuriösa folkbildningar utan bestämdt etnografiskt sammanhang äro däremot »kivikäserna», snapphanar, rymlingar och fredlösa, korsande sig i skogsgömslena, i strid med de bosatta likaväl som med de infallande »kareliska» röfvare, som vilja inkräkta på deras själftagna stigmansprivilegium.
Såsom herrar och öfversåtar - för att använda Högbergs och tidens förträffliga ord - till landet med alla dessa olika ras- och folkelement sitta de egentliga svenskarna. I denna framställning förefalla de icke olika kolonister, som slagit under sig lägre stammars jord och jaktmark, utsugande trakten till förmån för sitt aflägsna hemland, och tyngande ner allt med en järnhård administrations länkar och bojor. Smickrande är icke skildringen af dessa andliga och världsliga byråkrater med sitt formelvälde, sitt tryck och sin tröga vällefnad, dubbelt skriande häruppe i nödens och svältens värld. Liksom en organisms lefvande blodcirkulation icke lifgifver en halft affrusen och utsträckt extremitet, hinner icke den svenska statens lefvande ämnesomsättning hit upp. I ansvarslös isolering växa de nationella skötesynderna sig stora: afundsjuka, rangsjuka och ämbetsmannaförtryck. Så blir fosterlandet för traktens verkliga söner, som endast ömma för bygden, för härd och gård, riksdraken, det omättliga odjuret, som till skatt tager blod och bröd, märg och must.
I detta åt sin egen ödslighet och kamp hänvisade landskap hafva lifsåskådning och föreställningsvärld naturligtvis tagit säregna former. Mångt och mycket från hedenhös, som annorstädes utplånats och ombildats, har här bevarats djupt nere i sinnena, i de ensamma i snön begrafna stugorna, på de öde färdevägarna genom myr och skog. Det är den prehistoriska ålderns trolska naturväsen, som här ännu härska och grassera. Det är den »grå jägarn», väl i släkt med den »vilde jägarn», hvisslande i skogstjutet och skimrande i skogsbranden, men som med åren blifvit en sorts rättsskipande demon i ödemarken. Det är Hvitran, ett skogsrå, som förhäxar och bär döden på sina kalla bleka läppar. Det är tusende andra svartalfer och troll, för hvilkas misshag och okynne det gällde att skydda hem och kreatur, och konsten att med besvärjelser och bud, bruk och signerier afvärja deras ondska hade i tallösa led gått från föräldrar till barn.
Härefter hade katolicismen, söderns färgglada och bildkära lära, också en gång famnat armodet häruppe vid polcirkeln i sin milda och fasta famn. Madonnan, den stora modern, hade en gång också mot de frysande häruppe sträckt en flik af sin varma mantel. Men fast det var längesedan, lefde hennes helgonnamn ännu kvar vid sommarens gräs och örter, hennes under hviskades ibland vid eldstaden, och i nöd och fasa gjorde människorna fortfarande korsets tecken. Men sist hade protestantismen kommit och segrat genom sin släktskap med nordanvädret och människosinnena. Dess lefvande krafter voro syndamedvetande och frälsningsdröm, och de drefvo och fyllde människornas hjärtan omväxlande som snömörkrets fasa och sommarsolens befrielse. När protestantismen i prästernas händer stelnade till lutersk dogmatik och svenskt ämbetsvälde, lefde dess drifvande krafter vidare i folkdjupet bland alla nödställda, plågade och svärmiska. Det är den nordiska sekterismens första början. Hela trakten betraktades som ett offer för den stora vreden, - Guds stora vrede öfver synden, ty på annat vis kunde ej all nöd, försakelse och plåga förklaras, Och mot förbannelsen kunde endast ett nytt evangelium hjälpa, osynligt, men växande midt ibland de förbidande, som fröet under vinterkälen.
Allt detta, som under sekler utvecklat sig, kulminerade i det tidsskifte, under hvilket »Den stora vredens» epos försiggår, då den svenska byråkratien, med Karl Xl:s ämbetsmannaadel i stora segelgarnsperuker, först riktigt styrde och ställde med skrifvardömets egenmäktighet, och Karl XII:s krig, med alla dess vansinniga- uppoffringar af lif och gods, gjort den nordiska fattigdomens och utskyldernas bördor olidligt tunga. Omänskligare än någonsin blef riksdraken i sin omättlighet, när dess ledare med betslet - konungen - låg borta i fångenskap hos hundturken och blef till en aflägsen saga själf, lika långt borta som »Storblåman i Egypten» och »Kejsarmorianen i Söderland».
Det är, skisseradt i stora, nödvändigtvis ofullständiga drag, den folkstämning och den historiska bakgrund, mot hvilka Olof Högberg upprullat sin fäderneprovins' lif under stora ofreden i sin mäktiga och märkliga berättelse.
I det föregående har jag sökt antyda, hvilket utomordentligt intressant och rikhaltigt material, som afgifvit ämneskretsen och den historiska miljön till »Den stora vreden». Men det är icke blott allt detta, som i Olof Högbergs epos är historiskt. En stor mängd af de i berättelsecykeln förekommande personligheterna äro icke endast barn af författarens inbillning, de äro äkta barn af hans fädernebygd och hafva en gång trampat samma vägar som deras trofaste ättling och skildrare. Högberg har själf intygat detta i fråga om några af sin berättelsecykels stora och bärande gestalter, men att äfven många af komparserna varit norrländingar, som nämnas vid sina verkliga namn, blir hos kritikern till visshet, när han själf återfinner personager, som han sett skymta i gamla dokument från tiden. Olof Högberg är sålunda ett godt stycke af en historiker. Mödosamt och kärleksfullt studium af gamla papper, konsistorieprotokoll, tings- och domstolshandlingar, inlagor och ämbetsberättelser i landsarkiven ligger bakom »Den stora vreden» och förklarar den tillförlitlighetens makt, den färgens styrka, som utmärka den kulturhistoriska infattningen. Under läsningen af arbetet önskar man verkligen långa stunder, att författaren rent af i stället blifvit häfdatecknare på rama allvaret. Ty berättelsen löper ej sällan ut i rena dokument. Inför det historiska stoffets vikt och värde förflyktigas mångenstädes intresset för den skäligen tafatt spunna romanfabeln. Om Olof Högberg i stället föresatt sig att skrifva en norrländsk kulturhistoria från stora ofredens tid, hade uppgiften visserligen tvungit honom till större reda och öfverskådlighet, ett mer inre och logiskt sammanhang - och det hade näppeligen varit att beklaga - men diktaren inom honom hade nog också då fått tillfälle att tala med. Hvarje historiker af rang är en poet, och ingenting hade behöft hindra Högberg från att äfven i en bred kulturmålning få plats för sin knotiga fantasi, sin sträfva originalitet och sin kärfva, bastanta humor.
Men »Den stora vreden» har också en annan källa än historien, en källa, som visserligen har underjordisk förbindelse med den förra - den på läpparna lefvande och växande sagan, som gått från släkt till släkt och med barndomsminnets och naturomgifningens dubbla makt fängslat skildrarens själ och fört honom till dikten, som lät det förgångna och inbillade framstå i lefvande bild. Denna egendomliga värld, under hvilkens öfversvinneligt klara sommarnattshimmel, i hvilkens snöljus och skogsmörker människor och naturväsen ännu, som i mytens tider, korsade hvarandras stigar och drefvo sitt hemlighetsfulla spel, denna norrländska värld af saga, sägen, förvandlade historiska erinringar, var barnfödd i Olof Högbergs sinne och har hos den bygdens äkta son, som han är, sugit näring af de osynliga rottrådar, genom hvilka han hängde samman med förfäder, hem och torfva, med landskapet ikring, i hvilkets sus ännu de gamla namnen sorlade.
Så vill Olof Högberg äfven blifva sin hembygds diktare, icke blott dess kulturskildrare. Det har också lyckats honom, så länge han är sagans tolk, traditionernas trogne och kärleksfulle återgifvare. Så länge Olof Högberg blott har att återgifva och gestalta hvad han hört af andra i tal och skrift, har hans skildring en märklig åskådlighetens kraft, hans fantasi en grotesk och mörk styrka, som äro högst ovanliga. Allt hvad som finns inom honom själf af säreget diktarlynne, af barsk värme och bister humlor, kväller fram vid beröringen med de k gamla sägnerna. Men när sagan sviker - och hon är som bekant nyckfull, känner icke konstdiktens behof af planmässig helhet och låter tillfällighetens lek bestämma, hvad som belyses och hvad som förblir i skuggan - när sagan (eller dokumentet) sviker, sviker också Högbergs berättargåfva, och framställningen blir ofta i all sin stor- och mångordighet matt och oklar; Grandiosa uppslag, som låta läsaren vänta en storartad utveckling, fullföljas icke, biomständigheter utan större vikt erhålla ett oproportionerligt utrymme, medan episoder af skakande och utomordentlig patos blott antydas i förbifarten. Detta synes redan i cykelns allra första berättelse, »Kvarnförlossaren». Denna historias hade kunnat blifva en af den svenska litteraturens allra yppersta och djupaste folkskildringar. Intressantare, mer betydelsefulla motiv kunna knappt tänkas. Jag kan icke påminna mig att någonsin hafva sett sagofantastiken kring en ödebygdens kvarn tecknad med så genialisk ursprunglighet. Men äfven en föga litterärt skolad läsare måste märka, hur mycket mer det kunnat blifva af berättelsen i en medveten och öfverlägsen konstnärs hand, som tagit fasta på alla de stora momenten och gifvit gestalterna full mänsklighet. Detta är själfva den fundamentala bristen i Högbergs eljes så märkliga verk. Stoffet är honom icke underdånigt, han är ämnets, materialets tjänare, icke dess herre. Och här ligger - synes det mig - orsaken till att hvarje sammanställning med Selma Lagerlöf blir så orimlig. Äfven om man lämnar åt sidan gradskillnaden i begåfning, som förefaller åtminstone mig mycket stor, äger hon alltid - och däri ligger hemligheten till hennes enastående och förtjänta framgång som sagoberätterska för stora barn - det medfödda konstnärsgreppet. Sällan eller aldrig har hon berättat en saga för dess egen skull. Alltid eller nästan alltid förvandlar hon sägen och legend till sanningar, belysande hvad som populärt brukar kallas »lifvets mening» eller »lifvets brist på mening», men alltid illustrerande något djupt och allmängiltigt. Genom sin utomordentliga instinkt som människoskildrare fyller hon den mest kuriösa fantastik med mänskligt innehåll. Vårt eget blod flyter i hennes historier, också när de stamma från kung Orres tid, och medan vi läsa hennes besjälade ord, le vi det öfverraskade och stilla leende, som hvarje lifsförklaring, hvarje upptäckt af existensens inre och dolda samband bringar på våra läppar.
I »Den stora vreden» finnas minst lika fängslande ämnen och sededrag af alla slag som någonsin hos Selma Lagerlöf, men de ligga där merendels obearbetade utan den konstnärliga symbolikens förädling. Högbergs berättelser närma sig ofta äfventyr och spökhistorier, de äro i kulturhistoriskt hänseende af ett alldeles enastående intresse, men de sakna ej sällan den allmänmänskliga innebörd, som det är diktens mission att skänka.
Säkerligen har Olof Högbergs utomordentligt ,originella och uttrycksfulla, men tunga och svårhandterliga stil i ej ringa grad varit vållande härtill. Närmast är den bildad efter gammalnordisk krönikestil, men den har också rönt inverkan af författarens trägna studier i 1600-talets svassande kanslistil med dess kuriösa och vidlyftiga omskrifningar. Språket i »Den stora vreden» har så blifvit på en gång korthugget och omständligt. Hur olika medeltidens kröniketon och protokollspråket från det karolinska tidehvarfvet eljes äro - gemensamt hafva de en viss böjelse för otydlighet. Också »Den stora vreden» måste läsas ord för ord och med spänd uppmärksamhet för att man ej skall tappa sammanhanget. Med sin onekliga tyngd är naturligtvis en sådan stil vida att föredraga framför mycken glatt och grund prosa från de moderna konfektionshusen, utan must och egendomlighet. I många stycken passar den förträffligt till innehållet, särskildt när den, såsom i den utomordentliga skildringen af fältslaget vid Remsle mellan Härnösands vällofliga borgare och snapphanarne, kryddas af en i sin grofkorniga vresighet magnifik humor. Stilen erinrar då om gammalgermanskt träsnideri, men den kan också erhålla allmogeväfnadens öfverraskande koloristiska skildringsprakt. Jag anför som ett enda prof följande storartade naturbild:
Där rörde sig en svart prick öfver blåhvita snöhafvet till en lappländsk flo, en islagd myrsjö under en snöflata så vid och ljusblå, som endast all världens snö kunde vara under all den djupblåa himmeln ända bort till dess jordfäste strax utom en ytterst svag skogrand, den ändlösa vinterfloens flacka landkänning allt omkring.Den svarta pricken var en ulf på spaning efter sin mat, en mordisk, stor och strid vinterulf med vidöppet gap, yfvig om tassar och svans. Han mindes icke den dag, när han senast åt, och huru maten kändes honom då, hade han också glömt. Buken låg nu hopstramad till en tarm under ryggbenet, och däri fanns bara ett slemmigt dregel. Stundom drefs det af hungerskälfningar uppåt halsen på ulfven, som då slog igen gapet vid kväljningen, och tömde sig vid giporna till två sega, klarhvita strängar som genast fröso till sköra, spillrade ispilar ner öfver skaren.
Ulfven stannade för att speja och lyssna efter maten. Såsom taggiga moln utom världen hägrade västanfjällen så hvitt som gnagda och utvittrade ben. Och bakom riset mot världens utkanter nedkröp nu det stora gnisterögat, enögda världsulfvens eldöga, orimligt stort mot myrgranarna, med ett kallt och blodrödt illgrin öfver blåa ödelandet.
Jag har kursiverat hela den sista delen af citatet. Det är, som läste man en gammal arktisk gudalära - så primitivt vildt och stort är skildringssättet.
Men denna kompakta och oöfverskådliga stil skymmer ofta som en prålig brokad själfva människoskildringen och lämpar sig i sin styfhet icke för någon sorts psykologi. Den förefaller ibland icke blott konstfull, men konstig. I sin ifver att komma med något »noch nie dagewesenes» blir författaren ej sällan ansträngd och bråkig, den litterära enstöringens och autodidaktens fel.
Det finns en sorts resor, under hvilka resenären, för att lära känna aflägsna och otillgängliga ängders vilda och stora natur, måste foga sig i åtskilliga besvärligheter: oländiga vägar, karg kost och hårda sängar. Besvärligheterna äro öfvergående och lättglömda, men de stora naturintryck en från orörda vildmarker och förr ej beresta trakter icke blott bestå, utan växa för minnet. När man gjort en sådan resa mot sitt hemlands gränser, känner man sig rikare än förr och man tillråder lifligt äfven sina vänner att för de nya stora sensationernas skull stå ut med strapatserna. Mycket har Olof Högberg icke gjort för att färden genom »Den stora vredens» land skulle blifva lätt och bekväm, men stora utsikter, grandiosa syner och märkvärdiga bilder ersätta mödan. Hvad mer om boken som konstverk har sina stora brister? Såsom en svensk kulturskildring, ett mäktigt nordiskt »sagobrott» är den ändock af synnerligt intresse. I den talar till oss en alldeles ny stämma och den stämman tillhör en hel stor svensk provins. »Den stora vreden» lär oss än en gång, hur rikt, mångfaldigt och växlande vårt Sverige är - den för inom den poetiska odlingens breddgrad en hittills obruten, vidsträckt svensk bygd med alla dess lärorika och sällsamma egendomligheter. Och det är vackert så.
25 o. 26 februari 1906
