Den paradoxen, att det för en författare kan vara farligt att hafva för godt hufvud, kommer icke ofta på en under studium af modern skönlitteratur - men under läsning af Per Hallström infinner sig, synes det mig, denna tanke nästan regelbundet. Hans litterära begåfning är lika rik som lysande. Med hans fantasis rörlighet täflar endast hans förstånds kvickhet, och hans tanke är den trolskaste af fjärilar, hemma och flykting i alla luftstreck, passerande alla riken, med tusende bon, men intet stadigvarande näste, berusad blott af att flyga med de två olikfärgade vingarna, den klara iakttagelsens och den skiftande drömmens. Vid hvar bok man läser, alltid fängslas man af denna ombytliga och fladdrande natur, af denna oroliga växling af klang och ton, af detta nyckfulla sinne med de många gnistorna, som lysa till och slockna, denna inbillning, som ogeneradt tumlar från världens. skapelse till det nådens år i år, och dock är det sällan man undgår en känsla af trötthet. Man saknar något inför dessa eljes så intressanta verk, en personlighetens utvecklingslinje, vore den än så zick-zackartad, en väsendets växt med en alla krafter samlande vilja. Alla hans många, utomordentliga gåfvor lefva icke i anarki - det vore orättvist att säga - men deras herre och Cæsar hör till de regenter, som proklamera för många saker på en gång och för nyckfullt flacka från provins till provins för att blifva segerhärskaren öfver en enhetlig och maktfullkomlig stat. Denna läggning af orolig Proteus hänger naturligtvis ihop med hans temperaments särskilda organisation.
Per Hallström är en skald med mer hjärna än hjärta och mer hjärta än
blod, han är en diktare med mer intelligens än fantasi och mer fantasi
än lidelse. En sådan struktur för med en hop fördelar. Den sveper
kring dikten en lätt atmosfär af inbillningslek och dialektik, af
kvickhet och humör. Den gifver ett hvasst öga, en ofta djup, men också
ofta spetsfundig blick på världen. Den låter en diktare förstå
oändligt mycket, sätter honom i stånd att
De två böcker, Hallström denna höst utgifvit, den lilla romanen »Våren» och den nyss utkomna novellsamlingen »Reseboken», illustrera, så bjärt man kan önska, det skriftställartemperament, jag ofvan sökt skissera, men röja på samma gång en sorts trötthet vid det splittrande och oroliga i den egna begåfningen. Den sammanhållande stämningen i den för öfrigt så osammanhängande romanen är en djup längtan efter den enhet, som enar väsendets alla krafter i en brännpunkt och gör hans gåfvor till en missions verksamma och lydiga tjänare. I novellsamlingen finns också en särskildt gripande, personligt hållen berättelse »En uppgörelse», som ropar ut det sanna och mäktigt tolkar det missmod, hvarje artist med. verkligt djup måste känna, då hans konst blott förefaller som en betydelselös lek med tom form. Det är sålunda något i dessa Hallströms tvenne sista böcker, som tyder på en kris, och detta respekterar man, icke minst hos denne unge skriftställare, som med sin popularitet och sina stora utförsgåfvor väl kunde slå sig till ro och betrakta världen som en oändlig tummelplats för oräknade skiftande noveller. Vi sätta värde på denna inre kamp och dessa försök till själfutveckling och finna så dubbelt intresse i dessa sista verk, ehuru de eljes knappast beteckna något framsteg utöfver hvad Hallström redan förut åstadkommit.
Hvad »Våren» angår, har jag sällan hört så motsatta omdömen om en bok, som om denna »berättelse från 1890-talet». Och hvad mera är, jag har sällan så väl förstått det berättigade i olika meningar om ett konstverk, som i fråga om detta ojämna, disparata och ändock ställvis så hänförande verk. Det är knappast möjligt att med godt samvete alldeles motsäga dem, som tycka boken vara rätt och slätt »tråkig». Ty den har onekligen sidor, som böra vara ledsamma för alla utom det artistiska skrået, och som en otygladt resonerande svada och en oredig syntax icke göra mer njutbara. Rent konstnärligt taget är romanen knappast lyckad. Den hänger icke ihop, och hvad värre är, den består af oförenliga element. Det är en lätt, vingad dröm, som är tryckt till jorden af en massiv och kompakt verklighetsskildring - man kommer att tänka på en fången fågel, som kunde nå den blåaste etern, men hålles tillbaka på halfva vägen af tyngden kring foten. Den realistiska delen af skildringen med sina typer är sann, om också gestalterna blott äro sedda i profil och få något af skuggspelsfigurers flyktiga verklighet, och sekelslutets artistiska trötthet med sitt märglösa, formella experimentmakeri, sina hetsiga och många ord, är väl skildrad. Men en helt annan finhet och innerlighet bor i bokens andra hälft. Den är en allegori öfver konstnärsskapets inre förbannelse, öfver den sönderfrätande dubbelhet mot lifvet, i hvilken konstnären kommer genom sitt väsens nödtvungna behof att omskapa sin existens' erfarenheter - äfven de dyrbaraste och intimaste - till fiktion eller bild. Hallström har skildrat detta i form af en ung målares förhållande till en kvinna. Hon är för honom »motiv» och verklighet på en gång, modell, inspiration och älskarinna, men under denna hans känslas och andes splittring förrinner hans lifs lycka. Ryktbarhet köpes med människooffer, och den älskade, som går under, är den lösepenning, med hvilken han förvärfvar vissheten om sin konstnärskraft. I uppställning och allegorisering - ty detta är ingen lefvad verklighet - - erinrar motivet en smula om Zolas »L'OEuvre», där en likartad strid skildras på ett, trots alla olikheter, analogt vis. Den yttersta skillnaden är blott, att lika mycket som den store epikern öfverträffar vår landsman i bredd och gestaltningskraft, lika mycket öfverträffar denne i greppets djup, i uppfattningens finhet, i det helas skygga, ömtåliga och eteriska poesi den groflemmade franske mästaren. I själfva verket hvilar det öfver afslutningen af Hallströms roman en förandligad glans, som är hänförande vacker. Det är ej första gången just detta anslag hörts i hans skrifter som det mest darrande och förfinade i hans personlighet - slutet af »En gammal historia» och novellen »Briljantsmycket» hafva samma höga klang. Den vemodiga hågkomstens blida och högtidliga transfiguration hvilar öfver dessa blad om band, som döden ej kan förinta, och hvitt, som månskenet sväfvar genom en löfgång en juninatt, rör sig här hans darrande, spröda språk.
Den nya novellsamlingen, »Reseboken», har intet, som kan mäta sig
med dessa sidor, och det är för öfrigt knappast någon berättelse i
densamma, som i afslutad helhetsverkan kan jämföras med de bästa af
Hallströms äldre historier. Eljes är novelltekniken den litterära
form, han behärskar bäst, novellen med sin trånga ram, som tvingar
till sluten komposition, med sin släktskap med anekdoten och sina
tillfällen att flyga till ett nytt ämne i samma ögonblick det förra
börjar trötta. Hans fantasirikedom och den egendomligt intellektuella
arten af hans sensibilitet, som har sina vekaste punkter på andra håll
än de flesta och finner rörande drag och intresse, där så mången går
stum förbi, gör honom som skapad till den korta berättelsens
pointerade konst. Skada blott, att en brist på stilistisk
återhållsamhet här förringar intrycket. Med blott en mån mer stramt
språk skulle flera af dessa små historier kunnat blifva små
mästerverk. Intressanta äro emellertid flera af dem. De två första,
»Humor» och »Beppinos syn», röja på ett gripande vis den Hallströms
förmåga att teckna tillvarons styfbarn, som utmärkt honom allt från
början. Det är en rörande sanning öfver skildringen af hans gamla
svenska fröken och hennes sent vunna, men hastigt förfrusna romantik,
och en verkligt djup motsats finns i den italienska berättelsen mellan
»det som
Af de öfriga novellerna äro flera svagare, som »Ett barockhelgon» med sitt tomma fantasteri eller den anspråksfulla historien om »Don Juans rubiner». Den skildrar Don Juan som gammal och utled på damerna och sitt futtiga förförarlif. Jag tror, att detta grepp låter mer djupsinnigt än det i själfva verket är. Det är ungefär Fausts föreställning om Don Juans ålderdom - innan nämligen han gjort bekantskap med Mefistofeles. Gamla alkoholister pläga icke sluta på det viset - och ligger det ej redan litet rönnbärsfilosofi i att vilja göra Don Juan gammal och karikerad? Jag tror med legenden, att kommendören tog honom, när han stod i sin mandoms blomning, och att han, som Baudelaire skildrat det i sin dikt, på Karons färja stod rak och mörk, lutad mot sin värja, och blickade ner i böljan utan att värdigas höra på den kör af kvinnor, som förföljde honom.
Hallströms »Reseboken» är ett nytt vittnesbörd om hans utomordentliga talang, hans outtröttliga inbillningskraft, hans glänsande begåfning, men också om det alltjämt splittrade och osäkra i hans diktarskap. Mest griper oss kanske därför den genomallvarliga historien »En uppgörelse», därför att man ur den tror sig läsa löftet om det nödvändighetens verk utaf hans hand, som skall ur hans eget sinne förtaga hvarje skugga af tvifvel på diktens betydelsefullhet. Man önskar det kanske mest för honom själf. Kameleontens roll är bedårande, men själfutslitande på längden.
2 december 1898.
