Af Johan Nordling har i andra, »öfverarbetade» upplagan utkommit den utan fråga bästa bok han skrifvit, den vackra lilla berättelsen »Vera». När denna känsliga och liffulla skildring af ett flicklifs händelselösa och ändock af tusen små händelser fyllda historia kom ut för cirka tio år sedan, väckte den stor anklang och fick många vänner. Herman Bang, som intogs af den nästan kvinnliga ömhet, med hvilken den unge författaren tecknat sin lilla hjältinna, skref en hänförd artikel om »Vera», och flera än han värmdes af den lilla bokens klara, ungdomliga lyrik. Att berättelsen verkligen var god och äkta, det märker man bäst af det nöje, med hvilket man åter läser densamma i dess andra upplaga. Den visar sig hafva gått igenom eldprofvet, ty det kan man nästan kalla striden mot glömskan under de första tio åren af en boks lif. Aldrig ser man med så kritiskt öga på gångna moder, som dagen efter det de lagts af, och ingen litteratur är man fallen att behandla så orättvist, som just det gångna decenniets, hvilkens alla skönhetsfläckar tidens närhet låter oss öfvermåttan väl skönja, innan det förflutnas perspektiv gjutit sitt historiska skimmer öfver verkens skröpligheter.
»Vera» saknar visserligen ej heller drag, som förefalla en smula förlegade. Accessoarskildringen breder sig alltför svulstigt på flera ställen, och berättelsetonen är ibland ej blott vek, men obehagligt veklig. Öfver hufvud taget torde böjelsen för billig sentimentalitet vara denne författares värsta stötesten. Men detta rör dock mest detaljer och bisaker i denna till kärnan förträffliga skildring, som merendels är gjord med en förälskad innerlighet och en ungdomlig betagenhet af ämnet, som rycka läsaren med.
»Vera» berättar en flickas ungdomsöde från födseln, tills just den första, allvarliga lifspröfningen rycker henne bort. Hon är en ömtålig vårplanta, dräpt af första frostnatten. Nästan hela boken är en barndomshistoria. Man kan då icke vänta att i densamma finna hvarken något särskildt tankeinnehåll eller någon allvarligare lifserfarenhet. »Vera» dör före sitt tjugonde år. Hon tillhör de hastigt bortflugna varelser, öfver hvilkas grifter man ville rista den vackra hellenska bönen, att jorden måtte hvila lätt öfver deras aska, därför att de själfva alltid trampat så lätt på jorden. En sådan ung flicka ihågkommes endast af få vänner och anförvanter, ihågkommes som ett halfförglömdt, vackert litet tonstycke från ungdomsåren, och ehuru denna berättelse icke är uppställd som en erinring öfver en död, hvilar det dock något af den veka pieteten mot minnet af en kär bortgången öfver dess sidor. Det är märkvärdigt, hvilket varmt lif författaren får öfver de små, skenbart oviktiga scener, som bilda »Veras» lefnadshistoria. Det är små målerier ur den stillastående existensen på en egendom på landet, sedda med en impulsiv ung flickas stora, nyfikna, lätt skrattande och lätt tårade ögon. Det är oväsentligheter, om man vill, alltsammans, och ändock bilda alla dessa minimala små situationer en tråd, den lätt bristande tråd af ungdomligt hopp och längtan, med hvilken ett ungt väsen hänger fast vid tillvaron.
I denna bok äro de enklaste episoderna de bästa. Man läse t. ex. skildringen af, hur Veras första guvernant ankommer och reser från den gamla herrgården, eller hur den unga flickan möblerar sitt rum med på den gamla herrgårdsvinden funna inventarier - alla dessa små drag verka som familjeminnen på en själf medan man följer den vemodiga berättelsen. Trots sin brist på originalitet och särskild personlig makt är »Vera» en älskvärd och intagande berättelse, skrifven med en ungdomlig värme och entusiasm, som icke åldrats.
3 april 1902.
