Användare:Axel Fredrik/sandlåda: Skillnad mellan sidversioner
Innehåll som raderades Innehåll som lades till
Rad 30:
Bjørn Ivar Berg har i sin avhandling om gruvteknik vid [[Kongsbergs silververk|Kongsberg]] fördjupat sig i källmaterial kring användandet av vatten som en del av tillmakningsmetoden.<ref>{{Bokref|titel=Gruvetekknik ved Kongsberg Sølvverk 1623-1914|efternamn=Berg|förnamn=Bjørn Ivar|författarlänk=|medförfattare=|år=1994|utgivare=Norsk Bergverksmuseum|utgivningsort=Kongsberg|isbn=82-91337-03-9|sid=271 ff (del 2)}}</ref> Till de äldsta källorna lyfter han upp berättelsen från antiken om [[Hannibal]] som under sitt fälttåg över Alperna lät hugga ned träd över en klippa som hindrade färden. Efter att träden eldades upp mot klippan hällde man enligt berättelsen ättika på det heta berget. Denna berättelse, nedskriven av [[Titus Livius|Livius,]] har återkommande refererats till genom århundradena. Källvärdet av denna berättelse ser Berg som svårt att värdera, men noterar att [[Polybios]] som skrev om Hannibals färd 100 år före Livius inte nämner ättika. Han anser också att om berättelsens händelse har ägt rum, så lär användningen utomhus inte medföra samma problem med ånga som användning under jord.
Berg beskriver också de 1500-talskällor som Sten Lindroth tagit upp, Agricola och Mathesius, men lyfter också fram [[Balthasar Rössler]]. Rössler skaffade sig erfarenhet från ledning av bergsbruk i tyska [[Erzgebirge]] och blev till sist bergmästare i [[Sachsen]]. Under hans verksamma tid kom krutsprängning att tränga undan tillmakning i många mellaneuropeiska gruvor där man inte hade samma tillgång till ved som i Skandinavien. Där berget var särskilt hårt behöll man dock tillmakningen som metod, t.ex. i [[Rammelsbergsgruvan, gamla staden i Goslar och Oberharz vattenregale|Rammelsberg]] och i tenngruvorna i Erzgebirge. I sin år 1700 postumt utgivna ''Speculum metallurgiae politissium'' beskriver han ingående tillmakningsmetoden,
En brittisk källa som också nämner vattnets roll vid tillmakning tas också upp av Berg. Det är William Hoosons ''The Miners Dictionary'' från 1748. Berg menar att Hooson tycks beskriva tillmakning utifrån egna erfarenheter där han säger att arbetsplatsen lämnas efter att elden antänts. Nästa morgon , när det mesta av elden brunnit ut återvänder arbetarna. Då har någon sten fallit ned medan andra stenar spruckit så att de går lätt att bryta, men om någon gång elden brunnit längre då blir arbetsplatsen mycket het och om man då har anledning att kasta på vatten så kommer berget att kylas av och spricka med en smäll såsom ett pistolskott för att sedan lossna ännu lättare.
Berg går därutöver igenom ett antal fackböcker om bergshantering från 1600- och 1700-talen där tillmakningsmetoden beskrivs, men där frågan om vattenanvändning inte nämns, som till exempel ''Anleitnung zur Bergbaukunst'' av Delius från 1773, ''Bergmännisches Taschenbuch auf das Jahr'' av Köhler från 1791 och ''Bergwerkslexicon'' av Sven Rinman från 1788-89 med flera.
Sammanfattningsvis menar Berg:
* att användning av vatten inte är en nödvändig del av tillmakningsmetoden
* att eventuell användning av vatten vid tillmakning under jord kunde medför fler nackdelar än fördelar, och
* att det inte är sannolikt att användning av vatten vid tillmakning varit vanligt förekommande, i varje fall inte vid underjordsbrytning.
==Referenser==
| |||