Vid mitten på 1600-talet föreskrevs det vid Kopparberget att ingen ved fick sättas upp i gruvrummen före kl.14. Detta ansågs viktigt eftersom arbetslaget som bröt efter föregående eldning måste få tid att avsluta sitt arbete. Veden som skulle användas till eldarna kastades ned i gruvan genom de olika schakten mellan kl.klockan 10–16, för att sedan fördelas ut till de olika brytningsplatserna. Alla eldar skulle sedan tändas vid samma tid vilket var kl.18. När eldarna tänts blev det ganska snabbt outhärdligt att vistas i gruvan och gruvan tömdes därför snabbt på arbetare. Eldarna fick brinna i 6–7 timmar. Efter midnatt gick arbetarna åter ned i gruvan. I regel släkte man eventuell kvarvarande eld med vatten ur befintliga vattenpölar och liknande, varvid gruvarbetarna fick trycka sig mot marken för att undgå den heta ångan. Däremot hällde man inte vatten på den bergvägg som man eldat mot. Brytningen påbörjades sedan vid 2-tiden och pågick till kl.klockan 7 då man bröt för en och en halv timmes frukostrast. Brytningen fortsatte sedan för att avslutas i god tid innan nästa tillmakning skulle göras.<ref>{{Bokref |titel=Gruvbrytning och Kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800 (I och II) |efternamn=Lindroth |förnamn=Sven |författarlänk= |medförfattare= |år=1955 |utgivare= Almquist & Wiksell |utgivningsort=Uppsala |isbn= |sid=269 f (I)}}</ref><ref name="Lindroth272"></ref>
När gruvan blev djupare skärptes kraven på organisation. Fortfarande i slutet på 1600-talet fanns inga regler om att man fick tillmaka endast vissa dygn. Det blev dock nödvändigt under 1700-talet. Då infördes något man kallade för ''osdygn''. I de djupare delarna av gruvan begränsade man på 1720-talet då tillmakningen till onsdagar och lördagar då eldarna tändes mellan kl.klockan 16-18. Torsdagar och söndagar blev då osdygn då eldarna fick brinna ut och vid senast till kl.klockan 18 gick gruvdrängarna ner för att släcka eventuell kvarvarande eld. Mellan osdygnen var det förbjudet att tända eldar. Detaljreglerna kring detta varierades endel, men osdygnen kvarstod och förlängdes till två dygn efter att elden tänts. Omkring 1770 övergick man till att enbart ha ett osdygn i vecka nämligen söndagen. Eftersom krutsprängning hade börjat bli vanligare på tillmakningens bekostnad, tände man då eldar endast på lördagar.<ref>{{Bokref |titel=Gruvbrytning och Kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800 (I och II) |efternamn=Lindroth |förnamn=Sven |författarlänk= |medförfattare= |år=1955 |utgivare= Almquist & Wiksell |utgivningsort=Uppsala |isbn= |sid=519 (I)}}</ref>
