Användare:Axel Fredrik/sandlåda: Skillnad mellan sidversioner

 

== Historia ==

Tillmakning som brytningsmetod är känd redan från [[yngre stenålder]], där den använts i [[Flinta|flintgruvor]] på de [[brittiska öarna]], i nuvarande [[Sydfrankrike]] samt i [[Sydtyskland]]. Under [[bronsåldern]] har den använts på flera ställen i Europa, liksom i Egypten, Turkiet, Indien och Amerika. Den har också nyttjats på en rad ställen i det [[romerska riket]] och blev senare under [[medeltiden]] en utbredd och allmänt känd teknik för gruvbrytning, inte minst av särskilt hårt berg.<ref name=Berg55>{{Bokref |titel=Gruvetekknik ved Kongsberg Sølvverk 1623-1914 |efternamn=Berg |förnamn=Bjørn Ivar |författarlänk= |medförfattare= |år=1994 |utgivare=Norsk Bergverksmuseum |utgivningsort=Kongsberg |isbn=82-91337-03-9 |sid=55 ff (del 1)}}</ref> För det medeltida svenska bergsbruket, där bergmalmerna kom att ersätta [[Limonit|sjö- och myrmalm]], var tillmakningsmetoden en förutsättning.<ref name="SNA">{{Bokref |titel=Bergsbruk – gruvor och metallframställning. Sveriges Nationalatlas |efternamn=af Geijerstam (red.)|förnamn=Jan |författarlänk= |medförfattare=Nisser, Marie (red.) |år=2011 |utgivare=Norstedts förlagsgrupp |utgivningsort= |isbn=978-91-87760-58-7 |sid= }}</ref> Vid [[Kopparberget]] där brytning skett åtminstone sedan tidig medeltid har tillmakning använts vilket framgår av flera medeltida skriftliga källor. Utförligast berörs metoden i 1360 års brytningsordning där det sägs att gruvan ska brytas ''per ignem et mallos'' (med eld och hammare).<ref>{{Bokref |titel=Gruvbrytning och Kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800 (I och II) |efternamn=Lindroth |förnamn=Sven |författarlänk= |medförfattare= |år=1955 |utgivare= Almquist & Wiksell |utgivningsort=Uppsala |isbn= |sid=36 (I)}}</ref> Även om sprängning med krut introducerades i Europa under 1600-talets tidiga decennier, möjligen först i [[Ungern]] eller [[Sachsen]], så kom tillmakningen att fortsatt vara den i särklass dominerande brytmetoden under lång tid. I Sverige utgjorde [[Nasafjäll]] ett undantag genom att man där redan från gruvbrytningens början år 1635 använde krutsprängning, eftersom det var stora svårigheter att få fram ved på fjället.<ref>{{Bokref |titel=Gruvbrytning och Kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800 (I och II) |efternamn=Lindroth |förnamn=Sven |författarlänk= |medförfattare= |år=1955 |utgivare= Almquist & Wiksell |utgivningsort=Uppsala |isbn= |sid=496 ff (I)}}</ref> Ännu på slutet av 1700-talet ansåg dock [[Sven Rinman]] att gruvbrytning med välordnad tillmakning kunde göras till halva kostnaden jämfört med krutsprängning.<ref name="Rinman"></ref>

 

== Teknik ==

Vid tillmakning upphettas berget som därigenom blir sprödare och lättare att bryta. Upphettningen antas leda till utvidgning av mineral i berget vilket i sin tur ger upphov till spänningar och ökad bildning av små sprickor. Den kan också medföra fasförändringar hos till exempel [[kvarts]] som kan göra berget sprödare.<ref name="Berg55"></ref> Upphettningen sker med eldar där veden arrangeras så att lågorna helst stryker över det berg man vill bryta, och alltid så att ett starkt drag kan erhållas igenom veden. Att uppnå stark hetta är viktigare för att elden ska få den avsedda effekten, än att elden brinner under längre tid. För att rikta värmen mot berget kunde man täcka den sida som vetter bort från berget med [[gruvsylta]] eller stenar.<ref name="Wetterdal"></ref> Varje gruva bedrev tillmakningen på sitt eget sätt när det gäller vedlängd, eldarnas utformning och andra detaljer, allt efter de lokala förhållandena som t.ex. vedtillgång och bergrummen och gångarnas utformning. Gemensamt kallades dock arrangemangen av veden för ''lavar''. Man skiljde på '''reslavar''' och '''ligglavar'''. Den senare användes främst när man bröt nedåt för att åstadkomma en sänkning. Då lade man veden horisontellt, tätt ihop med endast några få vedträn på kors emellan, och formade en liten pyramid (5–6 [[Kvarter (längdmått)|kvarter]] hög, cirka 75–90 cm), med en sida mot sänkningens gavel. För att detta skulle fungera behövde man täcka eldens ovansida för att rikta värmen nedåt, samtidigt som man inte fick hindra lufttillträdet till elden. Det kunde till exempel göras med stenhällar.<ref name="Rinman"></ref> I en reslave restes veden på ända i avsikt att upphetta gruvans väggar och tak. Man ställde veden nära väggen som skulle brytas, flera varv utanför varandra, allt efter hur stor eld man önskade. Med en enkel reslave menades att eldningen skedde i eldar med endast en vedlängd, men det förekom också att man använde en dubbel reslave där man ställt två vedlängder på varandra.<ref name="Rinman"></ref><ref name="Lindroth268"></ref> När det gäller längden på veden som användes vet man att den vid [[Kopparberget]] år 1640 var en [[aln]] (ca 60 cm), men vid [[Sala silvergruva]] var den i slutet av 1700-talet 11 [[Kvarter (längdmått)|kvarter]] (ca. 1,65 m). Vid andra gruvor anger Rinman att veden var 5 kvarter (ca 0,75 m).<ref name="Rinman"></ref><ref name="Lindroth268">{{Bokref |titel=Gruvbrytning och Kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800 (I och II) |efternamn=Lindroth |förnamn=Sven |författarlänk= |medförfattare= |år=1955 |utgivare= Almquist & Wiksell |utgivningsort=Uppsala |isbn= |sid=268 ff (I)}}</ref>

 

Om man önskade bryta i gruvrummets tak kunde man sätta en reslave ovanpå en stenhög eller annan upphöjning, för att få lågorna att stryka taket så effektivt som möjligt. För att driva schakt uppåt använde man sig av reslavar på särskilda timmerbroar, så kallade [[Bi (gruvteknisk term)|''bi'']] eller [[Skulle (gruvterm)|''skullar'']], fästade med så kallade [[Bi|''bilock'']]. Det kunde också förkomma att man använde flottar där man reste reslavar för att bryta i vattenfyllda bergrum.<ref name="Lindroth268"></ref> Förutom reslavar och ligglavar kunde man också prata om '''drivlavar''' som var avsedda att bryta en ort, där man inte önskade någon effekt riktad uppåt, och '''sänkningslavar''' (jämför ligglavar ovan) där man avsåg att bryta i botten av ett schakt eller gruvrum. <ref name="Rinman"></ref>