Sir Elton Hercules John, ursprungligen Reginald Kenneth Dwight, född 25 mars 1947 i Pinner, Middlesex (numera en del av Harrow i nordvästra London), är en brittisk sångare, pianist, kompositör och låtskrivare. Hans album har sålts i 250 miljoner exemplar världen över, liksom drygt 100 miljoner singlar, vilket gör honom till en av de mest framgångsrika artisterna genom alla tider. Elton John invaldes i Rock and Roll Hall of Fame år 1994.[1]
| Sir Elton John | |
 Elton John 2011. | |
| Födelsenamn | Reginald Kenneth Dwight |
|---|---|
| Född | 25 mars 1947 Pinner, Middlesex (numera i London Borough of Harrow), Storbritannien |
| Genrer | Rock, poprock, glamrock, mjukrock |
| Instrument | Sång, piano |
| År som aktiv | 1962 - |
| Skivbolag | DJM, Uni, MCA, Geffen, Island, Universal, A&M, Interscope, Mercury, Universal Music Group |
| Artistsamarbeten | Bernie Taupin, Tim Rice, John Lennon, Yoko Ono, Kiki Dee, Billy Joel, George Michael, Eminem, Gladys Knight, Joe Cocker, Stevie Wonder, Dionne Warwick, The Hollies, Neil Sedaka, Guns N' Roses, Ozzy Osbourne, Queen |
| Webbplats | Officiell webbplats |
Biografi
Uppväxt och tidig karriär
Elton John föddes som Reginald Kenneth Dwight i Pinner i nordvästra London och började spela piano 1952, då hans mormor satte honom vid ett piano för första gången. Han kallades allmänt i familje- och kamratkretsar för Reggie. Han avancerade snabbt och fick 1958 ett stipendium till Royal Academy of Music, där han studerade musik fram till 1964, då karriären tog över intresset. Han började sin professionella bana som barspelare på Northwood Hills hotell och fick ett pund plus dricks per kväll. Från 1962-1967 medverkade han i blues gruppen Bluesology.
Vändpunkten 1967, mötet med Taupin, och namnbytet
1967, på en audition i London för låtskrivare, mötte han Bernard Taupin för första gången, och kompositören "Reg" fick en bunt texter som poeten och textförfattaren "Bernie" skrivit, för att försöka sätta musik till. Sammanfösningen visade sig vara lyckad. Det nya låtskrivarteamet flyttade in hos Elton Johns mor och inledde sitt än idag fortgående samarbete. 1968 skaffade Elton John, då dittills känd som Reginald Dwight, sitt artistnamn, sammansatt av två av Bluesology-medlemmarnas namn (Elton Dean och Long John Baldry), och 1972 gjorde han sitt artistnamn även till personnamn.[2]
Skivdebuten under det nya namnet kom 1969, med Empty Sky. 1970 fick Elton John sin första internationella hit med Your Song från sitt andra album, Elton John. Texten till denna sång, liksom till de flesta av Johns kommande under de närmaste åren, var skriven av Bernie Taupin. Hans första konsert i USA följde i augusti 1970 på Troubadour i Los Angeles. 1972 följde hans första album som nådde förstaplatsen i USA, Honky Château. Hans album Don't Shoot Me I'm Only the Piano Player som kom ut 1973 nådde förstaplatsen i bland annat Storbritannien, USA och Australien.
Under 1970-talet blev Elton John en av världens mest framgångsrika artister med hits som Rocket Man (1972), Crocodile Rock (1973), Goodbye Yellow Brick Road (1973), Someone Saved My Life Tonight (1975) och Don't Go Breaking My Heart (1976), en duett med Kiki Dee. Många album under denna tid, och även under 1980-talet, producerades av den brittiske producentlegenden Gus Dudgeon.
1975 fick Elton en stjärna på Walk of Fame i Hollywood. Han grundade det egna skivmärket The Rocket Record Company där bland andra Neil Sedaka och Kiki Dee återfanns. Elton John skrev ett lukrativt skivkontrakt med MCA 1974. 1975 spelade Elton John karaktären "Local Lad" i filmatiseringen av The Whos rockopera Tommy där han framträdde med låten "Pinball Wizard".
Han körade och spelade piano på John Lennons "Whatever Gets You Through The Night”. På en Elton John-konsert i Madison Square Garden i New York 28 november 1974 gästade John Lennon där de framförde låten efter att den blivit listetta. Det blev John Lennons sista liveframträdande.
Pausen från Taupin och 1980-talet
Efter albumet Blue Moves (1976) tog Elton John och vapendragaren Bernie Taupin en ömsesidig paus och sökte sig till nya samarbetspartners, John bland annat till textförfattaren Gary Osborne, men samarbetet pågick emellertid hela tiden. Inför albumet Too Low for Zero (1983) var det Taupin som återigen skrev samtliga texter.
Bland hans största hits på 1980-talet var I Guess That's Why They Call It the Blues (1983), I'm Still Standing (1983), Sad Songs (1984), Nikita (1985), och Sacrifice (1989). Den sistnämnda blev hans första sololistetta i hemlandet Storbritannien (Don't Go Breaking My Heart från 1976 blev en listetta i Storbritannien, men den låten sjöng han som en duett med Kiki Dee).
1976 blev han ordförande för fotbollsklubben Watford FC som han varit supporter av sedan barndomen. De följande åren investerade Elton John stora summor och klubben gick upp tre divisioner och nådde förstadivisionen. Toppen för framgångsåren nåddes med andraplatsen bakom Liverpool i ligan 1983 och finalen i FA-cupen 1984. Elton John sålde klubben 1987.
1990-talet och filmmusiken
1995 erhöll Elton John Polarpriset, instiftat av Stikkan Anderson. Den första januari 1998 adlades han av drottning Elizabeth II, och tituleras därmed sir Elton.
Candle in the Wind, en hyllning till Marilyn Monroe som ursprungligen spelades in 1973, skrevs 1997 om av Taupin till en ny text inför prinsessan Dianas begravning, och då med undertiteln England's Rose.
Sedan 1983 har de enda avbrotten i samarbetet med Bernie Taupin i stort sett skett i filmmusiksammanhang, då Tim Rice i de flesta fall varit Eltons ordmakare. Några filmer som Elton John komponerat originalmusik till är:
1994 – Lejonkungen 1999 – The Muse 2000 – Vägen till El Dorado 2003 – Mona Lisas leende 2019 – Rocketman 2019 – Lejonkungen
Sångerna Circle of Life och Can You Feel the Love Tonight från Disneyfilmen Lejonkungen från 1994 är några av Elton Johns mest kända filmmelodier. På Oscarsgalan 1995 utsågs Can You Feel the Love Tonight till bästa sång. I sitt tal tackade han sin då nyligen avlidna mormor, som var den som såg till att han började spela piano 1951. Elton John återvände sen för att omarbeta sångerna och för att skriva en ny sång, Never Too Late, i 2019 års nyinspelning av Lejonkungen innan sin planerade pensionering.
Spelfilmen Rocketman (2019) handlar om Elton Johns liv med en stor mängd av hans musik utgörande likt en musikal genom filmen. John var en av filmens exekutiva producenter och hans make David Furnish var en av filmens producenter. John och Bernie Taupin skrev även en originallåt till filmen, (I'm Gonna) Love Me Again, som framförs av både John och Taron Egerton, som spelar John i filmen, under filmens eftertexter. För (I'm Gonna) Love Me Again fick John ytterligare en Oscar för bästa sång tillsammans med Taupin.
Privatliv
1976 kom han ut som bisexuell. 1984–1988 var han gift med Renate Blauel. Efter detta har han sedan 1993 levt i ett förhållande med sin partner David Furnish, som han ingick äktenskap med den 21 december 2005. Han har själv öppet berättat om sitt missbruk av kokain och andra droger, ett missbruk som blev verkligt allvarligt på 1980-talet. 1991 behandlades han på en drogklinik i Chicago och han är i dag rehabiliterad och drogfri. 2010 fick han tillsammans med David Furnish en son vid namn Zachary Jackson Levon. I januari 2013 föddes deras andra son Elijah Joseph Daniel.[3] Båda gångerna använde de sig av samma surrogatmamma.
Välgörenhet
Elton John har ställt upp på flera stödgalor och ofta har det handlat om att stödja AIDS-forskningen på olika sätt. Exempelvis spelade han tillsammans med Dionne Warwick, Gladys Knight och Stevie Wonder in låten That's What Friends Are For 1985, pengarna från denna gick till American Foundation for AIDS Research.
Den 13 juli 1985 deltog han i Bob Geldofs Live Aid-galan, där han framförde sin låt Bennie and the Jets. Han deltog även i Live 8-galan 2005. Han har numera sin egen fond till förmån för AIDS-forskning, The Elton John Aids Foundation.[4]
Textförfattare som Elton John har samarbetat med (urval)
Andra kompositörer som Elton John har samarbetat med (urval)
Diskografi
Studioalbum
1969 – Empty Sky 1970 – Elton John 1970 – Tumbleweed Connection 1971 – Madman Across the Water 1972 – Honky Château 1973 – Don't Shoot Me I'm Only the Piano Player 1973 – Goodbye Yellow Brick Road 1974 – Caribou 1975 – Captain Fantastic and the Brown Dirt Cowboy 1975 – Rock of the Westies 1976 – Blue Moves 1978 – A Single Man 1979 – Victim of Love 1980 – 21 at 33 1981 – The Fox 1982 – Jump Up! 1983 – Too Low for Zero 1984 – Breaking Hearts 1985 – Ice on Fire 1986 – Leather Jackets 1988 – Reg Strikes Back 1989 – Sleeping with the Past 1992 – The One 1993 – Duets 1995 – Made in England 1997 – The Big Picture 2001 – Songs From the West Coast 2004 – Peachtree Road 2006 – The Captain & the Kid 2010 – The Union (tillsammans med Leon Russell) 2012 – Good Morning to the Night (tillsammans med Pnau) 2013 – The Diving Board 2016 – Wonderful Crazy Night 2021 – The Lockdown Sessions
EP
1979 – The Thom Bell Sessions 1989 – The Complete Thom Bell Sessions
Livealbum
1971 – 17-11-70 1976 – Here and There 1987 – Live in Australia with the Melbourne Symphony Orchestra 2000 – One Night Only
Samlingsalbum
1974 – Greatest Hits 1977 – Elton John's Greatest Hits Volume II 1990 – The Very Best of Elton John 1992 – Rare Masters 1994 – Chartbusters Go Pop (Inspelad 1969-70) 1995 – Love Songs 2002 – Greatest Hits 1970-2002 2007 – Rocket Man: The Definitive Hits
Soundtrackalbum
Referenser
- ^ Rock and Roll Hall of Fame – Elton John
- ^ Namnbytescertifikat. Läst 3 mars 2013.
- ^ "Elton John pappa igen"
- ^ ”Charity Navigator — EJAF”. https://www.charitynavigator.org/index.cfm?bay=search.summary&orgid=9850. Läst 13 juli 2017.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Elton John.