Judar i Sverige: Skillnad mellan sidversioner
Innehåll som raderades Innehåll som lades till
m →Den första tiden: Typo fixing, rättar stavfel: portugiske → portugisiske med AWB |
Jaruayo (Diskussion | Bidrag) mIngen redigeringssammanfattning |
||
Rad 27:
Under sin [[Karl XII:s vistelse i Bender|vistelse i Osmanska riket]] drog [[Karl XII]] på sig och statskassan stora skulder. Många judar fanns bland fordringsägarna, som följde med den svenske kungen på dennes hemresa och nådde Sverige den 29 december 1715. Därifrån fördes de till [[Karlshamn]] där de fick stanna i över tre år i väntan på betalning. På så sätt uppstod en tillfällig liten judisk koloni i staden. På våren 1719 flyttades de återstående fordringsägarna till Stockholm. Både de judar och de muslimer som fanns bland fordringsägarna tilläts utöva sin respektive religion under vistelsen i Sverige, och även genomföra ceremonier såsom [[Manlig omskärelse|omskärelse]] av barn "inom lyckta dörrar". Detta eftersom de enligt [[Kunglig Majestät|Kungl. Maj:t]] "icke som undersåtare utan som främmande sig här i landet uppehålla". Präster uppmanades dock att försöka övertala främlingarna att övergå till kristendomen.<ref>{{Webbref|titel=238 (Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739)|url=http://runeberg.org/sfubon/5/0242.html|verk=runeberg.org|hämtdatum=2021-04-15|språk=sv|förnamn=Carl|efternamn=Grimberg}}</ref>
De svenska makthavarnas starkt negativa inställning till judar och judisk invandring kvarstod under större delen av 1700-talet. År 1723 kom en kunglig resolution som förordade att "Judar, Landstrykare, Trådragare och Häcktmakare" skulle fångas in och tas till arbete i kronans tjänst. Redan 1727 förnyades förordningen med en särskild anmodan till myndigheterna att hålla efter judarna
=== De första judiska församlingarna och judereglementet ===
Rad 33:
År 1774 anlände köpmannen [[Aaron Isaac]] och han blev den första att få utöva judendom i Sverige. I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet kom en våg av judar till landet. Det var inte ovanligt att judarna bytte ut sina namn till mer svenskliknande för att dölja sin bakgrund.<ref>{{Bokref|efternamn=Bredefeldt|förnamn=Rita|titel=Judiskt liv i Stockholm och Norden: Ekonomi, identitet och assimilering 1850–1930|datum=2008|hämtdatum=2021-02-04|år=2008|sid=117ff}}</ref> Under slutet av 1770-talet tilläts Sveriges första [[Judar|judiska]] församlingar att bildas i Stockholm och [[Frihamnen Marstrand|Marstrand]]. Sveriges första synagoga, [[Marstrands synagoga]], invigdes 1782.
Först under [[Gustav III]]:s regering gjorde sig en större tolerans gällande. Redan under sin vistelse i Paris 1771 uppgav sig kungen i brev till sin mor inse nyttan för riket av att ett "så flitigt folk som judarna kunde slå sig ned där".<ref name=":1" /> Gustav III gav 1779 sin sanktion åt riksdagens förslag till "allmän religionsfrihet" och i det av [[Kommerskollegium]] 27 maj 1782 utfärdade
Enligt detta judereglemente tilläts inga judar i den del av Sverige som avträddes till Ryssland vid [[freden i Fredrikshamn]] 1809. Eftersom svensk lag (och därigenom judereglementet) fortsatte att gälla i [[Finland under den ryska tiden]], har [[Judar i Finland|Finlands judar]] en helt annan bakgrund än de svenska, men kom av historiska skäl ändå att bli till modersmålet [[Svenska|svenskspråkiga]], trots att de invandrade som [[Jiddisch|jiddischtalande]] [[Ryssland|ryska]] [[Kantonist|kantonister]] med början på 1830-talet.<ref>{{Webbref|titel=About language and the Jews of Finland|url=https://projektfredrika.fi/de-linguis-iudaeorum-finlandiae/|verk=Projekt Fredrika r.f.|datum=2020-11-02|hämtdatum=2020-11-03|förnamn=Kaj|efternamn=Arnö}}</ref>
Rad 39:
=== Judarna blir en politisk stridsfråga ===
[[File:Stenkastning i Stockholm 1838.jpg|mini|Stenkastning mot judarna i Stockholm år 1838, efter samtida litografi.]]
Efter [[Gustav IV Adolf|Gustaf IV Adolfs]] avsättning och [[Napoleon I|Napoleons]] störtande kom en politisk reaktion i Sverige som bland annat riktades mot judarna. Politiskt var det [[Borgarståndet i Sverige|borgerskapet]] som ledde offensiven mot de svenska judarnas affärsverksamhet, som nu betraktades som skadlig för hela landet. Vid [[Riksdagen 1815|1815 års riksdag]] framträdde en representant för [[Sigtuna]] stad i borgarståndet med en motion i vilken han påvisade de olägenheter han ansåg att judarnas invandring medfört samt hur förhoppningarna från
När det [[Särskilt utskott|särskilda utskott]] i riksdagen som utrett frågan kom med sitt betänkande var detta dock inte till de borgerliga motionärernas fördel. Enligt utskottet var en stor del av anmärkningarna om judarna från borgarståndet obefogade. Istället föreslog utskottet att judarnas rättigheter skulle stärkas, så att de mot beviljandet av lån till staten kunde ges tillfälle att driva alla slags näringar och att bosätta sig i vilka städer som helst, bara de uppfyllde sina skyldigheter såsom svenska handels- och yrkesmän. Utskottets betänkande ledde till nya livliga strider inom de [[Sveriges ståndsriksdag|fyra stånden]]. Borgarna vidhöll sin åsikt om judarna, och motionärerna drog återigen fram de sakskäl som talade för en inskränkning av judarnas näringsfriheter. Denna åsikt delades även av [[Prästeståndet i Sverige|präster]] och [[Bondeståndet i Sverige|bönder]]. [[Adel i Sverige|Adeln]] var dock av en annan mening och anslöt sig till utskottets förslag. Resultatet av riksdagsstriden blev att [[K. Maj:t]] åter förnyade förbudet mot utländska judar att komma till Sverige utan kungens särskilda tillstånd.{{Sfn|Olán|1924|p=166|pp=}}
|