Judar i Sverige: Skillnad mellan sidversioner

De svenska makthavarnas starkt negativa inställning till judar och judisk invandring kvarstod under större delen av 1700-talet. År 1723 kom en kunglig resolution som förordade att "Judar, Landstrykare, Trådragare och Häcktmakare" skulle fångas in och tas till arbete i kronans tjänst. Redan 1727 förnyades förordningen med en särskild anmodan till myndigheterna att hålla efter judarna samtoch de övriga "luffarne". Endast sådana som var bosatta i städerna och där erlade skatter fick fara till marknaderna men förbjöds att under färden driva [[gårdfarihandel]]. De bönder, som inhyste sådana resenärer skulle böta 10 [[daler silvermynt]]. Den 1 oktober 1741 förordnades om "löst och onyttigt folk, som från utrikes orter inkomma", och det talades nu om "Judar, Savoayarder, [[Lindans|Lindansare]], Comoedianter m. fl. [[Gycklare]], hwad namn de hafwa måge, [[Resandefolket|Tartare]] och [[Romer|Zigeuner]], som med hwarjehanda Ogudaktighet, Spådomar, Lögn samt Tjufweri tillfoga menigeman stort beswär och olägenhet". Den inflytelserika handelsfirman Abraham & Jacob Arfwedson i Stockholm ledde år 1748 en påstötning för att få regeringen att bjuda in rika så kallade "portugisiska ebréer", det vill säga judar som flytt från [[Iberiska halvön]], från Nederländerna till Sverige för att förbättra den svenska ekonomin. [[Carl Gustaf Tessin]] och andra mäktiga personer varnade dock för konsekvenserna av att tillåta judar att blanda sig i det svenska affärslivet. Frågan blev en del av en större politisk strid och förslaget blev aldrig verklighet.<ref name=":0" />

Först under [[Gustav III]]:s regering gjorde sig en större tolerans gällande. Redan under sin vistelse i Paris 1771 uppgav sig kungen i brev till sin mor inse nyttan för riket av att ett "så flitigt folk som judarna kunde slå sig ned där".<ref name=":1" /> Gustav III gav 1779 sin sanktion åt riksdagens förslag till "allmän religionsfrihet" och i det av [[Kommerskollegium]] 27 maj 1782 utfärdade "[[judereglementet]]", vilket i huvudsak blev gällande till 1838, medgavs judarna rätt att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping, att där uppföra synagogor där och att sysselsätta sig med vissa särskilt uppräknade borgerliga yrken. Men de förbjöds deltagaatt delta i riksdagsmannaval samtoch ingå äktenskap med andra än sina trosförvanter.<ref name=":1">{{runeberg.org|nfbm|0130.html Judar}}</ref> Borgerskapet i Stockholm försökte få igenom ett krav i judereglementet på att alla judar i Sverige skulle bära ett gulfärgat band på hatten som igenkänningstecken, men det förslaget blev aldrig verklighet.{{Sfn|Olán|1924|p=53|pp=}}

Efter [[Gustav IV Adolf|Gustaf IV Adolfs]] avsättning och [[Napoleon I|Napoleons]] störtande kom en politisk reaktion i Sverige som bland annat riktades mot judarna. Politiskt var det [[Borgarståndet i Sverige|borgerskapet]] som ledde offensiven mot de svenska judarnas affärsverksamhet, som nu betraktades som skadlig för hela landet. Vid [[Riksdagen 1815|1815 års riksdag]] framträdde en representant för [[Sigtuna]] stad i borgarståndet med en motion i vilken han påvisade de olägenheter han ansåg att judarnas invandring medfört samt hur förhoppningarna från GustafGustav III:s tid om judarnas ekonomiska nytta för riket hade grusats. Han klandrade judarna för deras [[Krämare|krämarverksamhet]] och import av utländska varor och hävdade att de inte hade tillfört landet något mer betydande kapital eller drivit sin handel i stort omfång utan nöjde sig med att schackra i liten skala. Judarna hade enligt motionären inte heller intresserat sig för den [[Svensk sjöfart|svenska sjöfarten]], och de fabriker som de grundat var av föga betydelse då liknande anläggningar redan fanns i landet. Motionären lade fram ett förslag på ett nytt judereglemente som kraftigt begränsade judarnas rättigheter i Sverige och bland annat stoppade all ytterligare invandring av judar. En svensk man som gifte sig med en judinna skulle enligt motionen landsförvisas på livstid.{{Sfn|Olán|1924|p=162|pp=}} Under 1815 utbröt samtidigt den publicistiska så kallade "publicistiska judefejden", en hätsk debatt om judarnas verksamhet i Sverige. I centrum stod [[Carl August Grevesmöhlen]], som försvarade judarna mot sina debattmotståndare, i första hand [[Johan Ludvig Boije]].{{Sfn|Olán|1924|p=164|pp=}}