Al fresco-målning, även affresco eller freskoteknik, är muralmålning utförd på färsk, fortfarande fuktig kalkputs. Termen al fresco kommer från italienskan, med samma betydelse, och direktöversätts till "på det färska".[1] Dess motsats är al secco, eller seccoteknik, där kalkputsen först har fått härda, eller torka.
Fresk (1509–1511) av Rafael.
Med freskoteknik används pulvriserat färgpigment blandat med vatten, som målas direkt på fuktig, nylagd kalkputs. Den rena freskotekniken, även kallad buon fresco, är den mest hållbara tekniken. Underlaget byggs först upp med ett par lager kalkputs över hela ytan. Det lager man målar på, kallat intonaco, är en extra fin puts, som stryks ut över just det område man avser klara av under dagen, kallat giornata, eftersom målningen inte kan ändras efter det att putsen härdat.
Med freskotekniken kommer pigmentpartiklarna att omges av de kristaller som bildas av kalken när den härdar, vilket ger ett mer hållbart resultat än vid seccoteknik. Hållbarheten förutsätter dock att pigmenten är kalkäkta, det vill säga klarar av kalkens basiska miljö.
Mezzo fresco (ungefär halvfärskt) är en variant av freskotekniken, där intonacon, kalkputsunderlaget man målar på, har kommit längre i härdningen än vid buon fresco och bara har en liten fuktighet kvar. När pigmenten stryks på kommer de därmed inte lika långt in i putsen, vilket ger en annan effekt.[2][3] En viktig fördel med mezzo frescco-tekniken är att den ger konstnären längre tid. Större partier kan då färdigställas samtidigt, så att man får en mer sammanhållen målning utan skarvar.[4] Metoden blev populär under renässansen och vid början av 1600-talet hade den i stort sett ersatt buon fresco.[4][3]
Historik
redigeraFreskomålning förekom inom egeisk kultur och senare i etruskisk konst, liksom i antikens Grekland och i romerska riket, där väggmålningar i Pompeji utgör exempel.[5]
I Europa dominerade freskotekniken på många håll under medeltiden, särskilt under romansk tid. I Norden ses bevarade romanska freskomålningar främst i kyrkor från tidig dansk medeltid.[6][7] Söder om Alperna fortsatte freskotekniken att dominera även under den senare medeltiden, medan man i nordligare områden i allmänhet gick över till seccoteknik under gotiken, från mitten av 1200-talet.[8][6][9]
Under 1900-talet togs al fresco-tekniken upp i Sverige av bland andra Hilding Linnqvist och Sven Erixson.
Freskomålare i urval
redigeraSe även
redigeraKällor
redigera- Kalkmålning i Bonniers lexikon
Noter
redigera- ^ alfresko, Svenska Akademiens ordbok. Läst 25 maj 2021.
- ^ Fresco, National Galleries of Scotland. Läst 11 maj 2021.
- ^ [a b] Fresco Painting, visual-arts-cork.com. Läst 11 maj 2021.
- ^ [a b] Fresco Painting – A Close Look at Fresco Art, Paintings, and Techniques, Art in Context, 11 maj 2021.
- ^ Gerald W. R. Ward (red.), The Grove Encyclopedia of Materials and Techniques in Art: Wall painting, Oxford University Press, 2008. Läst 25 maj 2021.
- ^ [a b] Lidt om kalkmalerier, Kalkmalerier.dk Läst 25 maj 2021.
- ^ Pia Bengtsson Melin. Nyframtagna romanska målningar i Marka kyrka i Västergötland, Fornvännen 2013, s. 249-256. Läst 25 maj 2021.
- ^ George O'Hanlon (1 juni 2013). History and Technique of Fresco Painting, Natural Pigments. Läst 25 maj 2021.
- ^ Jes Wienberg (1993). Den gotiske labyrint: Middelalderen og kirkerne i Danmark, Lunds universitet, Almqvist & Wiksell, ISBN 91-22-01555-8. Läst 25 maj 2021.
Vidare läsning
redigera- Erik Lindholm: Kalkmålningsteknik: al fresco, al secco, stucco lustro, sgraffito, Kungliga Konsthögskolan, Stockholm 1992
Externa länkar
redigera
Wikimedia Commons har media som rör Al fresco.