draugr

Svenska

Substantiv

draugr

1. (folktro, allmogespråk) drög; gengångare, spöke

   Användning: Belagt i Närkes tidigare allmogespråk.

   Etymologi: Av en ej känd fornsvensk form, av fornnordiska draugʀ (”gengångare, spöke”). Se etymologin för drög i samma bemärkelse.

   Varianter: drög, dröger

Fornnordiska

Substantiv

Böjningar av draugr	Singular		Plural
maskulinum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	draugr	draugrinn	draugar	draugarnir
Ackusativ	draug	drauginn	drauga	draugana
Dativ	draugi	drauginum	draugum	draugunum
Genitiv	draugs	draugsins	drauga	drauganna

draugʀ m

1. (folktro) gengångare, spöke

   Etymologi: Av ett urgermanska *draugaz (”inbillning, hägring, illusion”), av ett urgermanska *dreuganą (”vilseleda”), från en urindoeuropeiska *dʰréwgʰ-s ~ *dʰrugʰ-és, till samma rot som bedraga. Se etymologin för drög i samma bemärkelse. Härlett i svenska drög, dröger, draugr, norskt bokmål draug, drog, drauv i samma bemärkelse.

   Stavning: Alternativ stavning: drǫugʀ^?