Ynglingatal

Ynglingaätten enligt Ynglingatal

Fjölner Svegder Vanlande Visbur Domalde Domar Dyggve Dag Agne Erik och Alrik Yngve och Alf Jorund Aun den gamle (även Ane) Egil Tunnadolg (även Angantyr) Ottar Vendelkråka Adils den mäktige Eystein (Östen) Yngvar Bröt-Anund (ibland Önund) Ingjald Illråde Olof Trätälja Halvdan Vitben Eystein Halvdansson Halvdan Gudröd Vejdekonung Olof Geirstadaalf Ragnvald Hederhög

Redigera

Ynglingatal är en på ett fornnordiskt versmått (kviðuháttr) upprättad kungalängd för Ynglingaätten, författad på 900-talet av Tjodolf av Hvin (ca 860-935), även kallad Tjodolf Hvinverske, hovskald hos kungen Harald Hårfagers släkt. Dikten utgörs av 54 verser och skrevs för en norsk småkonung som hävdade släktskap med den svenska kungaätten Ynglingaätten. De första (äldsta) kungarna i texten är tidiga svenska kungar med hemvist i Uppsala, medan de senare kungarna är kungar i Norge.

Ursprung

Den ursprungliga versionen, som inte finns bevarad, antas ha utgått från tidigare talade och sjungna traditioner i Norden. Författaren Tjodolf (Þjóðólfr) var hovskald hos den norske småkungen Ragnvald, som var kusin till Harald hårfager. Bakgrunden till diktens tillkomst var att de norska kungarna sade sig leda sitt ursprung tillbaka till de gudaförklarade vanerna Yngve Frej och Njord i Uppsala. Verket bör ha skrivits runt år 900 (Harald Hårfager kom till makten år 872).

Snorres och andra versioner

Ynglingatal är bäst känd från medeltidshistorikern Snorre Sturlassons Ynglingasagan, en del av verket Heimskringla, som dock är skrivet på prosa. Sannolikt är Ynglingasagan endast ett återberättande av den ursprungliga dikten. Ett annat och äldre norskt verk, Historia Norvegiæ, som är författat på latin, innehåller huvudsakligen samma uppgifter som Ynglingasagan.

Verklighetsbakgrund

I vilken grad Ynglingatal motsvarar en historisk kungalängd är omdebatterat. Vissa menar att Ynglingatal är rent mytstoff, eftersom gudar i texten betraktas som historiska personer som en gång har levat. Enligt den uppfattningen bör texten inte alls användas som en historisk källa. Andra menar att texten kombinerar både historiska och mytiska inslag, att vissa kungar och personer motsvarar verkliga individer men att andra figurer inte gör så. Historiker som argumenterar så menar att texten eller delar av den kan användas som historisk källa.

Dateringsdebatt

Yngligatals innehåll har flitigt debatterats, både under 1800-talet och efter 1990. En betydande skepsis gällande figurerna i texten har länge varit norm. Däremot har dateringen till 900-talet inte varit föremål för debatt. Den norske historikern C. Krag argumenterade dock i en bok år 1991 för att Ynglingatal borde dateras till 1100-talet, och att den byggde på andra kungalängder. Som argument framförde han att de fyra första kungarnas dödsfall representerar Empedokles fyra element, och att en euhemeristisk syn präglar beskrivningen av de första generationerna. Denna syn vann brett erkännande och när Nationalencyklopedins och Svenskt biografiskt lexikons artiklar om Ynglingatal skrevs var det Krags synsätt som återgavs.

Därefter har en rad argument framförts till stöd för den ursprungliga dateringen. Om verket författats på 1100-talet borde kungalängden rimligen ha avslutats med en samtida och ryktbar norsk kung som Harald Hårfager istället för dennes betydligt mindre ryktbare kusin. Vidare figurerar platser i texten där arkeologiskt material har visat att platserna hade stor betydelse fram till vikingatiden men inte senare. Alltså är det mer sannolikt att dessa platser skulle nämnas i text som är författad på 900-talet. Med utgångspunkt i en lingvistisk analys argumenterar C.D. Sapp (2002) för att texten bör dateras till 900-talet eller möjligen 1000-talet men inte senare än så.

Religionshistorikern Olof Sundquist (2004) argumenterar för att Krag förbiser tydliga tecken på traditioner från den tidens Sverige i Ynglingatal. Det handlar om kenningar, ortnamn och personnamn. Kulturella fenomen såsom kungen som bevarare av heliga platser och minnet av en elit av beridna krigare kan peka så långt bakåt som vendeltid. Sundquist sluter sig till att Tjodolf komponerade sitt verk under 900-talet och baserade det på en redan befintlig svensk tradition. Han menar också att fyrelementsläran kunde varit känd på 900-talet genom att ha förmedlats via Britannien eller Frankerriket

Ett ytterligare argument till stöd för en datering till 900-talet är det faktum Snorre har valt att återge dikten såsom om den är skriven vid den tiden. Om texten vore författad århundradet innan Snorre var verksam, så borde historikern Snorre känt till detta, och i så fall avstått från att framlägga den som äldre än den faktiskt var. Dessutom har Ynglingatal använts som inspiration av Eyvind Skaldaspillir för dennes text Háleygjatal, vilken är skriven mot slutet på 900-talet.

Källor

• Åkerlund, W. Studier över Ynglingatal (Lund 1939).
• Janson, H. Templum nobilissimum (Göteborg 1998).
• Dómaldi's Death and the Myth of Sacral Kingship, i J. Lindow et al. (Red.), Structure and Meaning in Old Norse Literature (Odense 1986).
• Hans Hägerdal (20 november 2004). ”Ynglingatal. Nya perspektiv på en kanske gammal text”. Humanetten. http://www.vxu.se/hum/publ/humanetten/nummer15/art0406.html. 
• Krag, C. Ynglingatal og Ynglingesaga: en studie i historiske kilder (Oslo 1991).
• Magerøy, H. 'Ynglingatal', in Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid 20 (Malmö 1976), s. 362-63.
• Sapp, C.D. 'Dating Ynglingatal. Chronological Metrical Developments in Kviduhattr', Skandinavistik 2002:2, s. 85-98
• Schück, H. De senaste undersökningarna rörande ynglingasagan' [Svensk] Historisk tidskrift 1895:1, s. 39-88.
• Sundquist, O. "Freyr's offspring. Rulers and religion in ancient Svea society". (2004)
• Wallette, A. Sagans svenskar (Malmö 2004).

Externa länkar

• Ynglingatal på fornnordiska, från «Kulturformidlingen norrøne tekster og kvad», Norge.
• Två utgåvor av den fornnordiska texten Jämförda sida vid sida.
• Historia Norvegiae i Engelsk översättning  PDF Verket Historia Norvegiae omfattar en version av Ynglingatal. Översatt och kommenterad av Kunin och Phelpstead (2001).
• Svenska Dagbladet
• Onlinetext av Hägerdal