Degu (gnagare)
| Degu Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 Degu | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Gnagare Rodentia |
| Underordning | Piggsvinsartade gnagare Hystricomorpha |
| Familj | Buskråttor Octodontidae |
| Släkte | Octodon |
| Art | Degu O. degus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Octodon degus | |
| Auktor | Molina, 1782 |
| Utbredning | |
 Deguns utbredningsområde. | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Degu (Octodon degus) är en gnagare i familjen buskråttor. Bland sällskapsdjur är den närmast släkt med marsvin och chinchilla. Den kommer ursprungligen från Chile, där den anses vara ett skadedjur då den plundrar böndernas skörd.[2] Degun började importeras till Europa under 1950-talet, främst för laboratorietester då de relativt lätt får diabetes.
Utseende
[redigera | redigera wikitext]Degun väger i naturen 170–300 gram och blir cirka 15 cm lång (huvud och bål)[3], plus en 7,5–13 cm lång svans.[4] Individer som hålls som sällskapsdjur är ofta något mindre med en kroppslängd (huvud och bål) på 10–13 cm.[5] Arten är i vilt tillstånd agoutifärgad. Bland tama deguer förekommer även andra färgvarianter som sandfärgad, svart eller vittecknad.[6] Degun har päls över hela kroppen med en mer eller mindre tydlig tofs på svanstippen. Pälsen hos agoutifärgade deguer består av gulbruna hår med svarta spetsar, med en något ljusare färgton på buksidan samt kring ögon och öron. Vissa individer har dessutom ett ljust band på halsens ovansida. Fram- och baktassarna har fyra fullt utvecklade fingrar respektive tår samt en rudimentär finger/tå. Det småväxta fingret bär en nagel och alla andra fingrar och tår har klor. Tandformeln är I 1/1 C 0/0 P 1/1 M 3/3, alltså 20 tänder.[4]
Systematik
[redigera | redigera wikitext]Degun är en av fyra arter i släktet Octodon som tillsammans med tio andra sydamerikanska arter utgör familjen buskråttor.[7] Fram till 1940-talet listades även klippråttan (Petromus typicus) som förekommer i Afrika till samma familj. Enligt nyare studier är de bara på långt håll släkt med varandra.[4]
Utbredning och biotop
[redigera | redigera wikitext]Degun är endemisk för Chile. Utbredningsområdet sträcker sig från södra delen av Region de Atacama över regionerna Coquimbo, Valparaíso, Santiago och O’Higgins till norra delen av Region del Maule, alltså mellan 28 och 35 grader sydlig bredd. Den lever på Andernas västra sluttningar upp till 1 200 meter över havet. Habitatet utgörs av torr buskvegetation i medelhavsklimat.[1][3]
Ekologi
[redigera | redigera wikitext]I det vilda är degun huvudsakligen aktiv tidigt på morgonen och sent på kvällen. Den går inte i vinterdvala. De lever i grupper och vistas tidvis i underjordiska tunnelsystem. En grupp bildas oftast av en eller två hannar och två till fem honor som vanligen tillhör samma familj.[2] Varje grupp har ett eget gångsystem som oftast har raffinerade förgreningar. Ibland delar degun boet med chinchillaråttan Abrocoma bennettii.[4] Födan hittar de alltid utanför bon. Deguer skapar stigar och har bra förmåga att klättra i buskar. Gruppens revir omfattar omkring 200 kvadratmeter och territoriets gränser samt bons ingångar markeras med stenhögar och avföring.
Degun har flera olika läten för att kommunicera.[8] Djurets naturliga fiender utgörs av magellanräv, tornuggla, jorduggla och svartbröstad vråkörn (Geranoaetus melanoleucus).[2]
Föda
[redigera | redigera wikitext]I det vilda äter deguer bark och löv från träd och buskar, rötter och olika växter. Växter som degun föredrar är en sorts nattjasmin (Cestrum palqui), en art sensitivor (Mimosa cavenia), en art akacior (Acacia caven) samt skatnäva (Erodium cicutarium). För att komma åt födan går arten på marken, gräver i jorden eller klättrar på trädens eller buskarnas lägre delar. Degun är även en viktig spridare av honungspalmen (Jubaea chilensis).[4] Degun samlar de söta och näringsrika frukterna från palmen i sitt matförråd i tunnelsystemen där vissa av frukterna sedan börjar gro.[4]
Fortplantning
[redigera | redigera wikitext]Degun parar sig vanligen en gång per år men under år med mycket nederbörd kan två parningar förekomma. Parningstiden ligger mellan september och oktober, alltså under våren på södra halvklotet. Under dessa tider blir hannar mer aggressiva och den svagare hannen jags bort från boet. Parningsleken består av pälsvård och en ritual där hannen viftar med svansen och sedan skakar med hela kroppen. Om en hona visar sig parningsberedd lämnar hannen urin på honans kropp. Det förekommer ibland att även honor urinerar på hannens kropp.[2]
Efter dräktigheten som varar i cirka 90 dagar föds i genomsnitt 4 till 6 ungar. Dessa är borymmare som föds med päls och öppna ögon. I vissa fall dias ungdjuren inte bara av modern utan även av andra honor i boet. Efter ungefär två veckor börjar ungdjuren äta fast föda av gräs eller andra växtämnen som de vuxna djuren tar med till boet. Efter 4 till 6 veckor slutar honan att ge di. Det finns olika uppgifter om hur snabbt de når könsmognad. Några källor skriver 12 och andra 26 veckor. Fram till nästa parningstid, då ungdjuren är cirka nio månader gamla, lever de ofta i samkönade grupper.[2]
Som husdjur
[redigera | redigera wikitext]
Degun som sällskapsdjur är känd för att den med en alltför söt eller fet diet lätt drabbas av diabetes.[5] Deguer i fångenskap ges fri tillgång till hö som basföda.[9] Det finns även specialanpassat kraftfoder för deguer på marknaden med lågt innehåll av socker och fett.[10] Grönsaker kan utgöra ett bra tillskott, men rotfrukter med högt sockerinnehåll (exempelvis morot) samt grönsaker som kan orsaka gasbesvär (exempelvis kål) bör ges med måtta.[10] Dieten bör inte innehålla frukt i färsk eller torkad form, då detta är för sött.[10] Vid enstaka tillfällen kan degun ges några frön eller en nöt som "godis".[10] Grenar att gnaga på är ett måste, då deguns tänder växer kontinuerligt och måste slipas ned på något sätt. Vissa trädsorter kan dock vara giftiga för degun, exempelvis päron, där grenarna innehåller garvsyra samt körsbär och plommon, vars grenar avger cyanid vid intag. I likhet med chinchillor behöver deguer i fångenskap tillgång till sandbad med finkornig sand för pälsvård.[11] I fångenskap blir degun cirka 6-10 år gammal, men det har förekommit att enskilda individer blivit upp till 15 år.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] Octodon degus på IUCN:s rödlista, auktor: Amori, G. et. al. (2008), besökt 24 november 2008.
- ^ [a b c d e] Mary Hejna (22 november 2006). ”Degu” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. http://animaldiversity.org/accounts/Octodon_degus/. Läst 19 september 2016.
- ^ [a b] ”Nationalencyklopedin, degu”. NE Nationalencyklopedin AB. http://www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/degu. Läst 5 januari 2021.
- ^ [a b c d e f] Woods & Boraker (21 november 1975). ”Octodon degus” (på engelska). Mammalian Species #67. American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/i0076-3519-067-01-0001.pdf. Läst 19 september 2016.
- ^ [a b] Gusakov, Anatolij (2012). ”Degus” (på tyska). Haustiere: Lexikon. epubli GmbH. sid. 51. ISBN 978-3-8442-4628-5
- ^ ”Färger & genetik – Svenska DeguFöreningen”. Arkiverad från originalet den 9 januari 2021. https://web.archive.org/web/20210109054100/http://www.svenskadeguforeningen.se/farger-genetik/. Läst 5 januari 2021.
- ^ Octodon på IUCN:s rödlista, läst 19 september 2016.
- ^ LONG, C. V. (2007-01-01). ”Vocalisations of the Degu Octodon Degus, a Social Caviomorph Rodent”. Bioacoustics 16 (3): sid. 223–244. doi:. ISSN 0952-4622. https://doi.org/10.1080/09524622.2007.9753579. Läst 4 januari 2021.
- ^ ”SJVFS 2019:15, Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om villkor för hållande, uppfödning och försäljning m.m. av djur avsedda för sällskap och hobby”. Statens Jordbruksverk. 29 mars 2019. sid. 24, 23§. https://jvdoc.sharepoint.com/sites/sjvfs/Shared%20Documents/2019_15/2019-015.pdf?originalPath=aHR0cHM6Ly9qdmRvYy5zaGFyZXBvaW50LmNvbS86Yjovcy9zanZmcy9FVExoNHQzRjNMdElscDZOOXVYdngwd0JZU3B0SnhmejhoektubDlJbVJ0Z2F3P3J0aW1lPXhRdEVKdmF3MkVn. Läst 4 januari 2021.
- ^ [a b c d] ”Kosten – Svenska DeguFöreningen”. Arkiverad från originalet den 7 januari 2021. https://web.archive.org/web/20210107070819/http://www.svenskadeguforeningen.se/kosten/. Läst 4 januari 2021.
- ^ ”SJVFS 2019:15, Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om villkor för hållande, uppfödning och försäljning m.m. av djur avsedda för sällskap och hobby”. Statens Jordbruksverk. 29 mars 2019. sid. 23, 18 §. https://jvdoc.sharepoint.com/sites/sjvfs/Shared%20Documents/2019_15/2019-015.pdf?originalPath=aHR0cHM6Ly9qdmRvYy5zaGFyZXBvaW50LmNvbS86Yjovcy9zanZmcy9FVExoNHQzRjNMdElscDZOOXVYdngwd0JZU3B0SnhmejhoektubDlJbVJ0Z2F3P3J0aW1lPTlfRGdzbm14MkVn. Läst 5 januari 2021.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 21 november 2008.
- Ronald M. Nowak: Walker’s mammals of the world. 6. Auflage. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, ISBN 0-8018-5789-9.
- D. E. Wilson, D. M. Reeder: Mammal Species of the World. Johns Hopkins University Press, Baltimore 2005. ISBN 0-8018-8221-4
- Charles A. Woods und David K. Boraker: Octodon degus. In: Mammalian Species 67 (1975), S. 1-5 PDF
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Degu (gnagare).
|