Pauline Léon
| Pauline Léon | |
| Född | Marie 28 september 1768[1] Paris |
|---|---|
| Död | 5 oktober 1838 (70 år) La Roche-sur-Yon, Frankrike |
| Medborgare i | Frankrike |
| Sysselsättning | Politiker, revolutionär |
| Make | Jean-Théophile Leclerc |
| Redigera Wikidata | |
Pauline Léon, född 28 september 1768 i Paris, död 5 oktober 1838 i La Roche-sur-Yon, var en fransk feminist och politisk aktivist under franska revolutionen. Hon var en viktig deltagare i franska revolutionen, var engagerad i Femmes Sans Culottes och grundade tillsammans med Claire Lacombe den politiska partigruppen Sällskapet för Revolutionära Republikanska Kvinnor (Société des Républicaines-Révolutionnaires), vars ordförande hon var.[2][3]
Biografi
[redigera | redigera wikitext]
Pauline Léon föddes i Paris den 28 september 1768. Hennes föräldrar var chokladmakarna Pierre-Paul Léon och Mathrine Telohan. Hon var ett av sex barn. När hennes far dog 1784 började Léon hjälpa sin mor med chokladaffären i utbyte mot kost. Hon var också ansvarig för att hjälpa till att fostra och försörja sina syskon fram till tiden för hennes äktenskap.[4]
Under hela Léons liv blev hon var hon en förkämpe för revolutionens politik.[5] Hon anslöt sig till radikala anti-royalistgrupper som Cordeliers-klubben och Enragés.
Det var genom dessa anknytningar som hon träffade Théophile Leclerc, en ledare för Les Enragés, som kämpade våldsamt för skapandet av en fransk direktdemokrati.[6] De två gifte sig 1793 när Pauline var 29 år gammal.
Léon dog vid 70 års ålder hemma i La Roche-sur-Yon den 5 oktober 1838.[3]
Roll
[redigera | redigera wikitext]
Den franska revolutionen skapade politisk spänning och ibland våldsamma oroligheter. Att bevittna denna oro fick Léon att vilja kämpa för förändring. Hon blev en förkämpe för den revolutionära saken.[7] 1789, i början av revolutionen, gick hon med i den berömda stormningen av Bastiljen och bar till och med sin egen pik.[8] Ett par år senare, 1791, anslöt hon sig igen till en passionerad politisk skara och riskerade sitt liv genom att underteckna Cordeliers republikanska namninsamling på Champ de Mars.
Léons officiella politiska lojalitet var med Cordeliers Club och Les Enragés. Att vara en del av dessa grupper underblåste hennes revolutionära anda,[9] och hon var med dem även när det fick henne i fängelse i flera månader.
Léons politiska engagemang i revolutionen är särskilt anmärkningsvärt, eftersom hon kom från den parisiska hantverkarklassen, medan de flesta andra politiskt engagerade kvinnor på hennes tid kom från aristokratin.[10]
Feminism
[redigera | redigera wikitext]Franska revolutionen var en tid av diskussioner om status och rättigheter för kvinnor från alla samhällsklasser. Hela styrelseformen var ifrågasatt, och människor över hela Frankrike drogs till idéerna om naturliga rättigheter.[11] Under dessa unika omständigheter tog många franska kvinnor tillfället i akt att även ifrågasätta kvinnors rättigheter och vad som utgjorde deras rätta plats i samhället.[12]
Den 6 mars 1791 talade hon till den lagstiftande församlingen på de parisiska kvinnornas vägnar och krävde att en helt kvinnlig milis skulle bildas, så att kvinnor kunde skydda sina egna hem från kontrarevolutionära övergrepp. Mer än 300 parisiska kvinnor hade skrivit under namninsamlingen hon presenterade. Hennes idé om den kvinnliga milisen var slående radikal, eftersom den skulle innebära att kvinnorna hade rätt att bära vapen. Denna rättighet som var nära förknippad med fullt medborgarskap, som knappast någonsin ansetts lämplig eller nödvändig för kvinnor. Även om den milis Léon ville ha aldrig bildades, kämpade många franska kvinnor fortfarande så som de kunde i konflikter som uppstod i samband med den franska revolutionen.[13] Léon grundade tillsammans med sin vän Claire Lacombe Société des Républicaines-Révolutionnaires) och blev dess ordförande den 9 juli 1793. Samma år var hon också en framstående ledare för Femmes Sans Culottes.[3] Hennes post som ordförande för Société var dock kort, eftersom den bara varade i åtta månader. Den stängdes av myndigheterna eftersom den av både girondiner och jakobiner bedömdes som en farlig organisation som motsatte sig riktig kvinnlighet. På sin höjdpunkt deltog dock upp till 200 personer vid Sällskapets möten.[14]
Skrifter
[redigera | redigera wikitext]Även om Léon var mycket aktiv i det offentliga rummet, har hon antingen inte skrivit så mycket, eller så har inte många av hennes skrifter bevarats. Följande är ett undantag: En av hennes bevarade skrifter är hennes "Petition till nationalförsamlingen om kvinnors rättigheter att bära vapen", som hon lade fram den 6 mars 1791.[15]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Pauline Léon, 14 december 2022.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, id-nummer i Frankrikes nationalbiblioteks katalog: 12446127q, läs online, läst: 30 december 2019.[källa från Wikidata]
- ^ Godineau, Dominique (1998). The Women of Paris and Their French Revolution. Berkeley, CA: University of California Press.
- ^ [a b c] ”Pauline Léon” (på engelska). Library of Congress. https://guides.loc.gov/women-in-the-french-revolution/pauline-leon. Läst 2 november 2023.
- ^ ”Femininity as well as fraternity in France 1789” (på engelska). The Telegraph. https://www.telegraph.co.uk/culture/books/3655522/Femininity-as-well-as-fraternity-in-France-1789.html. Läst 2 november 2023.
- ^ Desan, Suzanne (2006). The Family On Trial In Revolutionary France. Berkeley, CA: University of California Press
- ^ Slavin, Morris (1971). ”Théophile Leclerc: An Anti-Jacobin Terrorist”. The Historian 33: sid. 398–414. doi:. ISSN 0018-2370. https://www.jstor.org/stable/24441284.
- ^ theleftberlin (7 juni 2020). ”Lucy Parsons, Claire Lacombe and Pauline Leon” (på engelska). The Left Berlin. https://www.theleftberlin.com/post/lucy-parsons-claire-lacombe-and-pauline-leon. Läst 2 november 2023.
- ^ ”Pauline Léon: The Negotiation of Radicalism and Gender Roles in the French Revolution” (på engelska). Women in European History. 31 januari 2017. https://womenineuropeanhistory.wordpress.com/2017/01/31/pauline-leon/. Läst 2 november 2023.
- ^ Bouché, Elizabeth Larkin. ”Women Rule – How They Took Down a King” (på engelska). Political Animal Magazine. https://www.politicalanimalmagazine.com/2017/01/19/women-rule-how-they-took-down-a-king/. Läst 2 november 2023.
- ^ Moore, Lisa L. (2011). Transatlantic Feminisms in the Age of Revolutions. New York, NY: Oxford University Press
- ^ ”Avalon Project - Declaration of the Rights of Man - 1789” (på engelska). avalon.law.yale.edu. https://avalon.law.yale.edu/18th_century/rightsof.asp. Läst 2 november 2023.
- ^ ”Olympe de Gouges, The Declaration of the Rights of Woman (September 1791) • LIBERTY, EQUALITY, FRATERNITY: EXPLORING THE FRENCH REVOUTION” (på engelska). revolution.chnm.org. 1 september 1791. https://revolution.chnm.org/d/293/. Läst 2 november 2023.
- ^ Desan, Suzanne (1 januari 2019). ”Recent Historiography on the French Revolution and Gender” (på engelska). Journal of Social History 52. doi:. ISSN 0022-4529. https://academic.oup.com/jsh/article/52/3/566/5159504.
- ^ ”Society of Revolutionary Republican Women (Société des républicaines révolutionnaires) (1793) | Towards Emancipation?” (på engelska). hist259.web.unc.edu. http://hist259.web.unc.edu/societyrepublicanwomen/. Läst 2 november 2023.
- ^ Cassens, Jacob (1 september 2011). ”From Citoyenne to Amazon: The Evolution of Women’s Self-Identity during the French Revolution, 1789 – 1793” (på engelska). University Labraries. https://digitalscholarship.unlv.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1025&context=psi_sigma_siren. Läst 2 november 2023.
|