Utomlands stöter man ofta på att saker man tar för givet att finns att få hemma plötsligt är nästan omöjligt att få tag på, eller åtminstone väldigt dyrt. I Kambodja letade vi länge innan vi på ett apotek äntligen hittade handsprit, och här i Kampala smetade min kompis gladeligen in händerna i vad hon trodde var handdesinficerande gel – det var glidmedel.
Allt man verkligen behöver går att få tag på här, men en del saker är svårare och dyrare att hitta. Dushtvål till exempel kostar lätt över två euro om man inte tar den billigaste tvålklimpen, och deodorant blir också en dyr historia om man inte vill ha det dubiösaste märket som luktar lite skumt. En portion ris och bönor kostar däremot under en euro och för samma summa kan du få anspråkslösa flipflops.
Häromdagen insåg vi att min pojkvän skulle behöva ett par nya byxor – ett par långbyxor som skulle passa för vandringar. Vart går man för att hitta sådana? Hittills har jag bara köpt kläder på marknaden, och att åka dit och leta efter byxor kändes som ett evighetsprojekt. Några butiker som skulle sälja den typens kläder av bra kvalitet har jag inte stött på. Eventuellt kunde en sydafrikansk butikskedja, som också säljer bland annat tält och annan campingutrustning, ha haft några alternativ. Men först gjorde vi ett försök i det närmaste ”köpcentret”. Där hittade vi en butik som säljer second hand-byxor. Efter att ha provat några fastnade vi för ett par som kom från en i Finland mycket populär svensk klädkedja. Vi frågade efter priset.
”That would be 120 000 shillings”. 36 euro. Jag förklarade att vi under inga omständigheter tänkte betala så mycket för ett par byxor som nya i Finland hade kostat mindre än det. Jag visade att kjolen jag hade på mig var av samma märke och förklarade att den hade kostat 30 000 shilling i Europa.
”Det är inte lätt att hitta byxor av bra kvalitet i Kampala,” konstaterade kvinnan.
Vi prutade ner priset till 50 000 shilling, säkert rejält överpris det också, men byxorna har varit bra. Bra kvalitets byxor som lämnas in till klädinsamlingarna kommer säkert aldrig ut ur våra länder. Däremot har jag sett ”Stockholms bästa pappa!” ”Annikes 50-års kalas” och andra odödliga second hand t-skjortor på gatorna i Kampala. Också en och annan tomteluva har jag skymtat - man måste ju skydda huvudet mot solen.
Telefoner lär också ska vara svåra att få tag på – åtminstone äkta sådana. Mina kolleger bad att min pojkvän skulle köpa äkta smarttelefoner i Finland och hämta hit dem. En av mina vänner gav sin gamla telefon gratis och vår chaufför blev utom sig av glädje. Man kan ta selfies med den! var det första han konstaterade.
I morgon bär det av på en tiodagars resa som tar oss till Fort Portal och kratersjöarna där, vidare till Queen Elizabeth National Park, därifrån till Rwanda och tillbaka till Kampala via Lake Mburo National Park. Vi har allt vi behöver, utom en kikare. Uganda har ett fantastiskt rikt fågelliv, och en kikare skulle vara fantastisk att ha.
Men var i Kampala får man en kikare? Blir väl att posta i Kampala Expats på Facebook. Som jag skrev tidigare får man svar på alla sina frågor där.