Jag träffade mitt livs kärlek då jag var ensam med en ettåring. Han var otroligt underbar, snäll och tog hand om oss. Jag tyckte att jag hade fått det bästa en kvinna kunde få.
Jag hörde att hans tidigare förhållanden hade varit lite stormiga men jag ansåg att jag var speciell för honom, mig skulle han inte behandla illa. Efter cirka 6 månader började saker ändras.
Plötsligt var jag inte alls så underbar, jag var dum i huvudet, dålig mamma och värdelös.
Från att ha hyllat mig och fått mig att känna mig som en prinsessa började han få utbrott över småsaker (mat som inte blivit hemhandlat, om jag lagade fel mat, om jag såg på när han gjorde något och inte hjälpte till) samt att han började trycka ner mig.
Så blev jag gravid. En välplanerad graviditet. Vi ville båda två men samtidigt brakade helvetet lös. Han började knuffa mig, sparka mig ur sängen, skrika och svära åt mig, var arg på mitt barn från ett tidigare förhållande om han var arg på mig.
Allt var mitt fel. Alltid.
Han sa att jag provocerade honom och att jag alltid startade allt. En gång kom han med en målartejprulle och sa att han skulle tejpa fast min mun då jag inte kunde hålla käft fast han sa att jag skulle vara tyst.
Jag kunde inte ha barnen att växa upp i den tillvaron.
Såhär höll det på, i flera år. Han slog mig aldrig men han psykade mig, knuffade mig, låste ut mig och vi fick trippa på tå hela tiden för att han inte skulle få ett utbrott. Han sa att han inte misshandlade mig, för misshandel gick ut på att slå och slog gjorde han inte en enda gång.
Till slut knuffade han mig inför ögonen på båda barnen, då var de 3 och 5. Där och då bestämde jag mig för att gå.
Det tog ändå några månader innan jag faktiskt flyttade ut och det var inget lätt beslut. Av nån anledning kände jag då, och känner ännu, starkt för honom.
Jag är deprimerad ännu trots att det snart gått ett år sedan vi flyttade och jag är tvungen att gå hos en psykolog. Jag är väldigt osäker på mig själv och sörjer min familj. Att vara ensam är tungt men jag vet inte hur jag skulle ha gjort annorlunda, jag såg ingen annan lösning än att lämna honom.
anonym kvinna