What do you think?
Rate this book
Samlade romaner
Godnatt, jord
Med Godnatt, jord inledde Ivar Lo-Johansson sin stora skildring av statarnas och lantarbetarnas vardag i Sörmland. De statare som läsaren får följa lever under så stränga villkor att de misstror varje tanke på förändring, men samtidigt är Godnatt, jord - tack vare att perspektivet är barnets - en ljus roman om oanade möjligheter.
- GenresFiction
420 pages, Paperback
First published January 1, 1933
About the author
Ivar Lo-Johansson
99 books12 followersIvar Lo-Johansson (23 February 1901, Ösmo - 11 April 1990, Stockholm) was a Swedish writer of the proletarian school.
He described the situation of the Swedish land-workers, statare, in his novels, short stories and journalism, which encouraged the adoption of certain land reforms in Sweden. He also caused much controversy with his features on old-age pensioners, Gypsies and other non-privileged people.
Lo-Johansson is however best known for his vivid recollections of the life in Swedish trade-unionist and literary circles of the twenties, thirties and forties. He also continued throughout his long life to insist that literature should face the world from the under-dog's perspective.
He described the situation of the Swedish land-workers, statare, in his novels, short stories and journalism, which encouraged the adoption of certain land reforms in Sweden. He also caused much controversy with his features on old-age pensioners, Gypsies and other non-privileged people.
Lo-Johansson is however best known for his vivid recollections of the life in Swedish trade-unionist and literary circles of the twenties, thirties and forties. He also continued throughout his long life to insist that literature should face the world from the under-dog's perspective.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 12 of 12 reviews
Read
July 20, 2024Švedska književnost XX veka je imala svoju varijantu soc. realizma, čiji pisci ne samo da su bili važni za pokretanje novih modernih tokova, nego su i bili podstrekači društvenih reformi. Pride, nije reč o rođenoj buržoaziji sa svešću o socijali, nego o piscima koji su imali proletersko poreklo i iskustvo, bez formalnog obrazovanja, samoblikovani uz trud i muku, a opet su uspeli da ostvare velike uspehe na polju što u nacionalnoj što u svetskoj književnosti, a o čemu svedoče i prevodi.
Ivar Lo-Johanson je jedan od njih. Poreklom je pripadao klasi statara, poljoprivrednih radnika bezemljaša čiji je socijalni i ekonomski položaj bio sličan našim kmetovima u Bosni – obrađivali su zemlju velikoposednicima, a isplatu za rad su isključivo dobijali u naturi, a ne u novcu. S time da su kmetovi u Bosni zabranjeni njenim ulaskom u sastav Kraljevine Srba, Hrvata i Slovenaca 1918, dok su statari u Švedskoj ukinuti tek 1945. I eto, zanimljivo je kako je danas zemlja sa visokim stepenom socijalne pravde nekada bila spora u reformama.
„Laku noć, zemljo“ je roman koji upravo tematizuje života statara. Izašao je 1933. godine, kada ova klasa i dalje postoji. Oblikovan je kao panorama života u jednom selu u vidu ulančavanja manjih pripovednih celina i kao roman obrazovanja. Svetonazor glavnog junaka dečaka Mikaela se obrazuje kroz socijalnu samospoznaju i težnju da se iz klase pobegne i izdigne na društveno-ekonomskoj lestvici. Oblikovan autobiografski, u romanu „Laku noć, zemljo“ prikazan je težak život seljaka, povezan sa neprekidnom borbom između održavanja ljudskog dostojanstva i pokornosti u službi.
Ipak, ovo je jedna od knjiga koje nisam uspeo da završim, stoga je neću oceniti. Napuštam je na 180. stranici jer sam previše bez slobodnog vremena da čitam još 300 stranica tekst koji me ne uzbuđuje ni na jednom nivou. Reč je o ravnobledom lirizmu svakodnevice nekog tamo sveta u koji nikako nisam uspevao čitalački da utonem. Šteta.
Ivar Lo-Johanson je jedan od njih. Poreklom je pripadao klasi statara, poljoprivrednih radnika bezemljaša čiji je socijalni i ekonomski položaj bio sličan našim kmetovima u Bosni – obrađivali su zemlju velikoposednicima, a isplatu za rad su isključivo dobijali u naturi, a ne u novcu. S time da su kmetovi u Bosni zabranjeni njenim ulaskom u sastav Kraljevine Srba, Hrvata i Slovenaca 1918, dok su statari u Švedskoj ukinuti tek 1945. I eto, zanimljivo je kako je danas zemlja sa visokim stepenom socijalne pravde nekada bila spora u reformama.
„Laku noć, zemljo“ je roman koji upravo tematizuje života statara. Izašao je 1933. godine, kada ova klasa i dalje postoji. Oblikovan je kao panorama života u jednom selu u vidu ulančavanja manjih pripovednih celina i kao roman obrazovanja. Svetonazor glavnog junaka dečaka Mikaela se obrazuje kroz socijalnu samospoznaju i težnju da se iz klase pobegne i izdigne na društveno-ekonomskoj lestvici. Oblikovan autobiografski, u romanu „Laku noć, zemljo“ prikazan je težak život seljaka, povezan sa neprekidnom borbom između održavanja ljudskog dostojanstva i pokornosti u službi.
Ipak, ovo je jedna od knjiga koje nisam uspeo da završim, stoga je neću oceniti. Napuštam je na 180. stranici jer sam previše bez slobodnog vremena da čitam još 300 stranica tekst koji me ne uzbuđuje ni na jednom nivou. Reč je o ravnobledom lirizmu svakodnevice nekog tamo sveta u koji nikako nisam uspevao čitalački da utonem. Šteta.
February 5, 2024
Jag älskar gammal arbetarlitteratur; språket, när fokus ligger på behov istället för begär och doften av kamfer och naftalin, fläkten från historiens vingslag utan stämningsmördande digitalisering eller medelklassproblem. Det finns så många verk av proletärförfattare jag uppskattar att jag inte ids räkna upp dem, men jag är osäker huruvida Ivar Lo-Johanssons (1901-1990) Godnatt, Jord (1933) platsar på min lista. Det här är en kluven läsupplevelse.
”Man säger grobladen håller mest till på gångvägen, där de trampas på. Så är det med statarna.”
Huvudkaraktären Mikael är statarbarn och baserad på författaren själv får man förmoda. Han är klädd i klumpig blus och lever i drömmarnas värld. Mikael älskar böcker och Mona med röda band i håret (vars föräldrar är torpare) just för att dessa inte är kopplade till det förhatliga statarlivets modus.
Att ta stat är inget man gör frivilligt, men hellre det än fattigstugan. Statarna – enligt Ivar Lo-Johansson – är inte bara fattiga med allt vad det innebär (sill, svett, sjukdomar, tandvärk i tjugoårsåldern (vilket lindras med kreosot)), de är också ”hjälplösa”, missunnsamma, elaka (åtminstone kvinnorna) och korkade. De sväller som grodor vid andras olycka. Tanken är kanske att läsaren ska ta tolka detta karaktärsmord som begånget av barnet Mikael, men eftersom berättarperspektivet är tredje person framstår det för mig som att Lo-Johansson skriver ner fattiga människor som vore de av sämre sort. Det stör mig inte främst för att det är oetiskt utan för att det är falskt.
Det är personer av kvinnligt kön berättaren i första hand siktar in sig på. Många av dem saknar egna namn, ”Göranssons kvinna” är en av många ”statarhustrur” som exempelvis rörs till tårar av baronens dravel, som vore de lättlurade. Den kvinnliga lärarinnan, djupt föraktad av huvudpersonen bor ensam med sin ”uttorkade dygd”. Hon är både värnlös och hatisk, har pipig röst, är osäker och okunnig. Flickorna i klassen (utom idealiserade Maud förstås) putar med sina små bröst och ser ner på pojkarna. Mikael respekterar inte sin moder, bara sin fader. När det pratas om mördare i trakten blir kvinnorna ”bleka om kinderna av fasa”, själv är han helt orädd och vill han bli mördad. Fina farmor från Himmelstorp är undantaget, troligen för att hon säger: ”Lova mig en sak, bli aldrig statare”.
Det är idel mörker i Godnatt, jord. Geniet Ture i dundret måste sluta skolan, Sniken blir tokig och bränner ner ladan i jakten på en tioöring, familjen Sackéus förlorar sina barn och så vidare. Jag uppskattar givetvis ambitionen att skildra samhällskritik och antikapitalism, men jag känner ingen kraft. Tvärtom upplever jag att Lo-Johansson sänker mig. Jag är flickan på August Malmströms målning Grindslanten som gråter när de fattiga barnen slåss med varandra istället för att gå samman mot överheten.
Men här finns också avsnitt jag gillar, naturbeskrivningarna exempelvis. Det kommer heta flåsningar av torka, grässtrån böjer sig, friskt källvatten svalkar långt omkring sig i värmen och solstrålarna är som spjut in i fönstren. Om vintern ”ligger snön kvar som en hemlös vithet på den gråaktiga marken” och dagsmejan droppar från taken. Norrskenets flammor är vågor av ljus och skurar av lysande strålar skjuter upp över skyn och bildar en brinnande vägg. Mikael drömmer att norrskenet är elden från statarboken som brinner upp strax innan man skriver in hans namn.
Jag tycker också om hur luffaren sprider hopp om en framtid i frihet, han får mig att minnas Bolle på sin väg till Klockrike. Bronten är på sätt och vis ett ljus i mörkret också, han är kommunist och strejkagitator, dock kämpar han i motvind och får sparken. Han verkar helt ensam bland statarna om att intressera sig för att tänka och försöka nå rättvisa, det är märkligt.
Det finns flera saker jag finner icke trovärdigt i Lo-Johanssons berättelse. Även om jag tar hänsyn till den historiska kontexten tycker jag han skriver rent felaktiga saker om hur människans kropp och psyke fungerar. Ingen statare tycker att kondom är en bra idé, tandborstning avfärdas som nymodigheter från stan. De snattande zigenarna har bruna halvvilda ögon. Någon har klottrat ett kvinnligt könsorgan – det har jag aldrig sett ens i modern tid (innan Grafitta). Människor i stan hytter med näven åt Mikaels föräldrar för att de är ja vad, vilsna, fattiga, statare? Och sen när flickan Hilma frivilligt drar fram rumpan för att bli smiskad av en jämnårig pojke framför flera andra då förstår jag att här är det inte bara oxarna som skenar bort i tok. Författaren tar i för mycket, karaktärerna beter sig inte som verkliga människor. Jag får nästan inga känslor för Mikael eller för vad han upplever. Jag tror att det här är en ytlig skildring som inte siktar på att berätta hela sanningen fram tills Mikael får sin första orgasm, ungefär i mitten av boken. Då förstår jag att tanken är nog att delge även de innersta hemligheterna men det är alltför orealistiskt för att jag ska kunna ta in det. Och inte minst, misogynt.
”Man säger grobladen håller mest till på gångvägen, där de trampas på. Så är det med statarna.”
Huvudkaraktären Mikael är statarbarn och baserad på författaren själv får man förmoda. Han är klädd i klumpig blus och lever i drömmarnas värld. Mikael älskar böcker och Mona med röda band i håret (vars föräldrar är torpare) just för att dessa inte är kopplade till det förhatliga statarlivets modus.
Att ta stat är inget man gör frivilligt, men hellre det än fattigstugan. Statarna – enligt Ivar Lo-Johansson – är inte bara fattiga med allt vad det innebär (sill, svett, sjukdomar, tandvärk i tjugoårsåldern (vilket lindras med kreosot)), de är också ”hjälplösa”, missunnsamma, elaka (åtminstone kvinnorna) och korkade. De sväller som grodor vid andras olycka. Tanken är kanske att läsaren ska ta tolka detta karaktärsmord som begånget av barnet Mikael, men eftersom berättarperspektivet är tredje person framstår det för mig som att Lo-Johansson skriver ner fattiga människor som vore de av sämre sort. Det stör mig inte främst för att det är oetiskt utan för att det är falskt.
Det är personer av kvinnligt kön berättaren i första hand siktar in sig på. Många av dem saknar egna namn, ”Göranssons kvinna” är en av många ”statarhustrur” som exempelvis rörs till tårar av baronens dravel, som vore de lättlurade. Den kvinnliga lärarinnan, djupt föraktad av huvudpersonen bor ensam med sin ”uttorkade dygd”. Hon är både värnlös och hatisk, har pipig röst, är osäker och okunnig. Flickorna i klassen (utom idealiserade Maud förstås) putar med sina små bröst och ser ner på pojkarna. Mikael respekterar inte sin moder, bara sin fader. När det pratas om mördare i trakten blir kvinnorna ”bleka om kinderna av fasa”, själv är han helt orädd och vill han bli mördad. Fina farmor från Himmelstorp är undantaget, troligen för att hon säger: ”Lova mig en sak, bli aldrig statare”.
Det är idel mörker i Godnatt, jord. Geniet Ture i dundret måste sluta skolan, Sniken blir tokig och bränner ner ladan i jakten på en tioöring, familjen Sackéus förlorar sina barn och så vidare. Jag uppskattar givetvis ambitionen att skildra samhällskritik och antikapitalism, men jag känner ingen kraft. Tvärtom upplever jag att Lo-Johansson sänker mig. Jag är flickan på August Malmströms målning Grindslanten som gråter när de fattiga barnen slåss med varandra istället för att gå samman mot överheten.
Men här finns också avsnitt jag gillar, naturbeskrivningarna exempelvis. Det kommer heta flåsningar av torka, grässtrån böjer sig, friskt källvatten svalkar långt omkring sig i värmen och solstrålarna är som spjut in i fönstren. Om vintern ”ligger snön kvar som en hemlös vithet på den gråaktiga marken” och dagsmejan droppar från taken. Norrskenets flammor är vågor av ljus och skurar av lysande strålar skjuter upp över skyn och bildar en brinnande vägg. Mikael drömmer att norrskenet är elden från statarboken som brinner upp strax innan man skriver in hans namn.
Jag tycker också om hur luffaren sprider hopp om en framtid i frihet, han får mig att minnas Bolle på sin väg till Klockrike. Bronten är på sätt och vis ett ljus i mörkret också, han är kommunist och strejkagitator, dock kämpar han i motvind och får sparken. Han verkar helt ensam bland statarna om att intressera sig för att tänka och försöka nå rättvisa, det är märkligt.
Det finns flera saker jag finner icke trovärdigt i Lo-Johanssons berättelse. Även om jag tar hänsyn till den historiska kontexten tycker jag han skriver rent felaktiga saker om hur människans kropp och psyke fungerar. Ingen statare tycker att kondom är en bra idé, tandborstning avfärdas som nymodigheter från stan. De snattande zigenarna har bruna halvvilda ögon. Någon har klottrat ett kvinnligt könsorgan – det har jag aldrig sett ens i modern tid (innan Grafitta). Människor i stan hytter med näven åt Mikaels föräldrar för att de är ja vad, vilsna, fattiga, statare? Och sen när flickan Hilma frivilligt drar fram rumpan för att bli smiskad av en jämnårig pojke framför flera andra då förstår jag att här är det inte bara oxarna som skenar bort i tok. Författaren tar i för mycket, karaktärerna beter sig inte som verkliga människor. Jag får nästan inga känslor för Mikael eller för vad han upplever. Jag tror att det här är en ytlig skildring som inte siktar på att berätta hela sanningen fram tills Mikael får sin första orgasm, ungefär i mitten av boken. Då förstår jag att tanken är nog att delge även de innersta hemligheterna men det är alltför orealistiskt för att jag ska kunna ta in det. Och inte minst, misogynt.
May 4, 2018
3,5. ”Godnatt, jord” kommer knappast förekomma som klassuppsättning, men det är definitivt en värdig klassiker. Ivar Lo-Johansson lyckas spegla livet som barn och statare på ett trovärdigt och faktiskt vackert sätt, trots att livet ofta är en uppförsbacke. Barndomen är skyddet mot arbetets misär; livet är en kamp om att inte bli statare, och så länge du är barn kommer livet att gå runt, genom ovissheten.
Naturskildringarna och -liknelserna är fantastiskt fina. Årstiderna som kommer och går är så berörande och nära, språket får mig att längta efter den tidiga vårsolen, på landet, bäcken som porlar, skogen som väntar. Naturen tillsammans med barndomen är det som når mig bäst som läsare. Jag tycker mycket om huvudpersonen, Mikael.
Att den inte får högre betyg beror på att det i min smak är något för många karaktärer och berättelsen är lite för långsam. Jag läste en annan recension som skrev att den knappast blivit en klassiker på grund av dess dramaturgi, och det håller jag med om. Sammanfattningsvis är det läsvärt, fint men lite för långt.
Naturskildringarna och -liknelserna är fantastiskt fina. Årstiderna som kommer och går är så berörande och nära, språket får mig att längta efter den tidiga vårsolen, på landet, bäcken som porlar, skogen som väntar. Naturen tillsammans med barndomen är det som når mig bäst som läsare. Jag tycker mycket om huvudpersonen, Mikael.
Att den inte får högre betyg beror på att det i min smak är något för många karaktärer och berättelsen är lite för långsam. Jag läste en annan recension som skrev att den knappast blivit en klassiker på grund av dess dramaturgi, och det håller jag med om. Sammanfattningsvis är det läsvärt, fint men lite för långt.
April 28, 2024
Kan bara instämma med alla föregående talare här. Det saknas handling. Statarna är inte så många generationer bort, deras liv var hårt och det känns som en upprättelse att någon skrivit så ingående om dem. Problemet är att det känns som om jag bara tittar på en tavla, målad på långt håll, när jag läser. Jag kommer inte karaktärerna in på livet. De är alldeles för många och alldeles för vaga. Det är lite märkligt att boken blev så lång när berättelsen inte riktigt vill någonting. På plussidan sätter jag att Ivar Lo Johansson har den där vackra gammelsvenskan som många författare från 1900-talets första halva har, samt att han verkligen vet hur statarlivet var. Minussidan kan jag sammanfatta med att läslusten aldrig infann sig. Istället kändes det som... läsläxa.
May 9, 2020
"Man säger grobladen håller mest till på gångvägen, där de trampas på. Så är det med statarna."
Ivar Lo-Johansson är inte alltid så subtil med sina liknelser i sin genombrottsroman. Godnatt, Jord är en delvis självbiografisk skildring över statarnas livsvillkor från framförallt statarpojken och aspirerande författaren Mikael.
Godnatt, Jord är inte en berättelse med en handling utan snarare ett skildrande reportage från "statarlängorna" på en gård i Södermanland i början av 1900-talet. Lo-Johanssons språk och berättarteknik är fylld av medkänsla till människorna som sliter ut sina kroppar, lever fattigt och nästan helt saknar framtidsutsikter. Perspektivet är ofta från ett barns ögon vilket ger romanen dess vackra smått poetiska porträtt av sorg, hopp och erotik. Lo-Johansson är däremot inte okritisk till människorna i statarlängorna som ofta motsätter sig förändring och aktivt motarbetar sig själva.
Sammanfattningsvis är inte Godnatt, Jord en roman man läser för handlingens skull eller för en bra historia. Det är en milstolpe i svensk litteraturhistoria och en vacker skildring över en period av Sveriges historia och människorna som levde den.
Ivar Lo-Johansson är inte alltid så subtil med sina liknelser i sin genombrottsroman. Godnatt, Jord är en delvis självbiografisk skildring över statarnas livsvillkor från framförallt statarpojken och aspirerande författaren Mikael.
Godnatt, Jord är inte en berättelse med en handling utan snarare ett skildrande reportage från "statarlängorna" på en gård i Södermanland i början av 1900-talet. Lo-Johanssons språk och berättarteknik är fylld av medkänsla till människorna som sliter ut sina kroppar, lever fattigt och nästan helt saknar framtidsutsikter. Perspektivet är ofta från ett barns ögon vilket ger romanen dess vackra smått poetiska porträtt av sorg, hopp och erotik. Lo-Johansson är däremot inte okritisk till människorna i statarlängorna som ofta motsätter sig förändring och aktivt motarbetar sig själva.
Sammanfattningsvis är inte Godnatt, Jord en roman man läser för handlingens skull eller för en bra historia. Det är en milstolpe i svensk litteraturhistoria och en vacker skildring över en period av Sveriges historia och människorna som levde den.
Read
January 10, 2022Som många klassiker tycker jag den är lite seg att läsa men när jag är klar så tycker jag den är väldigt läsvärd. Det tar en stund att komma in i språket. Förutom varför statarna inte går med i upproret så lämnas jag med frågan vad eljest egentligen betyder och varför har vi inte kvar detta mycket användbara ord i dagens språkbruk? Eljest vi ska återta detta ord?
March 16, 2010
Swedish classic that never built into anything. The last few chapters had promise, but then just petered out. Probably should be read as a piece of Swedish history rather than just a story.
January 23, 2021
Man får se det som en dokumentär, inte en jag-fokuserad berättelse och det kan jag tycka är en ganska skön upplevelse ... inte minst för att jag fullkomligt älskar språket.
March 22, 2020
Den hade potential, jag brukar ju älska böcker som utspelar sig i Sverige i början av 1900-talet. Men den blev lite tradig efter ett tag. Antingen hade det behövts mer av en handling eller liknande som för boken framåt, eller att huvudpersonen Mikael hade skildrats mer ingående. Nu blev det endast en lång beskrivning av hur statarna levde, och jag lämnades litet väl oberörd.
March 22, 2023
Pappa tryckte boken i handen på mig efter det jag frågat vad en statare var. Boken gav mig inte riktigt det svaret som jag sökte, dock så fick jag däremot en inblick i hur det var att leva som statare. Speciellt som statar barn.
Misär, vemod och jantelagen samsas med glädje och upptäckarlystnad.
Vackert, målade och medryckande skrivet, tyvärr så lämnar berättelsen lite att önska och slutet gjorde mig besviken då jag hade velat ha tydligare avslut
Misär, vemod och jantelagen samsas med glädje och upptäckarlystnad.
Vackert, målade och medryckande skrivet, tyvärr så lämnar berättelsen lite att önska och slutet gjorde mig besviken då jag hade velat ha tydligare avslut
May 18, 2017
2,5 stars
January 16, 2024
Underbart språk och fantastiska miljöbeskrivningar men ingen handling.
Displaying 1 - 12 of 12 reviews