Annika Hällsten pratar också om hur lite man bearbetade sorg på 60-talet då hennes föräldrar omkom, jämfört med 90-talet då hennes dotter Mira dog.
Kulturjournalisten Annika Hällsten har jobbat på Hufvudstadsbladet i 38 år och intervjuat otaliga författare, skådespelare, modeskapare och kungligheter. Men sällan har hon talat om sitt eget privatliv.
Annikas liv förändrades på ett ögonblick nyårsnatten 1965-66, då familjen Hällstens radhus i Södra Haga i Helsingfors totalförstördes. Pappa Runar och den yngsta systern Karin omkom och en månad senare dog också mamma Gunvor till följd av sina skador.
– Jag vaknade på Aurora sjukhus med händerna i bandage. I sängen bredvid mig låg min två år yngre syster. På sängkanten satt min mormor. Hon lutade sig fram mot mig, tittade mig stadigt i ögonen och sa: “Nu måste du vara duktig”. Uppmaningen kändes förvirrande och skrämmande, säger Annika.
Annikas mamma hade försökt rädda sina döttrar ur det brinnande hemmet.
– Jag mindes att min hjältemodiga mamma hade försökt rädda min yngsta syster, men misslyckats. Därefter räddade hon mig och min andra syster, väckte grannarna och larmade brandkåren. Vi stod barfota ute i snön tills en okänd farbror dök upp och tog oss med sig in i värmen i sitt hem.
Samma natt opererades Annikas svårt brännskadade händer.
Fick två extraföräldrar istället
De två överlevande flickorna togs om hand av den familj som de kände allra bäst, efter sin egen.
– Min faster och hennes man blev alldeles utmärkta extraföräldrar. Våra kusiner, som vi stod nära redan innan eldsvådan, blev som syskon och i dag kallar vi varandra för syster och bror.
Annika och hennes syster fick stabilitet, trygghet och kärlek.
– Jag tänker gärna på min faster och hennes man som mina extraföräldrar, men jag ville inte kalla dem för mamma och pappa. Det fanns bara en mamma och en pappa och de var borta.
Prata inte om traumat, lägg locket på
I dag skulle den som förlorar sina föräldrar och sin lillasyster omedelbart erbjudas terapi, men på 1960-talet var kristerapi ett okänt begrepp.
– På den tiden trodde man att det barmhärtiga var att inte tala om traumatiska upplevelser. Man trodde väl att om man aldrig pratade om det smärtsamma så skulle minnet av det sjunka undan.
Förträngning skulle man säga numera.
– Hos oss löste vi problemet med att använda ordet eldsvådan. Det blev synonymt med allt som hade hänt – att mamma, pappa och lillasyster Karin var borta, men också med det abstrakta som sorgen, saknaden och minnena.
Annika teg om sina upplevelser i flera decennier.
– Det kan ha varit av vana men det kan också ha handlat om att jag inte ville ha medlidande och inte betraktas som ett offer. Jag ville inte ha ett så annorlunda livsöde.
Vändpunkten kom när en nära vän uppmanade henne att berätta.
– Han visste att mina föräldrar hade dött när jag var barn men hade ingen aning om hur det hade gått till. Jag berättade hela historien för honom och det var befriande, säger Annika.
25 år senare dog också dottern Mira
25 år efter den förödande branden födde Annika dottern Mira i vecka 25.
– Hon var frisk men vägde bara 700 gram. Min lilla baby klarade sig bra i en vecka, men därefter gick hennes tillstånd upp och ner och blev sedan successivt sämre.
Annika frågade läkarna vilka chanser Mira hade att överleva utan kuvös och respirator. Sannolikheten var fem procent.
– Jag klamrade mig fast vid siffran, övertygad om att min dotter skulle vara så stark. Det var hon givetvis inte. Hon somnade in i min famn, alldeles lugnt och stilla.
Vännerna tog kontakt – och lyssnade
På 1990-talet när Mira dog, var inställningen till att prata om sorg och saknad annorlunda.
– Mina äldsta och bästa vänner ringde dagligen. De förstod intuitivt att det viktigaste inte var vad de sade utan att deras värdefulla insats var att lyssna.
– Det är väldigt svårt att veta vad man ska säga när någon förlorar ett barn. Jag har väninnor som har tvingats uppleva det och jag har försökt göra det mina vänner gjorde för mig – lyssna och finnas till hands. Viktigast, tycker jag, är att man inte är rädd för att ta kontakt och visa att man bryr sig.
I sitt sommarprat i Yle Vega talar Annika Hällsten om olika sätt att tackla sorg. Och om sitt spännande jobb som kulturreporter, där hon närmast dagligen träffar kändisar från när och fjärran.
Vegas sommarpratare sänds varje vardag kl. 10:03 och 22:15. Du kan lyssna när som helst på Arenan, programmet finns tillgängligt i ett års tid.
Den musikfria podcasten finns tillgänglig tills vidare, den kan du ladda ner och lyssna på också utomlands.
MUSIKLISTA
Lisa Nilsson: Var är du min vän
Sufjan Stevens: Mystery Of Love
David Bowie: The Prettiest Star
Nationalteatern: Hanna från Arlöv
Patti Smith: People Have The Power
Blondie: Dreaming
Ulf Lundell: Och går en stund på jorden
Anne Sofie von Otter: Butterfly Wings