Per-Erik ”Peje” Lönnfors träffade sin hustru Pearl då han var utbytesstudent i USA år 1960. De gifte sig i New York och flyttade snart till det efterkrigstida Finland, ett samhälle som var väldigt olikt den amerikanska drömvärld de bott i.
I dag sommarpratar Per-Erik Lönnfors om en pojkes väg till att bli man. Från åren som krigsbarn i Sverige och kadaverdisciplinen i pojkskolan, till de första tafatta försöken att träffa en kvinna – det enda som räknades för en “riktig man” på 1940-talet.
– Tack och lov har mycket förändrats sedan den tiden, säger Per-Erik Lönnfors.
År 2008 blev Per-Erik Lönnfors änkling, då hans hustru Pearl dog i cancer.
– Vi fick ett 46 år långt lyckligt äktenskap som gav oss tre barn och fem barnbarn, säger Peje.
Att bli änkling var ingen lätt sak.
– Det är många som inte alls klarar det, det vet den som läser dödsannonser. Man gräver lätt ner sig i “Den döda staden”. Så heter Korngolds opera där hjälten avskärmar sig från världen.
Så gjorde också Peje till en början.
– Men efter ett års sorg levde jag vidare. Skrivande och sport hjälpte, säger han.
“Hon blev mitt Pearl Harbor”
Han träffade sin Pearl då han var utbytesstudent vid Syracuse University i New York. De hade samma sociala bakgrund, samma intressen och värderingar. Tycke uppstod.
– Hon blev mitt ”Pearl Harbor”, säger Peje.
Och menar att hon blev hans trygga hamn.
– När jag läste breven som hon skrev till mig sjöng Elvis Presley i min lilla radio ”It’s now or never”. Det blev tack och lov ”now”.
Flytten till Finland blev en chock
Efter studierna fick Per-Erik jobb för ett år vid Finlands generalkonsulat i New York. Under året stadgade de sig med Pearl och ingick äktenskap.
– Genast efter bröllopet flyttade vi till Finland. Det blev en chock för min 22-åriga amerikanska brud.
År 1962 var levnadsstandarden skyhögt bättre i USA.
– Här hade vi varken disk- eller tvättmaskin, kylskåp eller frys. Färska grönsaker och frukter var svindyra, om de alls fanns.
I början hade de inte ens badrum eller varmt vatten.
– Vi tvättade oss i en liten kvartersbastu på Skatudden, minns Peje.
Hon steg ut ur datorskärmen – tio år efter sin död
Efter att Pearl dog, lät Peje hennes datorfiler stå oöppnade i hela tio år.
– Men så en jul när jag var ensam hemma tog jag mod till mig. Jag såg att hon hade börjat skriva sin livshistoria. Nu tyckte jag att hon steg fram ur skärmen och bad mig fortsätta, för barnens skull, säger Peje.
Pearls minnen i datorn berättade hur det var att komma till Finland i början av 60-talet.
– Jag grät när jag läste Pearls text, trots att hon ingalunda klagade eller förebrådde mig. Men jag skämdes ändå för vad jag utsatt min stackars unga amerikanska hustru för.
Peje bestämde sig för att översätta hennes text till svenska.
– Och när coronan kom fick jag tid att utveckla berättelsen. Den växte till en hel bok, som ges ut i höst.
“Var en mensch”
Pearls mamma var var judisk och dog när dottern var tio månader. Under åren i New York umgicks det unga paret Lönnfors en hel del i den judiska arbetarklassen.
– De lärde mig vad det innebär att vara en “mensch”. Det betyder enligt ordboken att man har integritet och heder, men också omtanke och mänsklig värme, säger Peje.
Under stora delar av sin barn- och ungdomstid slogs han med mansrollen, som på den tiden var ännu snävare än i dag.
– Pearl lärde mig att det viktigaste inte är att vara man eller kvinna. Det viktiga är att vara en “mensch”. Då följer resten av sig själv.
I sitt sommarprat i Yle Vega talar Per-Erik ”Peje” Lönnfors om sin väg från pojke till man – och om avsaknaden av manliga förebilder i barndomen. Han minns åren som krigsbarn i Sverige och hur han senare som chef utredde ett metoo-fall innan #metoo ännu var ett begrepp.
Vegas sommarpratare sänds varje vardag kl. 10:03 och 22:15. Du kan lyssna när som helst på Arenan, programmet finns tillgängligt i ett års tid.
Den musikfria podcasten finns tillgänglig tills vidare, den kan du ladda ner och lyssna på också utomlands.
MUSIKLISTA
Johanna Grüssner: Apans sång
Henry Theel: Kesäyön valssi
Sigge Fürst: Samling vid pumpen
Riki Sorsa: Vippaa mulle viitonen
Hildegard Knef: Macky-Messer
Louis Armstrong: Kiss of Fire
Datchev:Domain: My Happy Song
Shirley Horn: Here’s to Life