Hur ska han försörja sig och hur ska han kunna rädda det tysta träsnidandet i Jurva? Då ringer gamla klasskompisen Christian Kock.
Christian vill köpa en gammal möbelfabrik och rusta upp den till ett konstcentrum tillsammans med Mikki. Varför vill han det? Och vad händer när en slipad affärsman från huvudstaden ska samarbeta med en excentrisk konstnär i en liten by i södra Österbotten?
Det här är en berättelse om att rädda det tysta träsnidandet i Jurva, om vänskap som hållit i över 40 år och om utmaningarna med att kombinera vänskap och affärer.
Mikki Paajanen och Christian Kock har varit vänner i 40 år. Deras vänskap började i Mattlidens gymnasium i Esbo och har fortsatt, trots att Mikki inte är bra på att hålla kontakt.
En gång var Mikki försvunnen i sju år och folk trodde att han dött. Någon hade sett honom i Brasilien. Men så uppenbarade han sig en dag utanför Stockman och såg ut som Jesus med långt hår, skägg, fotsida kläder och sandaler.
Efter det åkte Mikki till Jurva, den enda platsen i hela världen där man kunde studera det tysta träsnidandet.
För tre år sedan gjorde jag dokumentärfilmen Kärlekens åker där Mikki Paajanen kämpade för att rädda det tysta snidandet som utvecklats i den lilla sydösterbottniska kommunen Jurva, en teknik och verktyg som utvecklats uttryckligen för våra finska mjuka trädarter.
Jurva är känt för möbler i bondrokoko och fantastiska snidade konstverk, men efter att hantverksskolan i Jurva stängdes och kommunen slogs samman med Kurikka har det blivit svårt att hålla den gamla traditionen levande.
Filmen Kärlekens åker handlar om hur Mikki Paajanen förlorat sitt jobb som lärare i hantverksskolan i Jurva - den enda platsen i hela världen där man kunde studera det tysta snidandet.
När jag gjorde filmen hade skolan stängt och undervisningen flyttat till Seinäjoki. Efter en tid av arbetslöshet och psykisk kollaps fick Mikki jobb som diversearbetare inom kultur. Det innebar att han tog emot utländska gäster, aktiverade långtidsarbetslösa och samarbetade med olika aktörer.
Mikki Paajanens kompetensområde är uttryckligen samarbete och att se möjligheter där andra personer främst ser problem.
Men kort efter att Kärlekens åker hade haft premiär med blomsterhyllningar i kulturhuset Sella - förlorade Mikki både jobb och ateljé.
Sella var en unik arkitektonisk byggnad i trä som byggdes för miljontals euro år 2004. Det var på den tiden då hantverksskolan i Jurva ännu var verksam.
Men Kurikka valde att sälja Sella på auktion. Slutsumman är hemlig, men det högsta budet på auktionen var inte högre än 61 000 euro.
Konstnären i garaget
När kulturhuset Sella såldes förlorade Mikki både sin verkstad och utställningsutrymmen för sina största verk.
När jag för ett år sedan besökte Mikki arbetade han i en liten vrå av sitt garage bakom ett plastskynke och aktade sig noga för att göra skråmor i sin sambos bil.
Bilden av Mikki bakom plastskynket i det kalla garaget fastnade på min näthinna och trots att Mikki pratade på i skämtsam ton och var lika positiv och hoppfull som alltid, blev jag själv djupt oroad över hur han skulle klara sig.
Ett halvt år senare hörde Mikki av sig och skickade ett otroligt meddelande med många hjärtan och mycket hopp.
Gymnasievännen Christian Kock hade sett filmen Kärlekens åker och investerat i en gammal möbelfabrik i Jurva.
Det här gjorde han för Mikki. En handling så god att den låter för god för att vara sann.
Vänskap som varat i 40 år
För att förstå gymnasievännen Christian Kock och hans vänskap med Mikki måste vi gå ungefär 40 år bakåt i tiden till Mattlidens gymnasium. De blev vänner när Mikki, som bott hela sitt liv i Spanien, hade flyttat med sin familj till Esbo.
Mikkis föräldrar kom från Finland, men själv hade han aldrig bott i sina föräldrars hemland. För honom blev flytten till Finland en kulturchock och det dröjde länge innan han kände sig hemma i Esbo.
Christian Kock beskriver Mikki som en udda fågel och att han gillade honom just därför. Vänskapen började småningom. Christian tyckte det var kul med en ny figur som pratade sju språk flytande och allt med spansk brytning.
För Mikki var Christian en trygg vän. En person som alltid fanns till hands och som man kunde vara sig själv med.
Efter gymnasiet gick Christian till Hanken för att studera ekonomi och Mikki försvann ut i stora världen för att studera konst.
Jag visste bara att senast hade någon sett honom i Brasilien.
Christian Kock
Det gick sju år innan vännerna sågs igen.
- Jag visste bara att senast hade någon sett honom i Brasilien. Men plötsligt ringde han och sa att han var i Finland med fru och barn och behövde gifta sig, berättar Christian.
Han såg ut som en Jesus. Han hade långt hår och långt skägg, hängande kläder och sandaler.
Christian Kock
Christians exfru ordnade bröllop på Fölisön och efter det försvann Mikki till Jurva för att studera det tysta träsnidandet.
- När jag träffade Mikki första gången efter många år blev jag nog förvånad. Han såg ut som en Jesus. Han hade långt hår och långt skägg, hängande kläder och sandaler. Det var inte det senaste modet i Helsingfors just då, berättar Christian Kock.
- Samma karl var det ju fortfarande, men när min exfru gick med honom till Folkpensionsanstalten hade hon svårt att övertyga dem om att han är finländsk medborgare. Killen heter Mikael Paajanen, men kan inte finska, skrattar Christian.
Enligt Christian känner man varandra bra när man blivit vänner redan under skoltiden. Utseendet kan förändras, men det är ändå samma människa. Man vet var man har varandra.
Jag älskar att jag kan stå där utanför Stockman efter sju år och se ut som en indian och Christian tar emot mig.
Mikki Paajanen
- Det kan hända att jag försvinner för sju år och ingen får veta om mig. Då hoppas jag att inte vänner tar det personligt. Jag älskar att jag kan stå där utanför Stockman efter sju år och se ut som en indian och Christian tar emot mig, skrattar Mikki Paajanen
Christian Kock har jobbat hela sitt liv inom finansbranschen, utan erfarenhet av varken konst eller hantverk. För några år sedan sadlade han om och jobbar nu med att sköta en församlings ekonomi.
När jag berättade om Jurva, tittade mina bekanta i finansbranschen på mig som om jag skulle ha blivit galen: Vad är payback tiden, är du helt galen?
Christian Kock
Vad Mikkis ekonomiska motgångar beträffar, skulle Christians intresse för konsten i Jurva inte ha kunnat vakna i en lämpligare stund.
- När jag berättade om Jurva, tittade mina bekanta i finansbranschen på mig som om jag skulle ha blivit galen: Vad är payback tiden, är du helt galen? Du får aldrig pengarna tillbaka!
Det finns också personer som uppmuntrar Christian och anser att det han gör är helt fantastiskt.
- Människor som jag känner och uppskattar säger att det här är helt fantastiskt. Jag har aldrig förr ägt en möbelfabrik eller ateljé. Men klossarna bara föll ihop, konstaterar Christian.
För orten Jurva är projektet Art House Jurva som en vitamininjektion. Många är så nyfikna att de som nu jobbar med att renovera möbelfabriken, parkerar sina bilar bakom huset för att slippa nyfikna ögon. Christian är överraskad över att så många vill vara med.
- Alla timmermän och hantverkare som jobbar här har någon gång jobbat på fabriken. De är alla hemskt stolta och glada, berättar Christian.
Det är uppenbart att Christian tar sitt engagemang i Jurva på allvar. Han vill rädda det tysta träsnidandet. Och han vill lämna Art House Jurva i arv till kommande generationer.
Pappans arv ska rädda det tysta snidandet i Jurva
Christian Kock har rötter i Österbotten. Hans farfar var smed och hans pappa var läkare. Båda var personer som under sitt liv hjälpte andra.
Christians pappa dog för en tid sedan och på begravningen berättade flera personer hur mycket pappan hade hjälpt dem. För Christian ledde det här till en insikt om hur viktigt det är att under sitt liv göra gärningar som på riktigt har betydelse för andra människor. Han insåg att också han vill bli ihågkommen som en person som hjälpte andra.
- Jag använder min pappas arv till att rädda det tysta snidandet i Jurva, säger Christian Kock.
Affärsmannen och konstnären
Men det är inte helt okomplicerat när en konstnär och en affärsman ska arbeta tillsammans. Christian vill ha neutrala och rena utrymmen, medan Mikki vill ha sprakande färger.
Christians målsättning är att få till stånd en lönsam verksamhet som står på egna ben, medan Mikki enligt honom saknar fokus för vad som är lönsamt.
Saker som Christian vill åtgärda, blir ogjorda för att Mikki hellre vill bevara det gamla än göra radikala förändringar i möbelfabriken.
Det här har lett till konflikter och besvikelser.
Christian och Mikki liknar nu sin relation vid ett äktenskap där man har olika åsikter, men där man försöker respektera varandras olikhet.
För Mikki är känslan, färgerna och konsten viktigast, medan Christian Kock oroar sig mest för hur det hela ska gå ihop ekonomiskt och hur den gamla möbelfabriken ska kunna bli ett konstcentrum som lockar busslaster av besökare till Jurva.
För att människorna ska komma med busslaster behöver de uttryckligen en bomb av min galenskap, energi, glädje och mina färger.
Mikki Paajanen
Båda är ändå överens om att det viktigaste är att bevara det tysta träsnidandets tradition i Jurva också för kommande generationer. Och därför försöker de gamla vännerna nu förbättra sin kommunikation.
För Mikki Paajanen är hela konceptet solklart.
- Jag tror inte på neutrala väggar. För att människorna ska komma med busslaster behöver de uttryckligen en bomb av min galenskap, energi, glädje och mina färger, meddelar Mikki.
Här går vännernas uppfattningar isär. Tiden får utvisa hur konstcentret Art House Jurva ska bli, men före det kommer det att behövas en hel del arbete, kommunikation och kanske lite parterapi.