I maj arbetar väldigt många ukrainare med det som ska ge mat för ett helt år framåt, nämligen trädgårdsodling. Alla som har en jordplätt till sitt förfogande verkar utnyttja den för odling.
Kål, potatis och lök för försörjning och blommor för själen är det minsta man kan vänta sig då man tittar in hos någon husbehovsodlare.
I byn Dybrova en bit utanför Kiev jobbar prästen Ivan Dzjoba inom den ortodoxa kyrkan i Ukraina. Han har två kyrkor på sitt ansvar och hinner aldrig ha semester. Då han är ledig arbetar han ofta i trädgården och han njuter av att se grönsakerna växa.
Då det är dags att skörda njuter han lika mycket av att dela med sig av det han odlat till sina grannar. Också de kommer med sina produkter till honom. Han känner sina församlingsmedlemmar och vet var de har sina tankar.
Sorgen finns överallt
Ivan Dzjoba berättar att alla som kommer till kyrkan bär samma sorg. De sörjer över kriget och ber för sina anhöriga.
- De ber för soldaterna: för sina barn, barnbarn, makar och fäder.
Också byn Dybrova har mist en man i kriget. Den unge Valentin Opanasenko stupade under kampen om flygplatsen i Donetsk i början av 2015.
Nu har bygatan fått namn efter honom och på byns begravningsplats står hans grav prydd med blommor och med den ukrainska flaggan i topp intill graven.
Kriget har också fört nya invånare till byn. Olga Vasjtjenko och hennes man Viktor valde att flytta till Ukraina från Ryssland. Olga säger att det var klimatet som avgjorde, men inte bara det. Det började också förekomma alltför mycket lögner i medierna.
- Den bild man i medierna gav av ukrainarna stämmer inte alls överens med verkligheten, säger Olga.
Viktor kommer ursprungligen från Ukraina men hade byggt upp ett eget företag i staden Barnaul i Altaj-området i Ryssland.
Familjen sålde allt, flyttade till Ukraina och köpte inte bara en lägenhet i huvudstaden Kiev utan också en datja i Dybrova. Där gläds de över den fina jordmånen och klimatet men sörjer avståndet till barnen som är kvar i Barnaul med sina familjer.
Vill inte kriga mot släktingar
Långt från Dybrova, i staden Vylkove vid floden Donaus dela i sydvästra Ukraina, håller två män på och forslar sand på stadens begravningsplats. De är ryskspråkiga liksom de flesta i Vylkove.
Gravgrävaren Gennadi och hans kollega Aleksandr säger först att allt är bra och livet är gott när solen skiner, men blir dystra då det blir tal om kriget.
- Man får inte kriga mot sina egna, säger Gennadi.
Aleksandr hann göra sin militärtjänst just innan kriget började och blev därför aldrig tvingad till fronten. Vi skulle heller inte fara dit, säger både Gennadi och Aleksandr och undrar hur man kan tänka sig att kriga mot sina släktingar.
Sedan vill de veta hur begravningsplatserna i Finland ser ut och om där också växer ogräs. Här i Donaudeltat är jorden så bördig att allt växer snabbt, också ogräset.
Männen tycker det är intressant att man i Finland inte brukar ha foton på gravstenarna.
Kriget tynger också på avstånd
Vid ett bord utanför et litet kafé sitter Lilja Gorlova och hennes syster Julija med sina barn. Barnen stojar och skrattar och också Lilija och Julija ser glada ut. Lilija säger att hon gläder sig över sina barn och över att hennes föräldrar lever och är friska.
Hon känner djup sorg över kriget och blir ledsen då hon tänker på dem som blir tvungna att begrava sina anhöriga alltför tidigt. Hon anser att man kan känna starkt också inför främmande sorg, alltså sorg som inte direkt drabbar en själv.
Systrarna hör till det fåtal unga människor som har stannat kvar i Vylkove. De allra flesta unga söker sig bort eftersom här inte finns några jobb.
- Det här är mitt hem, jag är uppvuxen här, jag har gift mig här, och här har jag fött mina barn, säger Julija.
Pensionären Tatjana Uncharova har två söner och de jobbar båda långt borta. Alla fabriker som fanns i Vylkove under Sovjettiden har stängts och nu finns här väldigt få jobb.
Kriget, coronan och arbetslösheten
Tatjana bekymrar sig både över kriget och över coronaepidemin. Livet är tungt men hon är optimistisk. Hon säger att man måste vara människa och att man måste jobba. Om man bara hjälplöst slår ut med händerna hjälper inte ens Gud en.
Det är synd att vår vackra stad förfaller, tycker Tatjana. Turismen utvecklas och hämtar in en del pengar men det räcker inte till för att hålla ungdomen hemma.
Staden Vylkove är en säregen stad som ligger intill floden Donau och är byggd på markområden omgivna av kanaler. Det finns nästan femtio kilometer kanaler i staden, och lika mycket spångar och broar av trä.
På skolgården i centrum rör sig glada ungdomar. Det är dagen före skolavslutningen, som här kallas ”den sista ringningen”. De som nu går ut skolan har övat inför avslutningen. Till dem hör Tatjana Galkina som redan har klätt sig i det röda band som hör till sista klassens sista avslutning.
Hon tycker inte kriget märks här. Skolan kräver all hennes uppmärksamhet och därför tänker hon inte på kriget. Det känns avlägset.
Hon vill inte i detalj avslöja sina framtidsplaner, men berättar att hon vill ha en högre utbildning inom sociologi.
Tatjana räknar med att lämna Vylkove och leva på annat håll. Men hon vill också återvända en dag. Just nu pågår en stark emigrationsström från Ukraina. Tusentals människor söker sig utomlands för att jobba eller studera. Vissa grannländer, till exempel Polen, drar nytta av den billiga ukrainska arbetskraften. Polen erbjuder till och med coronavaccin vid gränsövergångarna till ukrainare som är på väg på jobb i Polen. Bara det är ett bevis på hur viktiga de ukrainska arbetarna är för landet.
Kriget i östra Ukraina är nu inne på sitt åttonde år och har krävt minst 13 000 liv.