Det ligger många timmar av pionjär målmedvetenhet bakom det andelslag och kooperativ man nu har och ett starkt engagemang hos lokala aktörer.
En handfull människor i början
Glasdesigner Camilla Moberg kom till Fiskars redan år 1985. Då var de ett tiotal hantverkare och formgivare som slog sig ner där. Idag har andelslaget över 130 medlemmar.
Moberg producerar idag sitt eget glas och har galleriet Sirius.
Hon minns hur det var 1994 då man började med utställningsverksamheten.
- Vi hade våra möten i Vita salen i Kopparsmedjan där vi stod i en ring och bestämde saker och ting. Till en början var vi 30 personer och en rätt homogen grupp.
De insåg att de måste vara mer organiserad för att till exempel kunna söka om stipendier och bidrag och beslöt sig för att grunda ett andelslag.
Under senare delen av 1990-talet, då den industriella metallproduktionen började avta, flyttade alltså konsthantverkarna och formgivarna in.
På bruksorten där det tidigare tillverkades spik, hackor, järnbeslagna hjul och grytor började man nu skapa konst och designprodukter. Smedjor och verkstäder förvandlades till ateljéer och studior.
Byggde upp ett nytt liv i Fiskars
Keramikern Karin Widnäs flyttade till Fiskars från Helsingfors år 1994, som en av de första hantverkarna.
Hon ville hitta en plats där hon kunde ha sitt hem och sin studio och på sikt bygga för att kunna göra keramik för arkitektur. Idag har hon sitt museum Kwum.
- Onomas huvudsakliga uppgift har varit att ordna utställningar på somrarna, och att ha butiken. För mig personligen har utställningarnas teman varit mycket inspirerande, och under vintrarna har man skapat nytt, berättar Karin Widnäs.
Karin Widnäs minns andelslagets början och mängden brigadarbete som gjordes, och hur alla satt i samma båt, så att säga.
- Nästan alla hade flyttat från en annan ort och byggde upp ett nytt liv här.
Designutställningarna blev pop
När man började med utställningarna hade man ingen fastanställd personal utan en lokal arbetsgrupp.
Det fanns redan då ett stort kunnande i Fiskars och utställningarna, som snabbt blev populära, byggdes upp med talkoarbete och ett starkt personligt engagemang.
- Besökarna kom hit för att se designutställningarna. Sen har vi utvecklat dem till att innefatta också konst och olika slags material. Ibland har man ordnat utställningar där man bjudit in det man kallar för ”annat folk”, konstaterar Widnäs.
Andelslagets utställningar har ordnats på andra håll i Finland men också utomlands, bland aannat i Sverige, Japan, Sydkorea och Mexico.
- Samhörighetskänslan har varit väldigt stark. Och vi har lärt oss väldigt mycket av varandra.
Finsnickaren Ivan Kulvik flyttade från London till Fiskars för ungefär tio år sedan, men är uppvuxen i Karis.
Han ser bruksorten som ett veritabelt mecka för en snickare och det att han kom med i andelslaget som någonting väldigt bra.
- Här finns väldigt inspirerande hantverkare och konstnärer. För mig som kom in senare var allt i princip färdigt. Fiskars erbjuder en trevlig miljö för en kreativ person och andelslaget har öppnat en massa möjligheter.
Ivan Kulvik tycker det är fantastiskt att få delta i en årlig sommarutställning, ett stenkast från sin egen dörr, i synnerhet som utställningen håller mycket hög klass.
- Det är en stor ära att få vara med på utställningen. Onoma har också fungerat som en språngbräda till andra utställningar, som Habitare, men även utställningar utomlands.
- Men främst måste man nog själv engagera sig för att ha någon form av framgång, säger Kulvik.
Camilla Moberg instämmer i att alla hantverkare och formgivare satsar starkt på sin egen verksamhet, på att knyta egna kontakter och ordna egna utställningar också utanför bruket.
- Eftersom vi är över 130 personer så har utställningschefen och butiks- och marknadsföringschefen inte resurser att jobba för oss alla enskilt, de jobbar mera för hela gänget.
Både Camilla Moberg och Karin Widnäs ser sommarutställningarna som en lämplig morot och motor för det egna skapandet och när det gäller att planera nya produkter.
Kring en grundprodukt skapas det också produktfamiljer, så tio år efter starten kunde Camilla konstatera att hon hade en hel del egna produkter att ställa ut i sitt galleri.
- Samarbetet med kolleger som jobbar inom olika material har varit viktigt, och att lära känna dem. Samarbete kommer ju inte på beställning, det kräver ett förtroende och det tar tid.
Fler medlemmar medför förändring
Andelslaget har en styrelse och ett konstnärligt utskott. Idag har man också personal men i början turades hantverkarna om med att sköta Onomas butik där deras produkter säljs.
Kriterierna för att man ska kunna höra till andelslaget är att man är bosatt eller arbetar på orten och att man är professionell.
Idag har andelslaget kring 135 medlemmar. I takt med att medlemsantalet växer måste också verksamheten förändras och utvecklas, säger Camilla Moberg.
- Det här är en jättestor utmaning. Men om det inte sker någon förändring så finns det ingen framtid. Verksamheten och organisationen måste följa upp det att medlemsantalet ökar.
En annan aspekt är att största delen av de första medlemmarna var formgivare och hantverkare med några konstnärer, medan Onoma idag är starkt mångkulturellt.
- Våra medlemmar är numera också arkitekter, musiker, dansare, filmskapare, fotografer, skribenter och författare.
Antalet aktiva i andelslaget har trots allt stannat kring 30 också om medlemsantalet har ökat.
- Det är ju inte alltid samma människor, men det kanske finns något slags gräns för hur många som är aktiva och engagerar sig, säger Moberg.
Hon och de andra grundande medlemmarna tänker ofta att allt var så fantastiskt i början, men då fanns det också bara en väg framåt och det var uppåt.
- Vi började från noll och kunde på sätt och vis inte misslyckas. Det kunde bli bara bättre och bättre.
- Men sen blir det ju svårare när du kommer upp till en nivå där man blir väldigt etablerad och uppskattad. Och att hålla den nivån, det är betydligt mer krävande.
Fiskarsmodellen intresserar
Det andelslaget byggt upp på bruksorten är någonting unikt och människor har kommit på studiebesök från när och fjärran för att lära sig om ”Fiskarsmodellen”.
Karin Widnäs berättar att det kommit besökare från Australien och Spanien för att bekanta sig med konceptet, som anmärkningsvärt nog har fungerat i 25 år.
- Det beror på att det finns ett "win-win"-intresse. Fiskarsbolaget äger de flesta byggnaderna i centrum av bruket och ser gärna att det flyttar in hantverkare för att bo och arbeta här. Skulle det vara politiskt betonat eller om en kommun vore inblandad så skulle det inte fungera.
Några år efter att Ivan Kulvik hade flyttat till Fiskars minns han att det kom en amerikansk grupp på besök, som ville skapa någonting liknande.
- Men de ville skapa med pengar. Och jag är av den åsikten att det inte riktigt är så det funkar här. Det här har skapats av människor med stor drivkraft att jobba för någonting skapande.
Mörkt och tyst förr om vintern
Fiskars har också förändrats som ort under den tid som formgivarna bott där. Karin Widnäs minns sin första vinter och bruksorten om kvällen.
- Om man var ute och promenerade vid 21-snåret så blev man nästan rädd om man mötte någon, det var så lite folk här då.
Widnäs uppskattar stort den omgivande naturen, med skogar och sjöar, och tror inte att hon styr kosan tillbaka till huvudstaden. Ivan Kulvik är inne på samma linje.
- Här vill jag bo. Största fördelarna är naturen, andelslaget, människorna kring byn, alla de professionella skickliga. Och under sommaren händer det någonting non-stop, musik i cafeteriorna, matfestivaler och så vidare.
Och närheten till naturen märks speciellt väl i årets sommarutställning Täällä – Här – Here som i år huvudsakligen presenterar verk av andelslagets medlemmar, som ju är bosatta eller verksamma i Fiskars.
Camilla Moberg säger att det under det fortfarande relativt tysta vinterhalvåret finns goda möjligheter att koncentrera sig på jobbet.
- Sen har man sommaren som blir mer och mer hektisk. Också det har ändrat jämfört med hur det var förr.
Förutom sommarutställningen kan besökarna numera bekanta sig med flera gallerier, butiker och andra utställningar eller cykla, åka kanot – och en dag räcker enligt Moberg ingenstans.
Finns det en specifik Fiskarsanda?
- Fiskars är väldigt tvärkulturellt, vi har människor från verkligt många olika länder. Här bor mycket intressanta och olika slags människor.
Camilla Moberg berättar att det också har flyttat in många unga människor till bruksorten. Fiskars är inte enbart ett ställe dit konstnärerna kommer i pensionsåldern.
- De ursprungliga gamla Fiskarsborna, som inte har någonting att göra med konst och design, träffar man och pratar med när man är ute på promenader.
Vad tyckte de ursprungliga Fiskarsborna om att ni intog scenen?
- I början var de kanske lite avvaktande. Och nog gjordes det också vissa misstag då det gjordes utlåtanden som ”det fanns ingenting i Fiskars innan vi kom hit”. Det var inte sant för det fanns ju väldigt mycket här tidigare. Men nu känner jag inte av någon konflikt längre, säger Camilla Moberg.
Tidigare anställda vid Fiskarsbolaget hade sina sommarstugor på orten. När de inte jobbade för bolaget längre måste de flytta ut.
- Och de bostäderna och husen hyrdes ut till formgivare, konstnärer och hantverkare.
Det var en princip som Ingmar Lindberg, tidigare vice vd för Fiskars koncernen drev, förklarar Karin Widnäs.
Jobbar från hjärtat
En sak som har ändrat sen starten med andelslaget är att man numera anlitar en utomstående kurator för sommarutställningarna.
Då i början var man en så homogen grupp, man kom från samma skolor, så det behövdes inte så mycket kuratering, säger Camilla Moberg.
- Numera har vi också börjat använda kuratorer utanför andelslaget vilket har varit jätteklokt och är säkert någonting som kommer att fortsätta. Det här är en av de väldigt positiva sakerna som har kommit under utvecklingen.
- Man kan se en väldigt hög standard på dom som ställer ut i år, väldigt fina arbeten, så sommarutställningen är väl värd ett besök, försäkrar Ivan Kulvik.
- De medlemmar som har jobbat hårt och seriöst med sin design och sin produktion, de har klarat sig.
- Och de som hela tiden har försökt förnya sig med sin design och sin produktion, alla de som har jobbat för sitt, har gjort det från sitt hjärta, säger Karin Widnäs.
Tömde magasin
Bildkonstnären Ron Nordström är ordförande för Onomas konstnärliga utskott.
Han kom till Fiskars 1995 och arbetade först som guide och gick med i andelslaget då det grundades.
- Jag minns hur vi i tiderna tömde det gamla spannmålsmagasinet och gjorde om det till en stor utställningsbyggnad. I början ordnade vi två olika sommarutställningar, varav den ena där.
Utställningen i antingen Kopparsmedjan eller Magasinet hade ofta olika material som tema och man bjöd in många utomstående och utländska deltagare, som man ännu också gör. Den andra reserverades för andelslagets medlemmar, precis som i år i Kopparsmedjan.
Ron Nordström säger att utställningarna man då redan ordnade var speciella och stod för något helt nytt i Finland.
- Ingen annanstans blandade man konst, hantverk och formgivning på det sättet. Sommarutställningarna blev populära, eftersom det fanns någonting för alla.
Det konstnärliga utskottets uppgift är att kolla och kommentera den konstnärliga kvaliteten och granska ansökningarna om medlemskap.
Nordström har också suttit i Onomas styrelse i flera omgångar. Han har ännu inte själv varit med om att någon professionell inom kultur som bor eller arbetar i Fiskars, som är kriteriet, inte skulle ha antagits som medlem i andelslaget.
Ron Nordström kan tycka att talkoandan var bättre i början då man var färre, nu är alla så specialiserade och upptagna med sitt.
- Andelslaget har växt till en organisation där man inte mera tar för givet att jobba gratis.
Själv jobbar han ofta med miljöfrågor i sin konst, vilket också sitter rätt då man bor mitt i bruksmiljön och är omgiven av natur.
Ron Nordström tycker det är fint att olika nya genrer representeras i allt högre grad, och förutom de traditionella konstgrenarna också till exempel musik, dans, film och performance.
- Det ökar samarbetsmöjligheterna.
Andelslaget för hantverkare, formgivare och konstnärer i Fiskars kommer troligen snart att byta namn till enbart Onoma. Namnet rymmer fler konstnärliga uttryck.
- Onoma står för on oma, det är vårt. Och det är viktigt för oss.
Positivt med nya idéer
Nordström lyfter fram residenset där professionella från olika länder kan bo och arbeta under en månad, bidra med sin kultur och hämta in nya vindar i Fiskars.
Han ser positivt på framtiden för andelslaget och verksamheten.
- Det är uppiggande att det kommit en massa unga medlemmar med nya idéer. Vi gamlingar kanske börjar stå stilla och då händer det ingenting kreativt. Det är viktigt att vi får kreativa personer från olika områden hit så att det blir en ännu större smältugn.
Det finns numera också ett litet galleri på baksidan av Kopparsmedjan. Galleri Kupru öppnades ifjol och är öppet året om. Det är förmånligt att hyra för konstnärerna och gratis för besökarna.
- Det nya galleriet ska erbjuda möjligheter till mindre utställningar, som ett komplement till våra stora utställningar.
Onomas 25-årsjubileumsutställning Täällä – Här – Here presenterar 60 lokala konstnärer, formgivare och hantverkare som ur olika synvinklar fördjupat sig i det lokala som tema och i platsens betydelse och också lyfter fram Onomas mångsidighet.
Utställningen i Kopparsmedjan i Fiskars är öppen till 12.9.2021, dagligen kl. 11–18.