Vill man i år ha fotbollsmönstrat toalettpapper så får man sannolikt leta förgäves.
Den här bisarra fotbollsprodukten, som dök upp på butikshyllorna inför fotbolls-EM 2016, är i dag lika försvunnen som den sedvanliga fotbollshysteri som har brukat råda i landet inför alla storturneringar.
I normalfall brukar de här veckorna vara fotboll ur alla strutar. Tyskland brukar hamna i ett svart-röd-guld-färgat vansinne där fotbollen helt enkelt inte går att undvika.
Mediebevakningen tar egentligen aldrig slut och diskussionerna kretsar kring fotboll var man än rör sig. Också för en som följer med fotboll blir det ibland för mycket.
I dagens läge är det ändå inte mycket som tyder på att det spelas fotboll på EM-nivå och att man är med och spelar om mästerskapet.
Jag har allt sedan ”hemma-VM” 2006 varit i Tyskland under varje turnering och aldrig har fotbollsfebern varit så här obefintlig som inför det här mästerskapet. Man kan inte ens tala om stegring.
Det här beror förstås till en del på coronan, som har haft Tyskland i sitt hårda grepp hela våren, men bakom fenomenet ligger också ett utbrett ointresse för det tyska landslaget.
Fiaskot från 2018 inte övervunnet
För att förstå hur man har hamnat i den här situationen måste man gå tillbaka till VM-turneringen 2018.
Den dåvarande regerande världsmästaren reste till Ryssland som en av de stora favoriterna och på hemmaplan var förväntningarna skyhöga. Man var mer än övertygad om att Tyskland skulle kunna försvara titeln.
Den unga tyska trupp som året innan hade tagit hem segern i genrepet Confederations Cup hade ändå inför VM-turneringen igen omvandlats till ett lag till stor del bestående av världsmästare från 2014.
”Best never rest” var sloganen som landslagets PR-avdelning tillsammans med sponsorn från bilindustrin hade dikterat ihop inför turneringen, men det skulle ändå visa sig att det tyska laget fick inleda sin sommarvila i ett tidigt skede.
Tyskland slutade sist i gruppen och för första gången tog VM slut för Tysklands del efter bara tre spelade matcher.
Ett liknande fiasko hade man inte hade upplevt sedan turneringen år 1978, då Österrike såg till att Tyskland åkte ut ur turneringen i den dåvarande andra omgången.
Ett landslag utan stomme
Efter turneringen i Ryssland var kritiken mot landslaget högljudd och de allra flesta ville se landslagstränaren Joachim ”Jogi” Löw avskedad.
Det tyska fotbollsförbundet slog ändå fast att Löw får fortsätta och att det också med honom vid rodret kan komma till den nystart som landslaget var i skriande behov av.
Resultaten av den här nystarten har ändå hittills varit mycket magra. Under de senaste åren har det tyska landslaget närmast bjudit på den ena matchen sämre än den andra.
Största skamfläck är utan tvekan 0–6 förlusten mot Spanien i Nations League i november ifjol. I det pågående VM-kvalet lyckades man för några månader sedan förlora mot Nordmakedonien med siffrorna 1–2.
Parallellt med de usla prestationerna har det tyska landslaget också förlorat mycket av sin tidigare identitet. Landslagstränaren Löw har experimenterat friskt och hela tiden tagit in nya spelare i truppen.
Experimenten har ändå gett mycket klena resultat och den främsta följden har varit att landslaget inte har haft någon egentlig stomme att tala om. Stommen har för det mesta varit mittfältaren Toni Kroos.
När landslagssupportern bänkade sig på stadion eller framför tv:n var det varje gång ett mer eller mindre nytt tyskt landslag som sprang in på planen.
Populära spelare som Thomas Müller och Mats Hummels valde Löw länge att utesluta, trots att båda har spelat toppfotboll i sina klubblag.
Publik- och tittarsiffrorna i botten
Det har i nuläget gått flera år sedan det tyska landslaget senast kunde fylla en större arena i Tyskland. Redan innan coronan slog till var landslagets publiksiffror ställvis katastrofala.
Managern Oliver Bierhoffs försök att göra landslaget till något av ett varumärke har dessutom misslyckats totalt. Fansen klagar över att matcherna med våld har gjorts om till ”evenemang”, när det fortfarande mycket väl skulle räcka till med den heliga treenigheten bestående av fotboll, öl och varm korv.
Också på tv har tittarsiffrorna konstant sjunkit. När Tyskland mötte Tjeckien i november ifjol var det bara drygt fem miljoner tyskar som såg matchen. En sämre tittarsiffra har landslaget inte haft på minst 20 år.
Ointresset för landslagsfotbollen hänger utan tvekan också till en del ihop med den organisation som administrerar den.
Inre stridigheter och misstankar om korruption och skatteflykt har nästan hört till vardagen inom det tyska fotbollsförbundet DFB.
Den ordförande som för några år sen kom till förbundet för att rensa upp, tvingades under våren avgå efter att ha jämfört en förbundstjänsteman med den ökände nazistdomaren Roland Freisler.
Sista turneringen för Löw
När Tyskland i dag möter Frankrike på hemmaplan i München är förväntningarna så lågt nerskruvade som de nu i Tyskland överhuvudtaget kan vara.
Efter en medioker träningsmatch mot Danmark (1–1) och en seger över Lettland (7–1) är det mycket svårt att säga vad man kan förvänta sig av laget.
Efter de senaste årens prestationer räknas Tyskland åtminstone inte i hemlandet till turneringens absoluta favoriter, men säkert är i alla fall att den elva som i dag marscherar in på planen inte är någon svag elva.
För en gångs skull får ett tyskt landslag dessutom spela utan större press och med möjlighet att slå från ett underläge.
Tyskland har hittills aldrig förlorat sin första match i en EM-turnering och skulle det mot alla odds bli en seger i kväll, så kan det vanliga fotbollsvansinnet snabbt vara verklighet igen.
Om turneringen däremot går så dåligt som många förväntar sig, så kan de tyska supportrarna i vilket fall som helst leva på hoppet.
Efter 15 år som landslagstränare tackar Jogi Löw för sig och efter turneringen kommer det till det tränarbyte som många anser att borde ha skett redan efter VM-fiaskot i Ryssland.
De sju titlar som den nye tränaren Hansi Flick knep med Bayern München får redan nu många landslagssupportrar att drömma om bättre tider.