Det är full sommar när regissören Claes Olsson tar emot mig i sitt hem i en lummig del av Helsingfors. I normala fall hade vi skakat hand och antagligen slagit oss ner bredvid varandra på trappan eller på en bänk för att göra intervjun.
Men det är den andra pandemisommaren och det gör att vi vant oss vid rejäla avstånd. Han sätter sig vid köksbordet med bandspelaren framför sig och jag halvropar frågorna från andra sidan rummet.
Det är inte någon ideal situation för ett samtal, men eftersom vi träffats otaliga gånger genom åren är det inte så besvärande som det annars hade varit.
Inte tillnärmelsevis så besvärande som jag kan tänka mig att motsvarande upplägg varit i samband med en filminspelning som lever på ett visst mått av intimitet och avspänd närhet.
Det här är första gången jag inte haft möjlighet att repetera med alla skådespelare samtidigt.
Det inbillar jag mig åtminstone och Claes Olsson bekräftar snabbt att det inneburit en mängd utmaningar att jobba i skuggan av en pandemi.
– Det här är första gången jag inte haft möjlighet att repetera med alla skådespelare samtidigt. Ingen genomläsning av manuset så att alla skulle få en känning av dem som spelar de andra rollerna. Det var minimala repetitioner i min trädgård med två skådisar i taget.
– Och då känner man sig om inte osäker så ändå att man gärna hade velat komma djupare in i hur skådespelarna ser på rollen, säger Olsson.
Olsson beskriver hur det varit att jobba med munskydd, se till att skådisarna anländer till kostym och smink på olika tider, undvika att ha statisterna på samma ställe och skapa ett system där alla förflyttar sig mellan olika platser med egen bil.
Men det som verkar ha tagit på minst lika mycket är den stympade direktkontakten med teamet – de uteblivna spontana, fortgående diskussionerna.
Att sakna möjligheten att stå med fotografen på inspelningsplatsen och resonera om varje bild, att vara tvungen att konferera med klipparen per telefon och att inte komma åt att lägga vissa bitar i ljudpusslet förrän i ett sent skede.
Dessutom måste manuset ställvis anpassas till rådande restriktioner. Det blev varken begravningsscen i Österbotten eller resa till Tyskland.
Och när man spelade in några scener i Portugal kort innan läget blev kritiskt där var det bara regissören, fotografen Mikael Gustafsson och skådespelaren Tom Rejström som kunde åka – istället fick man satsa på att skapa portugisiska interiörer på hemmaplan.
I mina öron låter det hela ganska kreativt, men Olsson säger att den kreativitet som pandemin tvingat fram varit ganska statisk – den har räckt till för att lösa praktiska problem, men den har inte fött något nytt.
Det som pandemin däremot gav upphov till under inspelningen var en kollektiv oro för att smitta andra i teamet. En inneboende rädsla som i sin tur födde en konstant försiktighet. Samtidigt som det sociala kitt som vanligen uppstår på en inspelning inte riktigt fick fäste.
– Det blev så att jag måste koncentrera mig på skådespelarna och inte kunde umgås med de andra i teamet. Vi kunde göra de scener vi behövde, men det fria umgänget blev helt borta vilket i viss mån påverkade stämningen, den lätthet som är trevlig på en inspelning.
...kanske en del människor har fått mera tålamod...
När jag undrar om det ändå finns någon lärdom att ta med sig ur den här tiden häver Olsson inledningsvis upp ett hjärtligt skratt.
– Att göra filmer som utspelar sig inne – kammarspel! Nja, kanske en del människor har fått mera tålamod och insett att allt inte kan ske genast. Det tålamodet är bra i synnerhet när man utvecklar manus för när man väl är på inspelningen har man inte tid att vänta och fundera, säger regissören som är övertygad om att vi innehållsmässigt har en räcka pandemiskildringar att se fram emot.
Men den vågen tänker han inte surfa på.
– Jag är inte så intresserad av att beskriva det här i fiktiv form. För i princip så har alla de situationer som pandemin skapar alltid funnits - de har bara sett annorlunda ut.
Okej, inga pandemifilmer att vänta från regissören som gärna tar sig an litterära förlagor – som i långfilmsdebuten Akvaariorakkaus (1993).
Filmen han nu satt punkt för är baserad på Kjell Westös roman Den svavelgula himlen och även längre fram hägrar böcker som pockar på uppmärksamhet.
Men finns det någon framtid för filmen? Har tv-serievärlden konkurrerat ut biofilmerna? Olsson verkar tycka att det står och väger mellan olika scenarion.
– Folk betalar månatliga avgifter för olika streamingtjänster och tycker kanske att det är dyrt att dessutom gå på film, säger Olsson som ändå tror att de unga återvänder - annat kan det vara med de äldre.
– 40-plussare med småbarn vet att de förutom att betala biljetten också måste skaffa barnvakt – och då är det enklare att titta på serierna de köpt månadsrätt till, säger Olsson som också kommenterar det faktum att tidningarna i allt högre grad övergått till att recensera betalkanalernas utbud.
Vi människor har alltid ett behov av att stiga ut ur våra trånga utrymmen och jag tror att många har upplevt att hemmet ibland blivit lite trångt.
Det må vara osäkert vilken publik som återkommer när och i hur hög grad – men Olsson tvivlar inte på att lusten att se film på bio finns kvar.
– Vi människor har alltid ett behov av att stiga ut ur våra trånga utrymmen och jag tror nog att många har upplevt att också hemmet ibland blivit lite trångt. Även om man nu haft mera tid med barnen så måste man ibland komma ut - och då kanske man satsar på bio eller teater.
– Och ofta går man går på en drink eller ut och äter efteråt, det blir en kväll tillsammans utanför hemmet och det behovet kommer nog att finnas kvar. Men hur mycket - det återstår att se, säger regissören som redan börjat fundera på nästa projekt.
– När man får en film färdig är man sugen på att göra nya filmer. Det är mycket som blir osagt och olöst när det gäller bildlösningar och annat och redan i slutfasen av produktionen börjar nya teman dyka upp, berättar regissören som är i full gång med ett nytt projekt.
– Det handlar om Märta och Henrik Tikkanens konstnärsäktenskap som nu senast aktualiserats via Johanna Holmströms bok Borde hålla käft. Så nu har Erik Norberg och jag börjat skriva på ett manus, avslöjar regissören i väntan på att Den svavelgula himlen skall gå upp på repertoaren.
Ett halvt år senare än beräknat. Men i dessa pandemitider är det kanske mer träffande än någonsin att använda den slitna frasen: bättre sent än aldrig.
