Det var en scen som aldrig kommer att lämna näthinnan.
Daniel Ståhl och Simon Pettersson, sprintande i euforisk yra över gräsmattan på Tokyos olympiastadion medan kvällens dj – naturligtvis – spelar Abba.
Visst går det att ifrågasätta låtvalet Dancing Queen, men poängen gick hem. Planetens två bästa diskuskastare kommer från vårt västra grannland.
Sverige med en nolla i medaljtabellen? Inte längre, den här guldskimrande aftonen levererade två till priset av en. Dubbelsegern var den första i OS sedan 1948.
Det tog en halv evighet för Ståhl att ta sig fram till den samlade presskåren. Han stannade upp och kramade om var och varannan som korsade hans väg.
Men till slut kom han fram, dragande på en rullväska och fortfarande draperad i den svenska flaggan.
– Tjena boys and girls, nu kör vi!
En svensk journalist levererade den mest klassiska av klichéartade sportfrågor: känslorna efter insatsen?
– Jag är extremt stolt över att vara svensk, över mig själv och över allt jobb jag gjort i tio års tid. Att få lyssna på nationalsången i morgon kommer att bli fantastiskt.
Svenska tårar framför pressen
Ståhl kopplade snabbt ett järngrepp om finalen med sina magnesiumindränkta jättehänder.
I den andra omgången slog han till med det som skulle bli tävlingens segerkast: 68,90.
Segern var aldrig hotad – och svenskarna skulle snart få dubbel orsak att fira. I den näst sista omgången drämde Pettersson iväg ett silverkastet på 67,39. Trea? Lukas Weissheidinger från Österrike med 67,07.
Den svenska festen kunde börja.
– Det är strongt att han gör det här med pressen han har haft, säger Pettersson, som naturligtvis var överlycklig över sin andraplats.
– Jag har alltid sagt att Paris är det största målet, nu kanske jag måste ändra på det, säger han och skrattar.
En halvminut senare gråter han en lång stund. Samtalet har styrts in på uppoffringar – och stödet han har fått hemifrån. Det är lätt att se hur mycket hemmafronten har betytt.
– Jag är så tacksam över det familjen gjort för mig, säger Pettersson till slut med bruten stämma.
”En ballerina och en formel 1-bil”
Men den här kvällen hade bara en huvudperson: Daniel Ståhl.
En slumrande björn har vaknat – större, starkare och bättre än tidigare. Ståhls utveckling vad muskelmassa och pannben beträffar har varit grymt imponerande.
I år har diskusjätten kastat längst i alla tävlingar han ställt upp i – förutom en. Precis som i fjol, och året innan det. Det är en resultatrat som sätter skräck i samtliga konkurrenter.
Han är en två meter lång, 165 kilo tung koloss som rör sig mjukt, elegant och till slut explosivt i ringens diskussymfoni.
Tränaren Vésteinn Hafsteinsson sa det bra i en intervju med DN.
– Han är som en ballerina och en formel 1-bil på en gång
Nu är han också olympisk mästare.
– Det här handlar inte bara om mig, det är inte bara att gå ut och kasta. Det handlar om helt team som byggts upp kring mig. Det har varit blod svett, tårar och en massa kul, säger Ståhl nu, medan han torkar bort svett ur pannan.
"Hälsningar till Åbo"
Ståhl hade länge en lång medaljtorka i stora mästerskap. Det var först i VM i London 2017 som han klarade av att knipa ett silver. Två år senare tog han guld i Doha och firade som en vettvilling med spontan häcklöpning.
Men i OS? Ingen medalj. Minns ni hur det gick 2016? Ut i kvalet med 62,26.
– Jag var lite för snäll, sa han då.
I kvalet i fredags var det bara Ståhl som klarade kvalgränsen 66 meter. Han gjorde det i det första kastet och firade med att spela tv-spelet NHL tillsammans med landsmannen och finalisten Pettersson.
En gång hockeykille, alltid hockeykille.
Tidigare lirade Ståhl i samma ishockeylag som en viss annan Sverigefinne: New York Rangers Mika Zibanejad. Nu kan han styra vännen med spelkontrollen.
Svensk diskus är nationalgren just nu!
Daniel Ståhl
Ståhls mamma Taina flyttade en gång i tiden från Finland till Sverige och mormor Leila Laakso bor fortfarande i Åbo. Den svenska bjässen brukar passa på att träffa Laakso då han tävlar i Paavo Nurmi Games.
– Finland är mitt andra hemland, jag är till hälften finländare och talar ganska bra finska, sa Ståhl tidigare i sommar enligt Iltalehti.
Den här Tokyokvällen ropar en finländsk journalist en hälsning i riktning mot Ståhl: "Terveisiä turusta"
– Terveisiä takaisin!
Ståhl har vunnit guld i de två största mästerskapen som finns. Vad nu?
Det finns fortfarande ett rekord att jaga. Ståhl har länge haft siktet inställt på tysken Jürgen Schults 35 år gamla världsrekord: 74,08 meter.
Nu fortsätter det hårda jobbet.
– Det är bara att gneta på och tro på det, säger Ståhl innan han avrundar:
– Svensk diskus är nationalgren just nu!