Det är tidig lördag eftermiddag och kårchef Hans-Peter Holm från Solf FBK i Korsholm har hunnit få en god natts sömn sedan han kom hem från brandområdet i Kalajoki.
Där jobbade han tillsammans med tre kolleger från den egna FBK-avdelningen och fem personer från Malax brandklubb. Då gruppen anlände på torsdag kväll hade det redan brunnit i terrängen i flera dygn. Det var stundvis vanskligt att ta sig fram, berättar Holm.
- På vissa ställen var det ganska besvärligt, särskilt där det var mycket sten. Elden hade gått så mycket neråt, också mellan stenarna. Och så var det ju tallskog till största delen, men många träd stod kvar med rötterna i luften.
Gruppens uppdrag blev att förhindra att branden spred sig ytterligare, att hålla en linje. Man arbetade parvis för att försäkra sig om allas säkerhet, det gäller att ha ögonen med sig i ett område där träd plötsligt kan komma fallande över en.
- Under natten hade vi ingen vind, men på morgonsidan började det blåsa och då föll det några träd.
Gruppen jobbade i 13 timmar, tills nio på fredag morgon. Holm medger att slitet kändes i kroppen efteråt.
- Man tänker inte på det då man är uppe i det, man bara gör jobbet. Först efteråt kommer tröttheten.
Beredd att åka tillbaka
Trots att arbetet är tungt är Holm beredd att åka tillbaka. Släckningsarbetet väntas pågå till långt in i nästa vecka.
- Jag har nog hört att det åker mer folk från Österbotten dit hela tiden. Och jag åker nog igen om det behövs. Branden behöver släckas, man känner att det är viktigt.
Holm, som varit kårchef i flera år, är stolt över de frivilliga brandkårernas verksamhet och vet vilken avgörande roll de spelat i Kalajoki. Branden skulle inte gå att släcka med endast personal från ordinarie brandkårer.
- Man kan inte tömma landet på räddningsmanskap, det händer ju annat också.
Branden i Kalajoki har härjat på ett område på drygt 290 hektar. Det kräver många olika sorters insatser.
- En av de saker som jag tittade på var organisationen och logistiken. Jag ville se hur det fungerade, det kan vara bra att ha i bakfickan om det skulle bli något liknande hos oss.
Och Holm var imponerad av det han såg i Kalajoki. Mat, vatten och förnödenheter fanns att få för alla som jobbade. Lokala jordbrukare körde skytteltrafik för att leverera vatten. Traktorer, schaktblad och grus anlände så att vägar kunde förbättras.
Om en brand av liknande storleksgrad faktiskt skulle drabba de egna trakterna tror Holm att man skulle klara det bra, men naturligtvis behöva hjälp på samma sätt som det nu behövts i Kalajoki. I Österbotten finns ändå talkoandan kvar, tror han.
"Som en sjukdom"
Holm hoppas att fler unga ska lockas med i FBK-verksamheten och tror att det är möjligt att en brand av den här storleksklassen faktiskt får den effekten att någon ny vill pröva på frivilligarbetet.
Under de senaste åren har Solf FBK haft god återväxt och kårchefen Holm säger själv att han är fast för livet.
- Det är lite som en sjukdom det här. När man en gång har gått med så kan man inte sluta och jag tror många andra tänker på samma vis. Man vill hjälpa andra, helt enkelt.
Också den här gången kände Holm att han och alla de andra hjälpte till. På torsdag kväll, då Solfborna inledde sitt arbete i området, låg röken tät och hängde som en dimma över allt. Holm klättrade upp på en kulle, men kunde inte se mycket.
På fredag morgon, efter en hel natt av arbete då man hade lyckats hålla sin linje och förhindrat elden från att ta sig vidare, tog han sig på nytt upp på samma kulle och såg sig omkring.
- Röken var borta. Men det var utbrunnet och svart åt alla håll så långt man såg.