Tårarna började redan droppa i ringen.
Efter att domarna enhälligt dömt Beatriz Ferreira till vinnare grattade Mira Potkonen motståndarteamet och grät medan hon bugade.
Det finns bara en sak att säga: Tack för showen!
Tio minuter senare gråter hon fortfarande otröstligt i intervjuzonen. Hon hulkar och samlar sig framför den samlade finländska pressen och får till slut fram några ord:
– Nu har jag inte längre bråttom någonstans, jag vet ingenting om morgondagen, får hon ur sig till slut.
Potkonen har levt i en egen liten verklighet mitt i den egentliga OS-bubblan. Hon har inte läst en enda nyhet eller använt sig av sociala medier under tävlingsresan, eller talat med pressen. Allt för att kunna lägga krutet på att ta det där OS-guldet hon suktat efter så mycket.
Ett guld som förblev en dröm.
– Jag ville tro att det här är mitt år, mitt OS, att jag skulle resa hem som en vinnare. Men så blev det inte den här gången heller, säger hon med grötig stämma.
– Det hade varit så fantastiskt att fortsätta mitt nya liv som en vinnare. Nu gråter jag och är ledsen.
Föll mot världsmästaren
Potkonen har ingen orsak att skämmas för sin insats. Hon föll mot världens bästa boxare.
Ferreira är regerande världsmästare och var jättefavorit i mötet. I vintras förlorade Potkonen solklart mot den tatuerade brasilianskan. Då dömde alla domare Ferreira som vinnare i samtliga ronder.
Nu upprepades matchbilden. För första gången i turneringen var alla domare överens om utgången i en match Potkonen boxades i. Potkonen kunde inte leverera en likadan storskräll som i OS i Rio, då hon vann över den legendariska irländaren Katie Taylor.
Nu är karriären som proffsboxare över. Potkonen är 40 år och egentligen för gammal för att få tävla i Tokyo. Hon fick ett undantagslov eftersom spelen flyttades.
– Det är bra att jag fick en medalj, det hade varit helt vansinnigt att åka hem utan någonting.
Det ordnas ingen bronsmatch inom boxningen i OS. Semifinalförlorarna får var sin medalj.
Fyrtioåringen kommer att åka hem till Finland som den äldsta boxningsmedaljören i OS någonsin, och som första blåvita damidrottare att ta medalj i två sommar-OS på raken. Potkonen tog också brons i Rio 2016.
– Senare kommer det säkert att kännas okej att jag gjort någonting historiskt.
Framtiden ett stort frågetecken
Potkonen avslutar karriären som tvåfaldig VM-bronsmedaljör, tvåfaldig Europamästare och nu också tvåfaldig OS-bronsmedaljör.
Hon vill tacka alla som följt hennes långa och framgångsrika karriär. Alla som stannat upp på gatan för att säga snälla ord. Alla som stöttat och hejat.
– Ni får gärna fortsätta stanna mig på gatan, jag är lätt att prata med!
– Men de negativa orden kan ni skippa. Jag känner till mina brister, säger Potkonen och samlar sig mellan gråtattackerna.
– Jag är ändå en ganska okej boxare, nästan viskar hon fram.
Vi har gråtit och skrattat mycket under åren
Mira Potkonen
Hon avbryter intervjun för en lång kram med tränaren Maarit Teuronen.
– Vi har gråtit och skrattat mycket under åren.
– Många gånger! säger Teuronen.
Vad som väntar nu är högst oklart. Potkonen säger att hon klurat på framtiden hela året utan att komma till en vettig slutpunkt. Det enda hon vet är att hennes man och barnen väntar med iver hemma i Nokia.
– Men jag tror att en dörr kommer att öppna sig och att framtiden är ljus, säger hon.
Lång och snårig väg till medalj
Det var mycket som talade mot Potkonen i början av OS-turneringen. Hon hade en formsvacka under våren och försommaren och åkte rentav ut i den första omgången i OS-kvalet.
Potkonen tog sig till Tokyo via rankningen och gick in i turneringen som oseedad. När matchschemat kom stod det klart att Fru Fortuna spottat henne i ansiktet.
Boxaren från Nokia tvingades ta sig igenom hårt slående fransyskan Maïva Hamadouche och den asiatiska mästaren, andraseedade Oh Yeon-ji, innan kvartsfinalen mot Esra Yildiz från Turkiet.
Hon levererade över all förväntan.
Potkonen har visat upp hela registret i Tokyo: aggressiv fysisk boxning, smarta kontringsattacker och ibland smart återhållsamhet.
Ett register värt OS-medalj
Potkonen har nått häpnadsväckande framgångar, med tanke på att hon började satsa på boxningen som 28-åring, efter att tränaren Maarit Teuronen upptäckt henne.
Duon har vandrat tillsammans sedan dess, men allting har ett slut.
– Jag skulle inte byta bort en enda dag, säger Teuronen.