Wilma Murto – OS-femma! Vem hade trott det?
Inte Murto själv i varje fall. Då Yle talar med henne efter stavfinalen bubblar hon av skratt.
– Det här var överraskade och mycket mera än jag förväntade mig.
– Jag tog mig till OS via rankningen utan att ha klarat kvalgränsen och så slutar jag femma! Jag måste ju vara nöjd, fortsätter hon.
Ja, stavhopparen stod för en placeringsmässig skräll i en väldigt annorlunda tävling. Ett märkligt kval bäddade helt enkelt för en underlig final.
På grund av skyfallet i kvalet tog sig 15 hoppare till final och ingångshöjden var 450 – i Rio för fem år sedan var det 435 som gällde till en början.
Den höga starthöjden bäddade för nervdaller hos topphopparna. Bara fem klarade ingångshöjden på första försöket. Wilma Murto var en av dem.
Hon fick direkt till ansatsen och seglade över ribban medan topphopparna hade det tungt. Resultatet i den första omgången skulle bära långt.
Den regerande OS-mästaren Katerina Stefanidi från Grekland behövde alla tre försök, precis som en annan förhandsfavorit: Katie Nageotte.
– Förlåt mamma! sa amerikanskan till tv-kamerorna efter att till slut ha klarat höjden.
En hårsmån från 470
Men sedan var också det roliga över för Murto.
Ribban hissades upp till 470, vilket hade varit nytt utomhusrekord för Murto. Hennes tredje försök var det bästa. Murto såg ut att klara höjden, men en liten touch på ribban gjorde att den föll ner.
Murto var rörd efter insatsen och fällde tårar.
– Jag brukar lipa, så det är helt normalt för mig. Men jag var lättad och stolt över det jag gjort under våren och sommaren.
Bara fyra hoppare klarade 470.
Jag har utvecklats enormt mycket som idrottare och tävlare
Till slut hittade toppnamnen rätt melodi och 485 krävdes för medalj. Nageotte var den enda som klarade 490. Ryskan Anzjelika Sidorova tog silver och britten Holly Bradshaw brons. Båda stannade på 485.
Lite perspektiv: Murtos placering är den hittills bästa av de blåvita friidrottarna i OS och hon var den första friidrottsdamen att knipa en poängplacering sedan Tiia Hautala gjorde det i sjukamp i Sydney 2000.
– Om man jämför med Rio så märker man att jag utvecklats enormt mycket som idrottare och tävlare, trots att rekordet är det samma.
Placeringen kan betyda mycket i framtiden i ett rankningssystem som belönar fina placeringar i stora mästerskap. Framtiden ser med andra ord ljus ut för hopparen från Salo.
Efter regn kommer sol. Det vet Wilma Murto bättre än de flesta.
Lång väg tillbaka efter sensationen som 17-åring
Murto satte sitt personbästa 471 för fem år sedan, som 17-åring. Jättehoppet var U20-världsrekord och gjorde att hopparen gick från relativt okänd till jättelöfte på nolltid.
Hon OS-debuterade redan i Rio, men stannade på 430 i kvalet. Sedan började allting gå fel.
Det var tränarbyten, skadebekymmer och ett långt famlande i mörker. Det fanns en risk att rekordet som 17-åring skulle bli bestående.
År 2017 besökte hon läkare efter läkare för att hitta orsaken till de ihärdiga fotsmärtorna som plågade henne.
Efter det bytte hon tränare tre gånger och flyttade från Åbo till Lahtis till Kuortane i jakten på att bli bättre. Till slut hittade hon tillbaka till den långvariga tränaren Jarno Koivunen.
Nu har stabiliteten äntligen infunnit sig.
Det här året har Murto klarat av att träna frisk och utan kompromisser. Hoppglädjen har återvänt och Murto har sagt att hon känner sig fri.
Hon visade redan fin form i fjol, men tvingades till en knäoperation mitt under säsongen.
Nu är inte frågan längre om – utan när. För Murtos rekord kommer att skrivas om förr eller senare, antagligen redan i sommar.
– Allt tyder på att jag är i rekordform, det är bara en så jäkla svår gren det här, säger Murto och skrattar.