Dejtingsåpan som TV-genre är antingen i totalt förfall eller inne i en ny guldålder. Jag kan inte avgöra vilket.
Dokusåpor med dejtingupplägg har något oväntat seglat upp bland de mest omtalade programmen på streamingtjänsterna där det innehåll som hittills fångat mest uppmärksamhet vanligen varit högbudgetserier som Game of Thrones eller The Crown.
Men under den första pandemivåren 2020 var det istället dejtingsåpan Love Is Blind som blev tittarnas favorit på Netflix. Trettio män och kvinnor ute efter en partner av det motsatta könet fick bekanta sig med sina möjliga äkta hälfter utan att kunna se dem. Efter tio dagar fick de chansen att fria till en person de aldrig sett. (Alla deltagare var dock unga, slanka och vältränade.)
Lyssna på Lasse Garoff och Jenna Emtö diskutera dejtingsåpor på Yle Arenan.
De par som förlovade sig gick vidare i serien. Först bar det av till en romantisk badort i Mexiko. Sedan följde så kallat ”vanligt liv” i lägenhet i ett gemensamt höghus i Atlanta, och till sist kulminerade serien i bröllop. Men långt ifrån alla ceremonierna slutade i ja.
Enligt serien själv var avsikten med detta ”experiment” att ta reda på om ”kärleken verkligen är blind?”. Men den verkliga behållningen för mig var förstås att följa med de skoningslöst banala gräl och svartsjukedramer som utspelade sig mellan deltagarna.
Otaliga snaskiga upplägg
Andra serier har rakare upplägg. I den brittiska serien Naked Attraction (2016) träffas deltagarna nakna och ska välja någon att gå på dejt med.
I Fboy Island (2021, HBO Max) är tre kvinnor på en tropisk ö tillsammans med 24 killar, hälften av dem är ”snälla killar” och den andra hälften är bara ute efter sex. Kommer de att välja rätt? Alla är skitsnygga. Hundratusen dollar står på spel. Det kommer att bli fult.
Snygga men ytliga människor på en tropisk ö är också konceptet i den skandalomsusade serien Too Hot to Handle.
Så finns ju också långköraren Gift vid första ögonkastet, vars danska ursprungsserie från 2013 ynglat av sig i dussintals internationella versioner, handlar om att deltagare som aldrig träffat varandra matchas ihop av en grupp ”experter” av olika slag, och gifter sig på riktigt.
Listan kan göras lång.
I den utsträckning serierna säger någonting väsentligt om vår tid så visar de upp en ökande villrådighet och uppgivenhet inför det moderna kärleksprojektet.
Kanske dejtingappar och obegränsad valfrihet bara har gjort det så komplicerat att hitta en partner att somliga verkar tillfreds med att gå tillbaks till arrangerade äktenskap. Som sänds på TV.
En panda och en oxe går på dejt
Nu finns även Sexy Beasts, där deltagarna maskeras till panda, bäver, zombie, babian med mera, och går på en rad dejter för att hitta en lämplig partner. För att utseendet inte ska påverka valet, förstår ni.
Men alla deltagarna i serien är fullkomliga bombnedslag. De är i 20-årsåldern, har jobbat som fotomodeller, är volleybollproffs eller annars bara extremt vältränade. Varje gång någon blir utslagen avslöjas äntligen deras sagolikt vackra anlete, och huvuddeltagaren sitter och vrider sina händer, för tänk om de andra inte är lika snygga ...
Slutresultatet är ett TV-program som knäar under tyngden av sina självmotsägelser. Om utseende inte spelar någon roll, varför är deltagarna valda utifrån hur de ser ut? Varför är utseendet det enda deltagarna pratar om?
Resultatet blir att jag fastnar i en utdragen häpnad. ”Men vänta, sade dom inte nyss att –?” hinner jag tänka, sedan avbryter bodybuildaren som väljer mellan tre tjejer min tanke med att säga att det viktigaste för honom är hur hennes bak ser ut.
Till slut sitter jag bara och gapar inför spektaklet av en babian och en demon som åker Fritt fall på ett nöjesfält och pratar om det konstigaste stället de haft sex.
Tragik i ordets sanna bemärkelse
Å ena sidan vittnar de allt extremare uppläggen om en tv-genre där idéerna börjar ta slut. Det vore inte överraskande, för TV-program där en deltagare ska välja romantisk partner utan att veta hur de ser ut är i stort sett lika gamla som televisionen.
Det första programmet med det upplägget var The Dating Game som började sändas redan 1965, och den finländska versionen Napakymppi startade 1985.
Efter drygt 50 år är upplägget oförändrat, en man eller kvinna ska välja mellan tre potentiella partners utan att veta hur de ser ut. Den enda skillnaden är att i dag är alla utklädda till babianer.
Å andra sidan vet jag nog varför jag tittar på dejtingsåpor. Det är helt enkelt fruktansvärt bra tv.
Ofta är de mest extrema karaktärerna de mest minnesvärda, de avslöjar sig själva konstant som dryga och falska. De är ytliga och har en konstig självbild, självupptagna och oansvariga, precis som människor är i verkligheten.
Det fascinerande är att ingen skulle acceptera så ensidiga karaktärer i ett fiktivt drama (utom möjligen regissören Ruben Östlund i filmen Turist). Gestaltningen skulle uppfattas som grov, orättvis, ensidig och gruvligt sexistisk, och man skulle se sig tvungen att balansera den med försonande drag.
I det avseendet är dokusåporna ett exempel på hur verkligheten överträffar dikten. I Aristoteles verk Om diktkonsten kallas det tragiska karaktärsfel hos protagonisterna som leder dem till olycka för hamartia. Jag upplever att dokusåporna ofta utvecklas till fängslande moraliska narrativ där åskådaren får följa med dessa arketypiska förlopp där hjältarnas brister leder dem till deras ödes fullbordan.
Kanske just den här blottade mänskligheten betyder att det bakom pandamaskerna, småaktigheten och pengarna finns någon slags sedelärande berättelser att hämta i dejtingsåpornas djungel.