Trettonåriga Ainbo bor djupt i Amazonas grönaste skönhet. Hennes mamma är död, pappan vet hon inget om och sin trygghet har hon funnit hos byäldstens familj.
Men nu är det något underligt på gång. Fiskarna i havet dör, människor insjuknar och i fjärran ljuder maskiner som drar fram genom skogen.
Alla är ense om att det handlar om en förbannelse - en förbannelse som måste hävas. Och det är upp till Ainbo att ställa saker till rätta. Till sin hjälp har hon en tapir (ett vildsvinsliknande djur) och ett blötdjur - en udda duo som påstår sig vara andar som skall leda henne rätt.
Men dem hinner hon knappt hälsa på innan katastroferna rullar in. Jordbävningar, illasinnade fladdermöss, onda andar, fiender på hemmaplan och en elak västerlänning med linnekostym och girig blick.
Vill mycket - alltför mycket
När det gäller upplägget är jag den första att välkomna ett nytt animerat äventyr med en stark flicka som mot bakgrunden av en maffig miljö lär sig något om livet och sig själv.
Vaiana - Moana (2016) hann visserligen före, men det finns plats för många fler.
Men när det gäller paketeringen hinner man dessvärre inte särskilt långt in i filmen innan det börjar klia i fingrarna av lust att formulera ilskna åsikter om en rad aspekter.
Om det oreflekterade i att prångla ut flickor som ser ut som barbiesmala modeller och män som är lite väl “fast & furious”-muskulösa.
Om tendensen att göra knubbiga gestalter (tapiren) komiska och den lättköpta lösningen att smeta ett tjockt lager skränig action över flera scener.
Och även om man inte kan tala om kulturell appropriering när det gäller filmskapare som enligt uppgift har koll på den kultur de skildrar så är det svårt att skaka av sig maskeradkänslan.
Kanske för att fjädrarna och höftskynkena ackompanjerar ett traditionellt - västerländskt - skönhetsideal med smala midjor, stora (gröna) ögon och markerade läppar.
Förmildrande omständigheter eller tvärtom?
Det är med andra ord ganska lätt att avfärda Ainbo som en film som vill väl men landar lite fel. Men det hindrar inte att den också väcker tankar om vilka bevekelsegrunder man som tittare har.
Är det ok att förvänta sig “något annat” så fort en film kommer från ett ovanligare filmland? Borde man ha en annan gradskiva när det gäller kroppsidealen i animationer för barn än i vanliga spelfilmer?
Personligen önskar jag att man gjort mer av allt det som kunde ha skiljt filmen från det vi annars ser. Att vi fått mer av skövlingen och relationen till naturen - när man nu har chansen att erbjuda ett “inifrån”-perspektiv.
Och jag hade gärna velat se mera av och höra mera om glidningen mellan liv och död - den som fungerar som en slags hänvisning till att allt hänger ihop.
Nu inser vi att både de döda och andar av andra slag gästspelar i Ainbos värld - men mer blir det inte.
På den fronten hade en regissör som Hayao Miyazaki tagit ut svängarna betydligt mera - vilket också bidragit till ett grepp som tydligt avviker från de anglosaxiska och europeiska perspektiven.
Ainbo har en åldersgräns på 7 år. Vissa effekter kan säkert vara skrämmande för de yngsta tittarna medan tematiken mycket väl lämpar sig för - och kanske till och med förutsätter - diskussion med de äldre barnen.