Allt som allt deltog 2 500 finländska soldater i operationen, två finländska soldater stupade och 15 skadades. Notan för den militära insatsen uppgick till 320 miljoner euro.
Vad gjorde vi egentligen där?
Den frågan skulle Ilmari Käihkö som forskar i Finlands och Sveriges strategi i Afghanistan gärna vilja ha svar på. Problemet har ändå varit att varken forskare eller media har tillgång till en del av de officiella rapporterna eftersom de varit hemligstämplade.
– När tidsfristen gått ut har det visat sig att de förstörts.
Speciellt saknar Käihkö dokument från försvarsmakten om de finska insatserna.
– Att censurera allt kan vara resurseffektivt men dåligt för den offentliga diskussionen eftersom man måste ha information för att kunna diskutera något, säger Käihkö.
Vi har begärt ut dessa rapporter från det finska försvaret, som bekräftar att rapporterna är hemligstämplade och därför inte kan lämnas ut. Vissa rapporter är hemligstämplade i 25 år, men makuleras efter tio, och således kommer deras innehåll i oredigerat format aldrig att komma allmänheten till känna.
Ett krig utan strategi
Klart är ändå att den bild allmänheten hade av vad som pågick i Afghanistan inte stämde överens med verkligheten, det bekräftar flera av de vi talar med. Diskussionen fördes redan för sju år sedan.
Också tidningen Washington post kunde år 2019 måla upp en annan bild av kriget i Afghanistan än den officiella. Tidningen fick ut hemligstämplade intervjuer med över 600 personer på plats.
Man beskrev ett krig utan strategi, utan ände, medan amerikanerna på hemmaplan levde i tron att man “vann kriget”.
De officiella rapporter som delgetts riksdagen i Finland om Afghanistan har varit relativt få. Mellan 2001 och 2007 skrevs till exempel inte enda officiell rapport.
Urvattnade officiella rapporter
I rapporterna skrivs det om infrastruktur, skolbyggen, kvinnors rättigheter och en del om det militära. Rapporternas huvudsakliga innehåll handlar ändå om läget i landet och om vikten av Finlands närvaro där. Man skriver mycket om vad som ännu borde göras, inte så mycket om vad man fått till stånd.
Hade vi en korrekt lägesbild? Knappast.
Tuomas Muraja, medieofficer
I rapporten från 2011 står det heller inget om att en finländsk soldat dödades av en vägbomb samma år.
– Riksdagen fick information men om man läser rapporterna så är det väldigt lite information, säger Käihkö.
Bland annat saknar Käihkö en klar strategi för operationerna.
– Hur bra koll hade man i Finland på operationen? frågar sig Käihkö.
Tuomas Muraja som var medieofficer för trupperna under åren 2006–2007 berättar att han samvetsgrant rapporterat om varje enskild händelse, men ställer sig tveksam till att det ens är möjligt att ha en övergripande bild av läget.
– Hade vi en korrekt lägesbild? Knappast. När det sades att talibanerna hade utfört en attack så hur kunde vi veta det? Det kunde lika bra ha varit andra upprorsmän.
Vid två tillfällen, åren 2013 och 2015 påpekar Statens revisionsverk att statsrådets rapporter till riksdagen har utrymme för förbättring och behandlar läget i Afghanistan alltför "ytligt".
Svenska rapporter avslöjar
Ilmari Käihkö har också forskat i Sveriges insats i Afghanistan. Där har det varit betydligt lättare att få ut dokument, också hemligstämplade, där tidsfristen gått ut.
Vi kommer över en av de tidigare hemligstämplade rapporterna från svenska försvaret. Rapporten behandlar händelser som inträffat år 2010.
I den beskrivs bland annat hur förbandet i Mazar-i-Sharif utsatts för ett 70-tal attacker, omfattande komplexa eldöverfall, granatkastarbeskjutningar och självmordsattentat. De finska styrkorna löd under svenskt kommando i Mazar-i-Sharif under åren 2007–2014, men i rapporten till den finska riksdagen samma år finns bara en notering om att det största hotet mot trupperna är vägbomber och självmordsattentat.
I en annan rapport från svenska försvaret framgår att samarbetet med finska trupper stötte på språkproblem. Enligt rapporten var trupperna inte vana vid stridsledning på engelska och de förstod inte varandras modersmål.
“Så fort en enhet behöver stridsledas muntligen uppstår stora problem om man inte talar samma språk. Detta bör undvikas i största möjliga mån då språkliga friktioner i en stridssituation kan få förödande konsekvenser”.
Ingen helhetsbild
Erkki Tuomioja var utrikesminister under merparten av Finlands tid i Afghanistan. Då han blickar tillbaka står det klart att vi inte hade en tillräckligt bra bild av situationen. Det hade främst att göra med att vi var beroende av information från USA.
– Vi hade ingen egen underrättelseinformation. Vi läste bara den information som vi fick från andra. USA gav ut information i den mån den gagnade deras egna intressen.
Tuomioja tror till exempel att den amerikanska underrättelsetjänsten har känt till att den afghanska regeringen kommer att falla snabbt om de drar sig undan, men att de hemlighöll informationen.
– De drog sig ur utan att informera den afghanska regeringen eller de allierade. Det är den största lärdomen för oss att för USA är det alltid nationella intressen först.
Det är den bilden som försvarsmakten ville visa. På samma sätt som när de nu har publicerat bilden på soldaten som håller ett barn på Kabuls flygplats. Man gör något positivt.
Ilmari Käihkö
Tuomioja tror inte att våra egna trupper undanhöll information om läget i Afghanistan för riksdagen och det finska folket. Snarare menar han att man i utrikesutskottet inte ställde de rätta frågorna.
Enligt Tuomioja är det lätt att vara efterklok.
– Vi borde vi ha lyssnat mer på vad afghanerna själva ansåg och hur de såg på vår insats. Naturligtvis tog de emot pengarna, men hur använde de dem sen. Det var en stor del som gick till korruption, och det vanliga folket blev utan.
Kvinnor och barn som täckmantel
Insatserna för kvinnor och barn, som ofta tas upp som det goda västvärlden försökte ta med sig till landet kallar Ilmari Käihkö för en täckmantel. Politiskt var det lättare att sälja operationen med att prata om kvinnor och barn.
– Det är den bilden som försvarsmakten ville visa. På samma sätt som när de nu har publicerat bilden på soldaten som håller ett barn på Kabuls flygplats. Man gör något positivt.
Relationen till USA och Nato var viktig att bevara, och på finska försvarets sidor beskrivs också vilka träningsmöjligheter närvaron i Afghanistan gav finländarna både vad gäller biståndsarbete och militära insatser.
Tuomioja håller med Käihkö om bilden utåt, men vill ändå betona att ambitionerna att hjälpa kvinnor och barn varit uppriktiga.
Enligt Tuomas Muraja skötte de finländska trupperna också sitt militära uppdrag väl och enligt förväntningarna. Men det begicks många misstag högre upp och på politisk nivå.
– Det fanns inget tydligt mål för operationen och det var mycket man inte förstod. Man förstod inte i tillräcklig utsträckning klanernas roll i samhället och hur samhället i Afghanistan fungerade.
“Måla över möglet”
Att det var väldigt svårt att sätta sig in i det afghanska samhället håller också Pia Stjernvall med om. Hon var först vicechef och sedan chef för EU:s polisinsats, EUPOL, under åren 2014–2016. Hon jämför västmakternas närvaro i Afghanistan med ett dåligt åtgärdat mögelproblem:
– Det var som om man bara målade över möglet istället för att få bort det och reparera skadan från grunden.
Stjernvall lyfter också upp bristen på koordination mellan de olika organisationerna, (militären, polisen, ekonomiska och humanitära hjälpinsatser).
I en rapport skrev tjänstemannen att om du läser detta, ring mig så bjuder jag på kaffe. Ingen ringde upp.
Pia Stjernvall, chef för EUPOL 2014 - 2016
– Alla aktörer hade sin egen vision om Afghanistan och afghanerna hade sin egen vision.
EUPOL rapporterade regelbundet till EU:s högkvarter i Bryssel. I rapporterna redogjorde de anställda i Kabul om arbetet och om säkerhetsläget.
På frågan om EU tjänstemän och politiker sedan läste rapporterna och reagerade, svarar Pia Stjernvall att de nog var informerade, men hon berättar också om en tjänsteman som skrivit flera rapporter:
– Mitt i en rapport skrev tjänstemannen att om du läser det här så ring mig så bjuder jag på kaffe. Ingen ringde upp.