Det är rätt ovanligt att en författare ger ut två böcker inom loppet av ett år. För Martina Moliis-Mellbergs del har det knappt gått ett halvår sedan hennes förra diktsamling, falk, kom ut och idag utkommer den prosalyriska samlingen pisces szn.
I falk skrev Moliis-Mellberg om sårbarhet och sorg, om att tvingas ta farväl och att förvalta minnen – om att bli mindre människa och mer falk.
Diktjaget sköljs upp på en strand med ”otyglat vatten i lungorna / skrapmärken på halsen där gälarna satt // fjäll skingras som kristaller under ytan / huden genomskinlig runt / ömsat skinn i vinden”.
Jaget har varit nära att drunkna, luftvägarna har täppts till och hen har med nöd och näppe undgått döden.
Hen är hårt åtgången men reser sig ur allt bråte, ömsar skinn och lappar ihop ”resterna av ett varande” i omformning och tillblivelse – i en värld som präglas av mörker, regn och dvala, sorg och saknad, raserade drömmar och en värkande längtan som ”finns inuti / ett smycke att bära under tungan”.
I pisces szn kretsar Martina Moliis-Mellberg kring samma tema – bottenlös sorg och smärta, en förlust som river och tär, minnen av en kärlek som inte fick en chans.
Men där falk är minimalistisk och sparsmakad i sitt uttryckssätt är pisces szn ett brusande hav där det sargade och söndersmulade hjärtat driver omkring, hjälplöst och riktningslöst.
Rapport från en sorgeprocess
Diktjaget befinner sig mitt i stormens öga, i den alltgenomsyrande och molande smärtan efter att ha blivit avvisad, dumpad och övergiven.
Texterna i pisces szn är ett slags rapporter från en sorgeprocess där jaget växlar mellan att vara ömsom tilltufsat förvirrad, tröstlöst försmådd och obarmhärtigt förlorad, ömsom försiktigt förtröstansfull, obotligt hoppfull och bittert ångerfull.
Frågorna hopar sig – varför var min kärlek större och starkare än din, vad kunde jag ha gjort annorlunda och hur ska jag orka gå vidare utan dig i mitt liv? Frågor som alla som blivit svikna och övergivna någon gång ställer sig.
Självömkan, självspäkningen och självplågeriet känner inga gränser – jaget ligger sömnlös och vrider sig i sängen, känner sig värdelös, lyssnar på deppig musik, läser duets gamla blogginlägg, scrollar genom bildflödet på sociala medier och ser att duet målat om i lägenheten, varit på gym, gått vidare i sitt liv.
”och hannah säger kan du inte bara blockera henne på nåt sätt så du slipper se alla bilder och jag säger jo men jag vill ju inte och jag vet att hon har rätt och jag gör mig själv olycklig men värre än att se dig är faktiskt att låta bli (---)”
Jaget tänker tillbaka på en tid som flytt, en tid då allt ännu var i sin linda, då allt ännu var möjligt, om än skört och sårbart.
Relationen mellan jaget och duet verkar ha varit byggd på lösan sand från början – här finns en tvekan, en skevhet och en vaghet som indikerar att förhållandet var bräckligt från början.
Duet motsäger sig själv, glider undan, är hal som fisken i vattnet, medan jaget ständigt jagar ett godkännande, en bekräftelse, en kärleksförklaring som inte kommer.
Som eld och vatten
Pisces szn betyder fiskens tidsålder, och i texterna återkommer jaget till hur hon försöker tyda och tolka tecken, hon kollar in astrologiska memes för att få en förklaring på det oförklarliga och obegripliga: ”allt stämde in på dig / kär så lätt / förlåter aldrig”.
Det frånvarande och förlorade duet är fött i fiskarnas tecken medan jaget är lejon. Vatten och eld – två element som verkar stå i motsatsförhållande till varandra.
Precis som i Martina Moliis-Mellbergs tidigare verk är vatten och hav centrala element i pisces szn – vattnet som ger och tar liv, som föder och omdanar, som skrämmer och suger.
Det oemotståndliga och oändliga havet som omsluter en, havet som kan sluka och förgöra en: ”du är havet sa jag / minns du det / jag säger det igen / du är havet”.
Vid en tarotläsning får jaget fem i bägare och tio i svärd – alla tecken som tyder på och bekräftar att man fått hjärtat krossat, man känner stor sorg och förtvivlan, besvikelse och övergivenhet.
Kärleksbrev och klagosång i ett
Att gestalta och skriva om hjärtesorg är svårt – det finns en överhängande risk för att det blir klyschigt och banalt.
Texterna i pisces szn blir en blandning av kärleksbrev och klagosång. Till form och innehåll påminner de korta och pratiga texterna om ett slags dagboksanteckningar eller bloggtexter skrivna i ett akut känsloläge, som ett slags livboj.
Diktjaget refererar och anspelar också på olika låtar och texter som blir som en vibrerande ljudmatta i bakgrunden – i slutet av boken finns tacknämligt nog en komplett referenslista.
Martina Moliis-Mellberg rotar runt i det öppna såret och skildrar smärtan, sorgen och saknaden i all dess råhet.
pisces szn bjuder på många fina iakttagelser och oneliners att bära med sig, men som helhet blir samlingen dock rätt enahanda och upprepande.
Diktjaget kör fast i ett slags ältande av det som gått förlorat, vilket i och för sig hör till den olyckliga kärlekens väsen och konstruktion.